Vi tittar på varandra på ett utforskande sätt bara för stunden, du ger mig ett öga och jag ger dig ett öga.

Är du bra för mig? Skulle vi vara bra tillsammans? Fan vilka fula kläder hen har! MÅSTE DU SITTA SÅ JÄVLA NÄRA? Tankarna är många men vi kanske inte alltid tänker rätt i alla moment, kanske bara några sekunders extra betänke tid kunde vara lösningen innan vi redan skapat bilden om varandra på ett sätt som inte gör nån av oss rättvis.

Ska jag tolka ditt döda ansiktsuttryck som att du har flytt eller att du håller på att fly misären i den här stunden? Hur du tittar emot mig utan att ens orka få fram ett leende, kanske tittade jag på dig med samma döda ansiktsuttryck och du kanske tänkte exakt samma tankar fast om mig.

Om vi bara kunde börja om händelseförloppet och ge varandra några extra sekunder för att imponera på varandra, kanske försöka få ut oss ett "Hej" som inte låter alltför svagt och skräckslaget.

Kanske ger dig ett lätt hej, du tar blicken från din tidning och tittar upp på mig. Läpparna hårt sammanpressade, men tillräckligt öppna för att få ur dig ett hej som låter som det skulle betyda nånting annat. Hårda kalla ögon som försöker läsa av mig så snabbt som möjligt för att slippa se på eländet som uppenbarat sig framför dig.

Du kanske tar mod till dig och säger ett hej, eller gör någonting för att fånga min uppmärksamhet så lurarna ska åka av och du kan få det sagt. Kanske bemöter jag det leendet förvirrat undrandes vad du möjligtvis skulle kunna få ut av att ödsla din tid på mig, vill du ha pengar? kanske undrar du vad klockan är? har jag stört dig när jag har suttit och småsjungit högre än vad som egentligen var meningen?

Du möts nog inte med ett hej överhuvudtaget, jag kan inte få fram ett ord. Jag har redan försökt läsa dig och misslyckats, redan dömt dig på förhand.

Som jag väntade på att du skulle komma över, nu  väntar jag bara på att du ska gå.

Och det går aldrig att starta om händelseförloppet

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...