Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.
Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att
studsa mig.

Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och
om igen

Tänker på döden igen, idag stirrade jag med blanka ögon ner på rälsen igen medans jag
rökte och undrade varför jag ens orkar med det.
Ingenting är svårt, allting känns rätt så lätt. Men jag är vilse och stigen leder mig
ingenstans förutom på villospår, funderade på om det skulle göra ont dom sekunderna då
tåget precis träffar en.

Förmodligen eftersom man slits itu trots allt, men ändå landar man rätt kanske det
inte gör ont längre. Fast med min tur så skulle jag väl bara torska armar och ben och
bli ett jävla paket.

Snart ska jag få leka att jag är vuxen igen, lägenhetsvakt och det jag tror det kan
bli rätt intressant.
Slänga upp en budget och försöka mig på att ha en normal dygnsrytm och sånt kan bli
fascinerande minst sagt.
Sen om jag blir själv där eller inte får framtiden utvisa, man ska inte tvivla på
andra hela tiden så jag tvivlar på mig som vanligt.

Vem tar sig egentligen tiden att läsa det här? Vad finns det att se, en överkänslig
människa som konstant upprepar sig. Konstant är less på livet, blir hoppfull för nån
dag sen dränker sig själv i emotionell smörja.

Det borde räcka snart, inte som i att jag ska dö snart men som i att jag borde kunna
lista ut hur jag ska ta bättre hand om mig. Vill fly iväg alltför ofta, landa nånstans
där jag aldrig varit förut. Bryta med det gamla, försöka mig på att bli något bättre.

Imorgon är det lektion mellan 8-11 ungefär sen blir det hemgång och försöka göra alla
uppgifter jag måste ha gjorda på tisdag. Suger på programmet men ska iaf försöka göra
det så gott det går. Borde hinna om det börjar krisa så kör jag en allnighter och bara
nöter igenom det.

Ska klara den här jävla kursjäveln.

Prov nästa tisdag eller något, studera in massa om energi och omvandling. Mattesnillet
i mig kommer få skina, brukar vara dukat för fiasko. Men försöka blir bäst, hoppas det
håller.

Sen omprov snart för några kurser, den här gången går jag och försöker.
Löser jag bara några borde det vara lugnt, då är jag säker för stunden.

Men just nu i den här stunden så är det mest "varför?" som går runt i huvudet, förstår
inte vad folk ser i mig.

Blivit så jävla gnällig och osocial, är det pga stressen jag 

känner? Hur förklarar man för någon att mina dagar känns som dom är 6 timmar långa?
Det enda som får mig att känna mig avkopplad är när rösten hörs i mitt huvud och jag
ler för mig själv över att hon finns.

Men samtidigt om jag äcklar mig själv, kommer jag inte äckla henne då?