Idag var en sån där dag som borde ha varit riktigt värdelös, saker som kunde skita sig sket sig men ändå lämnade jag med ett leende på läpparna.

Börjar dagen med att åka buss med min lillebror, självklart lär jag han att coola kids sitter längst bak i bussen direkt! Sen vad fan jag gör längst bak i bussen är ju en fråga för ett senare tillfälle, länge sen jag var ett barn på pappret även fast min hjärna verkar ha fastnat i 17 års åldern.

Har insett att jag och min bror inte riktigt känner varandra så bra, trots att vi bott ihop i snart 14 år. Vi pratar tvspel men sen är det inte så mycket annat, vi slåss lite också mest för att vi kan. Inte speciellt hårt dock är mest skojbråk, men vi passar på överallt vilket min mamma verkligen älskar. Speciellt när vi gaddar ihop oss och hon får lite stryk också vid fruktdisken på ICA, då brukar kärleken vara total :)

Ska väl bättra mig på det sättet, försöka göra saker ihop med han. Men han är rätt mycket som en ygnre version av mig så han sitter framför sin älskade xbox hela tiden i stort sett. Klandrar han inte för det eftersom livet på landet är rätt pisstråkigt. Jag hade iaf vänner på 2 minuters avstånd under hela min uppväxt, han har inga i närheten.

Får försöka ge han några intressen annars sitter han väl i min sits till slut. 

Skulle vara så skönt nu att få en lägenhet, bjuda över han på helger eller vardagar, bara ge han extra nyckel och låta han komma och gå som han vill och när han vill. Då slipper han kanske känna sig fastkedjad i det här huset på samma sätt som jag gör, iofs är jag 15 år äldre så jag ska ju egentligen inte vara här.

Tog fel buss till mina studier så istället för direktbussen blev det en jävla omväg, ville inte ens titta på klockan eftersom det kändes som bussresan tog 90 minuter. När jag klev av visade dock klockan 8:53 = I fucking made it in time! 

Men hade ingen anledning till att bli irriterade eller något, var ju fast på bussen så var bara att göra det bästa av läget. 

Det betyder att det självklart blev Right Away, Great Captain på högsta volym i lurarna, Andy Hull är ett jävla geni. Älskar människan så otroligt mycket, att han blev välsignad med en sån röst och en sån känsla för ord och melodier gör mig otroligt avundsjuk. Men jag kan acceptera det för han valde att dela med sig.

"I tried to write in style, but the words just came and i write them as i seem them"

Ungefär så som jag känner när det kommer till att skriva, jag skulle vilja skriva det absolut vackraste varje gång jag sätter igång. Men jag är fast med fel uppbyggda meningar som jag egentligen inte kan göra nånting åt, fast jag försöker iaf trots mitt IG i svenska sen vad folk tycker om resultaten är en annan femma.

På vägen hem blev det ett leende åt regnet som tack för att det gjorde min dag så mycket bättre, gråskalan på himlen tog bort min fokus på människorna runtomkring. Igår såg jag dom som skuggfigurer, tänk ringvålnader från Sagan om ringen. Försökte mest vara ur vägen för alla som stressar och försöker nå sina destinationer utan att ens stanna upp och bara andas nån minut.

Höll på att glömma bort väskan helt och hållet så var tvungen att ta bussen tillbaka ner på stan, den där känslan när man tappat bort något som man verkligen behöver är rätt äcklig. Men jag fick inte mycket till panik utan gick bara raka vägen över gatan och åkte tillbaka, skönt att den inte blev snodd. Men samtidigt så hade ju dom som snott den blivit rätt besvikna när den enbart innehåller 2 block fyllda med anteckningar om rör och liknande samt1-2 texter + några böcker om rör och system.

Min vän dök upp när jag hade varit online en stund, positiva nyheter från hans sida och det gör mig skitglad. Han är värd all världens glädje, svårt att hitta såna fina människor. Kanske var därför jag fann han? För att han är engelsman och jag är ytterligare en missanpassad svensk.

Lycka till med ditt nu min vän, hoppas du vinner över universum imorgon och ger mig glada nyheter. Du vänder på leken nu och börjar ett nytt spel.

Skrev till henne igen, vet inte om jag ska våga hoppas. Borde undvika att kära ner mig innan man ens mött människan, men hon verkar varm på något sätt. Kanske blir hon som ger mig värmen i livet tillbaka? Ska nog inte sätta den pressen på nån jag aldrig mött, men jag hoppas hon har en fantastisk röst, en mjuk och fin röst. En röst jag kan lita på och våga hoppas på senare. Hon fick mitt nummer och jag sa att hon kunde göra vad hon ville med det, hon har inte ringt än men man vet ju aldrig. Känner mig dock påstridig, kanske bara vill finna en anledning till att leva vidare och svika mitt löfte, hon kanske är den anledningen, den som städar upp det här horribla skitåret.

Som jag har hatat dig 2013 för allt som har hänt och allt som inte har hänt. Värsta året i mitt liv som resulterat i skit på så många plan, men en nytändning på andra. Synd bara att dom andra är långsiktiga mål, jag behöver något som lyfter mig för stunden, något som lyfter mig nu den 22:a oktober. Ge mig  bara nånting, vill inte böna och be för att du ska göra det men snart har jag inga andra alternativ kvar.

Dags för sömn nu, få sluta vara jag för en stund och bara försvinna. Drömlösa nätter är ett återkommande moment i mitt liv. Men egentligen vill jag inte ha det på ett annat sätt för det lämnar bara en illusion som jag ändå aldrig kan ha.

Kanske får drömma på dagtid istället och hoppas att min livsgnista tänder sig själv någon dag snart.

Får försöka le åt dagen, idag var jag oförstörbar inget kunde gå fel. Hoppas du ger mig samma chans den 1:a november, ge mig avslutet på det sättet jag behöver det.

Jag ber dig