Alla inlägg under oktober 2013

Av A - 30 oktober 2013 20:32

Var ledig idag så passade på att sova 3 timmar extra, rätt skönt att få ta dom där extra ibland.

Har haft rätt segt inne i stan på senaste, blir skype/FB/forum inte mycket annat. Pluggar ju fortfarande dock men det är nästan bara 90 minuter lektion sen hem igen, så har slutat innan 12 hela veckan. Rätt skönt men mycket dötid då man inte gör nånting.


Passade på att dra hem några timmar, så jävla skönt att kliva in och sätta sig i sin egen säng. Känna på sina egna saker. Bara att få prata med britten igen var helt underbart, var skönt att höra någon annans röst och bara kunna prata lite skit. Har faktiskt inte blivit mycket pratande på senaste så börjar oroa mig för att jag ska förlora förmågan att ha en diskussion om något. Skriver alldeles för mycket, telefonen ringer aldrig så vad fan gör man?.


För nån dag sen var jag värdelös och såg mig själv som skit, idag är jag för bra och alla andra är skit?

Fan är det som pågår i det här jävla huvudet egentligen? Kan jag inte bara få till en balans som håller och sen vara nöjd med det?


Har insett att jag är nog lite bättre än vad jag utger mig för att vara, det finns många människor som saknar mina värderingar och mitt sätt att se på saker. 

Fast finns väl fortfarande folk som tycker jag är en jävla idiot, men alla har ju rätt till en åsikt.


Människor som sätter andras värde i tillhörigheter och vilken stil dom har är enbart äckligt.

För mig kvittar sånt, du kan ha världens finaste hus och bil och brud, du kan ju fortfarande vara världens största arsle. Eller så kan du ha allt det där men vara en bra människa fortfarande. Idioter kommer i alla storlekar och färger.


Vill att livet ska vara så mycket mer just nu, börjar bli så trött på att bara gå runt i samma hamsterhjul nu. Runt och runt och runt vecka in och vecka ut, det måste vara mer än det här.

Det sjuka är att när det bara gått runt och runt så känns det som om jag ligger efter, så jag blir konstant stressad när jag tänker på det. Om jag bara kunde sakta ner tiden för ett tag och känna att jag kommit ikapp, att jag ligger på topp och faktiskt kan styra nånting.


När jag fått alla utav samhällets grundstenar det är först då jag ska känna mig värd, men jag tror inte det kommer hjälpa. Hur skulle jag bli bättre pga en lägenhet och ett jobb? Byta ut 8 timmar varje dag för att ha pengar till hyra och mat, 8 timmar där jag bara går runt och följer order som alla andra ansiktslösa zombies.


Jag vet inte vad jag vill få ut av livet längre, ärligt talat tror jag inte en partner skulle hjälpa heller. Gått förbi den punkten för länge sen, jag är inte värd dig och du är inte värd mig. Enda sättet det kan sluta på är att jag förstör dig eller att du förstör mig.


Blir tokig på det här jävla velandet, igår var jag jätteintresserad och idag känner jag mest att jag är skittråkig. Vet inte vad fan jag kan göra för att ändra på det.


Kanske dagen då jag somnar i dina armar kommer och jag äntligen kan få andas ut och bara vara, känna mig säker och inte utsatt hela tiden.


Jag är nog tillräckligt bra, men sakerna jag saknar är nog saker som krävs i den verkliga världen. Så titta på mig döm mig efter min bild, läs min 2000 ords presentation och tro att du känner mig.

Jag är uppenbarligen inte mer än så, nej jag måste vara dom där 2000 orden. Jag kan aldrig ha fler sidor än så, så återigen döm mig och tro istället för att ta reda på.

ANNONS
Av A - 29 oktober 2013 18:49

Varför skulle jag inte känna mig glad idag?

Vad har jag för orsak till att ens känna minsta känsla av nederlag?


Jag förlorade inte nånting idag, jag vann allt som gick att vinna.

Jag fick sluta tidigt, jag fick njuta av solen, jag fick njuta av musiken.

Allt var bra tills jag sätter mig i soffan och sätter på ett random program på tvn.


Att en blick på en söt tjej kan leda till så många känslor av obehag, få hjärtat att sjunka helt och hållet i bröstet.


Världen pausas och enda tanken i huvudet: Jag skulle aldrig någonsin kunna vara värd henne.


Ser mig själv som en påse med skit, jag förtjänar inte någons jävla leende eller någons omtanke.

Jag är ytterligare ett fuckup på gränsen till ett totalt psykbryt, en människa som aldrig kommer vara värd nånting.


Vad kan jag göra för dig idag? Kanske suga ut din glädje, dra ner dig i det svarta hålet fyllt med skit. Vi kan drunkna tillsammans i ett dåligt försök till ett bättre liv.


Bästa jag kan göra för andra är att skriva upp mig som organ donator, dö på ett finurligt sätt och låta människor njuta av ett liv som dom vill leva. Istället för att jag lever ett som jag inte vill leva.


Då kanske jag är värd ditt leende eller din omtanke, när jag inte kan prata utan bara finnas i bakgrunden och fungera felfritt så du slipper tänka på mig. 


Borde nog inte prata med dig, tycker synd om dig för att du får spendera din tid med att ens läsa vad jag skrivit till dig.


Du är grym och förtjänar bättre, du kommer inse det till slut.

ANNONS
Av A - 27 oktober 2013 18:30

27 oktober 2011 var dagen då vi gjorde vårat förhållande officiellt, vi väntade några dagar för att se om det var rätt för oss. Jag trodde på oss och presenterade mig för alla du ville jag skulle träffa.


Idag vill jag säga farväl till dig för alltid, vill att det ska vara sista dagen du dyker upp i mitt huvud. Jag borde inse nu när det har gått flera månader att du aldrig kommer tillbaka till mig, du kan säkert vägen till mig utantill. Du vet var jag finns och har vetat det hela tiden, jag kan fortfarande hitta hem till dig. Jag vet hur lägenheten där du bor ser ut. Skulle kunna navigera i den fortfarande i totalt mörker.


Jag vill inte ha dig tillbaka, du hade sönder mig helt och hållet. Jag har förlorat så mycket tid, slösat så många tårar på dig. Så många nätter jag aldrig får tillbaka, ett liv som jag kanske inte ens kan få ordning på igen för att jag lät dig trampa sönder mig. Du hade skadat mig mindre om du hade knivhuggit mig i hjärtat, hade du dödat mig så hade jag sluppit dom här månaderna av ångestfyllda tankar. Om jag nu bestämmer mig för att inte leva längre så ska du inte ta åt dig äran nånstans, du ska inte komma på någon begravning, du ska inte följa strömmen och skriva något R.I.P på min FB för att låtsats att du någonsin brydde dig.


Känns sjukt för jag vill inte ha den vetskapen/kunskapen, jag vill bara att du försvinner och aldrig kommer tillbaka på något sätt.


Du var på kryssning med min vän igår, såg att du taggade han på FB. Direkt kom äckelkänslorna, var otroligt nära på att spy upp min musli frukost. Allt bara för att jag såg ditt namn och din bild. Jag vill inte reagera på dig på det sättet, jag vill aldrig att du får en enda reaktion ifrån mig någonsin igen. Jag vill inte gråta i 30 minuter pga en sån liten grej, du ska vara över nu.


Det sjuka med hela situationen är att du sa att jag inte var tillräckligt bra för dig, jag var faktiskt alldeles för bra för dig. Trots mitt misstag som jag aldrig kan få göra ogjort, jag var redo att betala tillbaka för det. Återfå din tillit och bevisa att jag kunde vara rätt för mig. Men nu efterhand så var det uppenbart att det inte skulle vara värt det.


Men du skeppade iväg mig ut på en resa i min lilla optimist jolle, så nu är jag vilse och vågorna som skapats av livet skrämmer skiten ur mig på så otroligt många sätt fortfarande.

Men du hade aldrig förstått vad rädslan innebär, du kan tycka vad fan du vill. Skapa dig en falsk bild av att du är bra, jag är bättre utan några kg smink eller designer kläder. Min kropp må vara otränad och inte den slankaste men jag kan göra saker du aldrig klarar av. Kan uttrycka mig på sätt du aldrig hade förstått, men ska ge dig 2 ord som sammanfattar allt jag vill säga till dig nu.


Fuck you...


Det tragiska med hela situationen var att det var någon annan som tog mest skada av allt det här, hon som jag svek på riktigt. Som jag borde ha tagit hand om bättre, hon som förtjänade kärleken.

Förlåt mig gumman för att jag tog din priolista på fel sätt, förlåt för att jag kände mig ensam, förlåt mig för allt. Du är den som förtjänade bättre. Jag hoppas att ditt liv blir det absolut bästa för ditt hjärta var gjort av guld, och jag kan tänka på det vi hade och le för vi var bra ihop. Förlåt för min idioti, du har alltid en plats i min hjärta. Jag förtjänar ingen i din.


Förlåt mig A, tack för tiden jag fick spendera i ditt hjärta.


Snälla låt det här vara sista gången jag tänker på henne igen, låt mig få blicka framåt och hoppas på den nästa. 

Av A - 26 oktober 2013 18:49

Stadsdrömmen är nånting jag alltid trodde skulle rädda mig, att få lämna rummet med dess 4 gråa väggar.

Vidga vyerna och få se mer än 2 lampor på 100 meter nattetid.


Idag är jag tillbaka för att spendera några dagar här ensam, dom kallar det lägenhetsvakt. Jag personligen vaktar ingenting, ingenting här är mitt.

Egentligen hade jag inte behövt vara här, men jag tackade ja mest bara för att jag fick frågan.

Typiskt mig. Jag hade kunnat spendera min tid med nånting bättre.


Men jag ska nog inte dra alla platser över samma kant, nånstans därute finns det nog en lägenhet som även jag kan känna mer frihetskänsla i. En plats där jag inte behöver vara någon till lags hela tiden, där jag bara kan vara jag.

Nu är jag ju som sagt ensam vilket är skönt, problemet är att jag vill röra mig utåt och försöka hitta på nånting och jag har svårt för att göra sånt själv.


Låter ungefär lika kul som det verkar, vill inte vara nära en del människor men måste för att vilja göra saker. Helt dumt i huvudet.


Egentligen vill jag nog sitta på en pub just nu, sitta i ett hörn inte tänka på något utan bara smutta på en öl och iakta omgivningen. Har ingen lust att dricka för mycket alkohol, men har 10 öl kvar så lär ju få i mig dom under kvällen.


Först blir det dock en tur till ICA måste se till att fixa lite saker, försöka testa på det vuxna livet då allting inte bara är red bull och snus. Kanske köpa nånting vuxet och försöka skapa något i ett kök? Morgondagen ser minst lika lovande ut men då ska jag iaf försöka ta mig ner på stan och kolla på kläder och liknande.


Är det så här den vanliga människans liv ser ut? Förutom kanske vaktdelen, ni äger nog lägenheten istället skulle jag anta.


Varför känns det som jag inte passar in nånstans, har ingen plats kvar att fly till längre. Jag vill komma iväg ett tag, få leva nån vecka/månad utan att behöva tänka på vad som kommer sen.


Ensam som flera tusen andra med inget bättre att göra en lördagskväll förutom att skriva av mig, skulle knappt kalla det skriva nuförtiden för det känns inte speciellt bra längre. Som om alla ord jag skrivit är helt meningslösa, kanske är dom det och jag bara antar att dom skulle vara meningsfulla.



Borde nog egentligen ha gått ut och gjort något nu ikväll, mer redo än så här kan man inte bli.

Fräsch efter duschen, luktar gott i fräscha kläder. Hela jag hyffsat så genom fräsch, ekonomin kan man inte klaga på. Men jag kastar bort det genom att bara sitta härinne, fan för känna att man behöver andra för sånt.


Funderar på vad man ska göra resten av kvällen, valet står mellan öl eller cola, aktiviteten blir densamma med filmtittande hur jag än gör.


Läste återigen samma gamla grej idag och jag sitter och funderar över det fortfarande "Du ska lära dig att älska dig själv innan du älskar någon annan"


Jag har idag inga större problem med mig själv, är jag redo då? Jag har nog fan inte älskat mig själv vid nån tidpunkt i livet, jag har älskat andra istället och det har funkat hyffsat vid dom flesta tillfällena.

Jag hatar ensamheten väldigt mycket och det är det största problemet just nu, saknar någon att vara viktig för. Vara nånting mer än bara några ord i en skype konversation, det är väl det bästa jag kan göra just nu.


Inte så mycket depp utan mest frustration och känna sig hopplös idag. Imorgon så är jag orolig för total haveri dock pga att det skulle varit 2 år då. Massa tankar som jag vill ha bort och aldrig behöva tänka på någonsin igen

Av A - 24 oktober 2013 05:06

Det  börjar med att jag ser en liten grabb stå utanför ett hus som har samma form som ett tivolitält, fast mindre tänk 2våningsbostad.


Han står och håller på med nånting som ser ut som en super soaker fast den skapar tornados som han styr, som snurrar runt han. Jag vill veta vad det är, men jag bara står där och tittar imponerat i gathörnet där jag kom från.


Plötsligt så sväljer tornadon huset vilket resulterar i att väggen på högersidan exploderar, jag börjar röra mig framåt mot ytterdörren. Helt plötsligt faller en bit av köksväggen och ut kommer 2 personer som blivit fångade i en lavaström, dom resar sig upp ur den röd-gul-svarta massan helt oskadda. Min förvåning är total och det blir ett vänta nu moment, total förvirring.


En man som ser japansk ut rör sig ut ifrån huset med lavan och in genom en dörr till huset bredvid, det är flera japanska personer därinne i vad som ser ut som ett klassrum och han ger dom säkerhetsinstruktioner. 

Dom ställer sig upp i vid stolarna och börjar röra händerna lite som en hula hula tjeje, fast åt riktningen där dörren finns.

Jag har nu tagit mig en bit in i rummet, jag står bakom 4 tjejer en av dom tittar på mig och säger "You know how to clear airway? She had food stuck from dinner" jag tittar på tjejen som inte kan andas och inser att jag inte kan heimlich manövern så jag vänder mig emot personen bredvid och frågar, får ett nej som svar när han skakar på huvudet.


Ska precis försöka när BOOM jag vaknar upp och undrar vad i helvete som pågår i mitt huvud.

Veckor utan riktiga drömmar och nu har dom börjat igen. Precis som igår vaknade jag innan alarmet, idag helt söndersvettad så nu är jag uttorkad och fortfarande trött, det är bara 25.7 grader härinne men det känns varmare.


Ska egentligen aldrig försöka förstå mig själv för det förändras på ett ögonblick, sen är jag vilse igen.


Kortare för stunden än jag skulle vilja ha det, får tänka sönder mig själv under tågresan hem.

Av A - 23 oktober 2013 05:00

Det är rätt intressant hur ens hjärna egentligen fungerar, jag nämnde ju att drömlösa nätter var en standard grej i mitt liv.


Boom natten efter drömde jag ju självklart en dröm bara för att min hjärna ska ha sista ordet.
Kommer bara ihåg att jag var i en godisbutik, hyllorna fyllda med godis och jag kunde ta vad jag vill ha.
Sen vaknade jag utan att inse varför jag var i godisbutiken till att börja med, jag äter knappt godis.

Symboliserade godisbutiken kanske livet som det kommer spelas ut för mig?
Att det finns möjligheter och det enda jag behöver göra är att sträcka ut en hand för att nå dom?

Eller representerar den att livet och allting finns där och jag kommer greppa förgäves efter något jag inte kan ha?
Man kan nog se det på minst 5 olika sätt utan att egentligen ha en aning, men att tyda drömmar kan ju slå bakut utan problem.

Livet är faktiskt inte så hemskt just nu, jag har en vän som är där och pratar med mig ofta.
Ger mig uppmärksamhet och tar initiativ att höra av sig, vilket faktiskt inte brukar hända så ofta.
Igår var jag trött och idag har det var mer av detsamma, vaknade innan alarmet så nu har jag varit uppe i 17 timmar.
För trött för att känna någon sorg.

Dagen var helt fantastisk på flera sätt.
Regn + varmt + Tshirt, jag älskar att bara ha T-shirt, en sån liten grej men ändå känns det så bra.

pratar fortfarande med den där personen, hon är intressant och verkar vara en riktig sweetie på många sätt.
Ska inte hoppas på för mycket, blotta hjärtat för snabbt. Det kan vända på en sekund sen står man med hjärtat i handen, ångesten i huvudet och känslan av att vara värdelös som aldrig riktigt avtar.


Ger exet nån tanke ibland, men dom har börjat avta i styrka och hur jag känner mig efteråt. Känner självklart en hel del äckel,
ångrar henne även fast man aldrig ska ångra något. Man kan ändå inte ändra på livet som har varit, man kan bara blicka framåt.
Jag tittar alltid framåt, fast med blicken i vinkel nedåt så jag inte behöver ta ögonkontakt med någon i onödan.


Just nu dyker exet upp i tankarna för att jag vet att en vän ska på kryssning med bland annat henne i helgen, jag får låna lägenhet, han får tjejen som jag puttade upp på piedestalen och försökte göra allt för. För att bli lämnade ensam i spillror med orden "Jag förtjänar bättre"
Dom värmer fortfarande lika mycket, mitt hjärta har fortfarande inte läkt. Tror jag hatar dig en aning.


Sakerna vi delade skulle vi aldrig ha delat för om du kallar mig värdelös efter allt vi gick igenom, så är du nog bara dum i huvudet.

Nej inte för mycket nu då blir det förstört, dagen var bättre än så. 27 oktober säger vi farväl för alltid du och jag.
Vad som skulle ha varit vårat 2 års firande blir bara jag, inte du. Hoppas du sitter ensam den kvällen, för du tänker nog inte på mig.

Du brydde dig nog inte egentligen.


Men jag funkar så och det är något jag får acceptera.


Dom kommer till mig och jag ger allt, försöker bygga upp dom och reparera deras trasiga delar för att få dom att känna sig bra.
Lägger över all min energi på dom och till slut är jag inte mycket, jag är orolig och rädd för att förlora människan som har blivit mitt allt.
Dom ser på mig som skräp och sen helt plötsligt delar jag samma öde.


Du har redan fått över 5000 ord, dom är borta sen länge men jag skulle fortfarande kunna ge dig 50 000 till.
Men även om det skulle hjälpa så vill jag inte ha dig, lojalitet är viktigt. Ditt svek var äckligt, inte mer inte mindre.
Aldrig mera dig, aldrig mera ditt leende och aldrig mera vi, jag förtjänar bättre och den dagen du inser det är dagen då jag hånler åt dig.
För jag vet dina brister, och jag vet alla mina egna brister bättre än dig, du tog dig tid att hitta 75% jag hittade 99%


Usch


Ger henne kanske flera tankar än vad jag vill erkänna, men att läka ett krossat hjärta tar tid. Alla vet att när en man lider av något så lider han 10x värre än vad en tjej gör (tänk på förkylningsreklamen, det är humor)

jag ska göra någon annan glad, jag ska vakta över henne och hålla henne säker för den här äckliga världen.
Skydda henne och ge henne mitt liv om det behövs.

Av A - 22 oktober 2013 21:22

Idag var en sån där dag som borde ha varit riktigt värdelös, saker som kunde skita sig sket sig men ändå lämnade jag med ett leende på läpparna.


Börjar dagen med att åka buss med min lillebror, självklart lär jag han att coola kids sitter längst bak i bussen direkt! Sen vad fan jag gör längst bak i bussen är ju en fråga för ett senare tillfälle, länge sen jag var ett barn på pappret även fast min hjärna verkar ha fastnat i 17 års åldern.


Har insett att jag och min bror inte riktigt känner varandra så bra, trots att vi bott ihop i snart 14 år. Vi pratar tvspel men sen är det inte så mycket annat, vi slåss lite också mest för att vi kan. Inte speciellt hårt dock är mest skojbråk, men vi passar på överallt vilket min mamma verkligen älskar. Speciellt när vi gaddar ihop oss och hon får lite stryk också vid fruktdisken på ICA, då brukar kärleken vara total :)


Ska väl bättra mig på det sättet, försöka göra saker ihop med han. Men han är rätt mycket som en ygnre version av mig så han sitter framför sin älskade xbox hela tiden i stort sett. Klandrar han inte för det eftersom livet på landet är rätt pisstråkigt. Jag hade iaf vänner på 2 minuters avstånd under hela min uppväxt, han har inga i närheten.

Får försöka ge han några intressen annars sitter han väl i min sits till slut. 


Skulle vara så skönt nu att få en lägenhet, bjuda över han på helger eller vardagar, bara ge han extra nyckel och låta han komma och gå som han vill och när han vill. Då slipper han kanske känna sig fastkedjad i det här huset på samma sätt som jag gör, iofs är jag 15 år äldre så jag ska ju egentligen inte vara här.


Tog fel buss till mina studier så istället för direktbussen blev det en jävla omväg, ville inte ens titta på klockan eftersom det kändes som bussresan tog 90 minuter. När jag klev av visade dock klockan 8:53 = I fucking made it in time! 

Men hade ingen anledning till att bli irriterade eller något, var ju fast på bussen så var bara att göra det bästa av läget. 


Det betyder att det självklart blev Right Away, Great Captain på högsta volym i lurarna, Andy Hull är ett jävla geni. Älskar människan så otroligt mycket, att han blev välsignad med en sån röst och en sån känsla för ord och melodier gör mig otroligt avundsjuk. Men jag kan acceptera det för han valde att dela med sig.


"I tried to write in style, but the words just came and i write them as i seem them"

Ungefär så som jag känner när det kommer till att skriva, jag skulle vilja skriva det absolut vackraste varje gång jag sätter igång. Men jag är fast med fel uppbyggda meningar som jag egentligen inte kan göra nånting åt, fast jag försöker iaf trots mitt IG i svenska sen vad folk tycker om resultaten är en annan femma.


På vägen hem blev det ett leende åt regnet som tack för att det gjorde min dag så mycket bättre, gråskalan på himlen tog bort min fokus på människorna runtomkring. Igår såg jag dom som skuggfigurer, tänk ringvålnader från Sagan om ringen. Försökte mest vara ur vägen för alla som stressar och försöker nå sina destinationer utan att ens stanna upp och bara andas nån minut.


Höll på att glömma bort väskan helt och hållet så var tvungen att ta bussen tillbaka ner på stan, den där känslan när man tappat bort något som man verkligen behöver är rätt äcklig. Men jag fick inte mycket till panik utan gick bara raka vägen över gatan och åkte tillbaka, skönt att den inte blev snodd. Men samtidigt så hade ju dom som snott den blivit rätt besvikna när den enbart innehåller 2 block fyllda med anteckningar om rör och liknande samt1-2 texter + några böcker om rör och system.


Min vän dök upp när jag hade varit online en stund, positiva nyheter från hans sida och det gör mig skitglad. Han är värd all världens glädje, svårt att hitta såna fina människor. Kanske var därför jag fann han? För att han är engelsman och jag är ytterligare en missanpassad svensk.


Lycka till med ditt nu min vän, hoppas du vinner över universum imorgon och ger mig glada nyheter. Du vänder på leken nu och börjar ett nytt spel.


Skrev till henne igen, vet inte om jag ska våga hoppas. Borde undvika att kära ner mig innan man ens mött människan, men hon verkar varm på något sätt. Kanske blir hon som ger mig värmen i livet tillbaka? Ska nog inte sätta den pressen på nån jag aldrig mött, men jag hoppas hon har en fantastisk röst, en mjuk och fin röst. En röst jag kan lita på och våga hoppas på senare. Hon fick mitt nummer och jag sa att hon kunde göra vad hon ville med det, hon har inte ringt än men man vet ju aldrig. Känner mig dock påstridig, kanske bara vill finna en anledning till att leva vidare och svika mitt löfte, hon kanske är den anledningen, den som städar upp det här horribla skitåret.


Som jag har hatat dig 2013 för allt som har hänt och allt som inte har hänt. Värsta året i mitt liv som resulterat i skit på så många plan, men en nytändning på andra. Synd bara att dom andra är långsiktiga mål, jag behöver något som lyfter mig för stunden, något som lyfter mig nu den 22:a oktober. Ge mig  bara nånting, vill inte böna och be för att du ska göra det men snart har jag inga andra alternativ kvar.


Dags för sömn nu, få sluta vara jag för en stund och bara försvinna. Drömlösa nätter är ett återkommande moment i mitt liv. Men egentligen vill jag inte ha det på ett annat sätt för det lämnar bara en illusion som jag ändå aldrig kan ha.


Kanske får drömma på dagtid istället och hoppas att min livsgnista tänder sig själv någon dag snart.

Får försöka le åt dagen, idag var jag oförstörbar inget kunde gå fel. Hoppas du ger mig samma chans den 1:a november, ge mig avslutet på det sättet jag behöver det.


Jag ber dig

Av A - 21 oktober 2013 14:49

Hur jag log emot dig?


Jag var inte säker på om det var mig som du tittade emot, kanske var det bara för att busshållsplatsen var riktad mot mitt håll som jag trodde att du gjorde det. Kanske hade du fastnat i en dröm och såg världen genom nyvakna ögon, kanske syntes jag inte alls i mörkret.


Jag såg dig men var inte säker på om det var på riktigt, kanske var det personen bakom mig som var av intresse.

Kunde bara urskilja vissa konturer på grund av avståndet, men du stack ut ifrån mängden på något sätt.

Kanske var du orolig för att jag aldrig stod still? Det har blivit en vana nu, jag måste röra på mig hela tiden även om det bara gäller att gå i en cirkel. Kan inte stå still.


Det var kallt men på något sätt så kände jag mig varm, som om jag inte var ensam längre fast jag egentligen alltid är ensam. Kanske syns vi imorgon också, även fast det inte vore optimalt för mig att åka så pass tidigt.


Livet presenterade nya utmaningar idag, fast dom känns inte så svåra just nu. Jag borde kunna hantera dom och avverka dom utan att bryta ihop helt och hållet. 1 November kommer det riktiga testet, jag måste klara det. Annars blir det att försöka igen, men jag kan inte ha det som en återkommande chans att misslyckas, i nuläget är jag för känslig för misslyckanden dom tär för mycket på mig och skapar stress som jag inte ska behöva känna. Stress som jag inte vill känna, stress som leder till att sömnen försvinner och allting ser mörkare ut än vad det behöver göra.


Efter att ha varit vaken alldeles för länge för mitt eget bästa så har hjärnan fått löpa fritt under dagen, jag har hatat mig själv på ett sätt som ingen annan någonsin kommer kunna göra.


Har börjat förstå nu varför allting är som det är, varför det bara är jag.

Det handlar inte om att jag saknar värde för er, det handlar bara om att jag är överflödig.

Clownen har fått er att skratta för länge och efter den 20:e säsongen har nu humorn tappat sin charm, det är ingen fara jag skulle nog behöva nånting annat än ytterligare en säsong i livet som enbart känns som en usel spinoff.


Jag kan inte tillföra något bättre i din vardag på något sätt alls, jag kan bara dra ner dig i smutsen och förstöra allt som du är. Säga några kränkande ord och hån le mest bara för att jag inte har nånting att säga för att mitt liv är helt ointressant, och du skulle inte orka bry dig även om det var intressant.


Börjar acceptera det mer och mer att jag inte är mer än en groda, men livet är ingen rasistisk disney film så den här grodan blir aldrig till en prins. Du kan pussa grodan tills grodan går sönder, och ger dig något nasty utslag det är allt grodan är bra för. En blema på ditt annars så perfekta ansikte.


Ensamheten jag skapade börjar bli mer och mer fullständig, jag tjänar ingenting på att hoppas på att nånting någonsin skulle förändras, jag kommer alltid vara fast inom dom här 4 väggarna, alltid vara fast med mitt alldeles för tunga bagage på min egenskapade flygplats utav någon avgång dom närmsta åren.


Jag kommer nog visa dig det här förr eller senare, och du kommer motbevisa mig genom att ta ditt eget plan härifrån, ett plan som jag inte har råd att åka med. Allt jag kan göra är att vinka genom fönstret och hoppas att du hamnar på den bättre plats, en plats långt ifrån mig.


Det här är min verklighet, det här är hur jag ser på allt.

Min värld är svart eller vit på många sätt, men dom svaga nyanserna av grått har börjat skina igenom alldeles för starkt mellan dom 2.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20
21 22 23 24
25
26 27
28
29 30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Positiv framtid med Blogkeen
Följ Positiv framtid med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se