Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.

Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu.

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.

Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värdelös, visst fick jag känna på hur det känns att leva. Men nu är det som att livsstilen är död och jag är så distanserad ifrån det jag vill ha.

Studiepengarna gav mig chansen att finna kärleken, men nu när pengarna inte finns kvar där längre så är det distansen som stannat mellan oss. Förvirring och osäkerhet som leder oss.

Och vem är jag och vad ger mig rätten att dra ner en annan människa i smutsen? Fördärva dennas möjligheter till ett liv som är värt att leva.

Ska jag hålla mig fast och uppta platsen i ditt hjärta när ditt livs kärlek kan vara 1 dag ifrån dig? Ska jag stanna kvar och låta dig såra mig? Ska jag dra mig ur pga fegheten bara för att tankarna av att jag aldrig kan förtjäna dig har etsat sig fast i mitt huvud.

Det är lätt att älska dig men så svårt att göra det rätt, jag gör vad jag kan men det är inte mycket. Så jag håller mig fast och till slut kommer du gå vidare.

Jag fick en sommar av dig som jag aldrig varit värd, fick leva ett liv som jag drömt om så länge. Jag var så fri, så lycklig tillsammans med dig. 

Så när du väl går så är jag mest tacksam för att du lärde mig mer om det verkliga livet, önskar nog bara att jag kunde gett dig så mycket mer.

Mitt huvud går sönder mer eller mindre varje natt, paniken och känslan av att allt är så hopplöst.

Jag är så förvirrad och alla lösningar jag har på problemen funkar inte, strandsatt på en plats jag velat fly ifrån så länge. Jag saknar känslan av att vara fri, känslan av att vara så trygg.

Luftslottet jag byggde lämnade mig med en skuld, en skuld som kan leda rakt ner i ett alltför stort djup.

Det enda positiva är väl att jag inte dricker för att försöka fly längre, dels för att det inte funkade men också för att det sällan ger mig något.

Så jag bytte alkoholen mot en skuld som jag förmodligen aldrig kan betala, önskar jag kunde se vägen ur det här helvetet och veta att jag kan göra något åt allt. Men just nu känner jag mig så liten och världen har byggt upp alltför stora murar runt mig som jag aldrig kan klättra över, min stege saknar för många av stegen.

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.
Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att
studsa mig.

Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och
om igen

Tänker på döden igen, idag stirrade jag med blanka ögon ner på rälsen igen medans jag
rökte och undrade varför jag ens orkar med det.
Ingenting är svårt, allting känns rätt så lätt. Men jag är vilse och stigen leder mig
ingenstans förutom på villospår, funderade på om det skulle göra ont dom sekunderna då
tåget precis träffar en.

Förmodligen eftersom man slits itu trots allt, men ändå landar man rätt kanske det
inte gör ont längre. Fast med min tur så skulle jag väl bara torska armar och ben och
bli ett jävla paket.

Snart ska jag få leka att jag är vuxen igen, lägenhetsvakt och det jag tror det kan
bli rätt intressant.
Slänga upp en budget och försöka mig på att ha en normal dygnsrytm och sånt kan bli
fascinerande minst sagt.
Sen om jag blir själv där eller inte får framtiden utvisa, man ska inte tvivla på
andra hela tiden så jag tvivlar på mig som vanligt.

Vem tar sig egentligen tiden att läsa det här? Vad finns det att se, en överkänslig
människa som konstant upprepar sig. Konstant är less på livet, blir hoppfull för nån
dag sen dränker sig själv i emotionell smörja.

Det borde räcka snart, inte som i att jag ska dö snart men som i att jag borde kunna
lista ut hur jag ska ta bättre hand om mig. Vill fly iväg alltför ofta, landa nånstans
där jag aldrig varit förut. Bryta med det gamla, försöka mig på att bli något bättre.

Imorgon är det lektion mellan 8-11 ungefär sen blir det hemgång och försöka göra alla
uppgifter jag måste ha gjorda på tisdag. Suger på programmet men ska iaf försöka göra
det så gott det går. Borde hinna om det börjar krisa så kör jag en allnighter och bara
nöter igenom det.

Ska klara den här jävla kursjäveln.

Prov nästa tisdag eller något, studera in massa om energi och omvandling. Mattesnillet
i mig kommer få skina, brukar vara dukat för fiasko. Men försöka blir bäst, hoppas det
håller.

Sen omprov snart för några kurser, den här gången går jag och försöker.
Löser jag bara några borde det vara lugnt, då är jag säker för stunden.

Men just nu i den här stunden så är det mest "varför?" som går runt i huvudet, förstår
inte vad folk ser i mig.

Blivit så jävla gnällig och osocial, är det pga stressen jag 

känner? Hur förklarar man för någon att mina dagar känns som dom är 6 timmar långa?
Det enda som får mig att känna mig avkopplad är när rösten hörs i mitt huvud och jag
ler för mig själv över att hon finns.

Men samtidigt om jag äcklar mig själv, kommer jag inte äckla henne då?

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.

Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med solsken ibland så finns det nästan inget värre med en kropp än att vara helt svettig och kladdig. När det regnar kan det ändå vara lite varmt, samt att man kan hålla sig inomhus utan att känna att man slösar bort sin tid.

Jag har pendlat så mycket på senaste, varit helt sinnessjukt osäker på mig själv och vart jag är påväg i livet.

Det känns som det kanske kan komma en förändring, kollat på jobb och tänkt lite positiva tankar. Även fast jobbsökandet och att komma in i det kan kännas läskigt ibland så är det något jag måste göra.

Jag måste visa nu inte bara för andra utan även för mig själv att jag kan vara mer, det är bara början som är läskig/jobbig/äcklig om jag inte landar ett helvetesjobb.

Men lite hjärna måste man lägga in i det, jag har som avsikt att fixa till studierna iaf och fortsätta dom så länge det går. Faller det innan December (Då vi egentligen slutar) så gör det, det är ingen The End skärm som dyker upp. Det är bara början på en annan väg.

Kanske är det för att jag är kär? För att mitt bröst fylls med fjärilar varje gång den där rösten spelas i huvudet, när en bild dyker upp och hela min kropp känns pirrig (Det sköna med att ha en 14årig tjej som bor i en är att man får känna alla feelings)

För att den personen är mycket för mig, för att jag vill kunna vara mycket för henne.
Hon säger att jag redan är det och hon har ju bara fått cirka 30% av vad jag vet att jag kan vara.

I början kändes det som om det här var ett patetisk försök till en reunion tour, en emotionell cash grab. Så jag var inte riktigt redo för att känslor skulle skapas och kännas så starka mellan oss. Jag vet vad jag känner och det är väldigt starkt, hon dök upp och fick alla andra i livet att blekna.

Jag kanske inte är 100% redo på allt på alla plan, men jag är redo för att satsa och försöka vinna.

På många sätt så känns det som jag äntligen hittat min soulmate, hon får mig att skratta och känna så mycket. Idag märkte jag att hela världen var grön, det var rätt länge sen världen faktiskt hade så mycket färg och innehåll i sig.

Vet att det blir konstigt om man läser gårdagens och sen detta, men ibland bryter jag ihop. Det är något jag måste göra,vill inte göra det för evigt och tror inte jag kommer göra det heller.

Men att gå från att vara säker på att man nån dag ska ta sitt liv, till att faktiskt vilja utforska och ge det några försök till känns rätt bra.

Har mitt livs största utmaning framför mig och jag tror att jag ser till att gå rakryggad emot den med öppet hjärta, det värsta som kan hända är att jag förlorar. Det bästa är att jag får en möjlighet att uppleva ett helt annorlunda liv och sträva efter att leva det hand i hand med den personen som gett mig mest.

Bästa dagen på 2014, kunde nog bara varit bättre om min arm varit runt henne och jag skrivit detta med 1 hand istället för 2.

LIFE <3

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade

Kan inte

Orkar inte

Vill inte

Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt.

Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär som ett GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH i skriftlig form.

Kär i dig

Rädda mig

Faller nu

Så mycket av inget, så mycket av jag. 

Livet var nog ingenting för mig

Människor har en tendens att bygga upp drömmar och sen lita blint på att dom ska slå
in, drömmarna slår sällan in och för varje person som uppfyller en livslång dröm så
gör miljoner andra det inte.

Det är okej och det är så det måste vara, clusterfucket som hade hänt om alla fått
sina drömmar uppfyllda hade nog fått världen att trilla.
Inflation av lycka skulle bara sluta med en brutal depp innan domedagen nalkas och
alla ändå trillar av pinn.

Livet är en rätt tragisk historia, vi är här för den simpla anledningen att dö. Eller
inte bara dö, vi fortplantar oss och ser till att vi har efterlevande som kan föra
våra gener vidare tills dom till slut är mer urvattnad än billig brittisk pub öl.
Människor bestämmer allt och vi har lärt oss att kommunicera, så på så sätt är vi
givetvis det viktigaste på jorden. Allt annat som kan utmana oss kan vi döda utan
problem, våran paranoia gav oss skjutvapen och bomber.

Men ändå så jagar vi alla lyckan, dag in och dag ut. När glädjen så småningom kommer
så tar vi den för givet, för vi har "förtjänat" den.
Till slut tar vi den så mycket för givet att vi mest är olyckliga hela tiden, det är
där en annan människa kan komma in.

Jag vet att personligen mår jag bäst när jag har en annan människa att bry mig om, vet
ungefär vem jag är och vad jag är nu. Ett hopplöst fall som gått omkull på okunskap
och brist på intresse av att nå mål i livet. Jag skulle kunna sätta mig på den närmsta
macken och jobba där tills pension, så länge lönen är levnadsduglig. Viktigaste är ju
att man trivs med det man gör, det gör man en stund tills man börjar leta problem
istället.

Min dag började helt fantastiskt, riktigt udda start. Var inte vad jag hade förväntat
mig men det var trevligt ändå, tills verkligheten kom ikapp och jag skulle förlita mig
på mig själv. Där föll vi och jag tror jag upplevt det närmsta jag kommit till ett
självmord.

Att man ska se livet passera i revy innan det händer verkar onekligen rätt sant, men
jag vet inte kanske bara var någon dum upplevelse. Men den minuten var nog det längsta
i mitt liv, kollade klockan precis innan det kändes som allt frös.

Efteråt kom floden av äckel och jag ville mest bara gråta, får ge mig själv propps för
att jag klarade av att hålla det inom mig.

Men det var gårdagen eller dagen före, ingen aning om vilka dagar det är nu när allt
börjar smälta samman igen.

Idag är jag på något ruttet skit humör, inte helt säker på varför. Människor som
pratat med mig kommer tolka och tro att det är pågrund av något dom gör eller något
dom sagt. Men det är inte helt rätt heller, trött på att vara mig själv. Trött på ett
liv som är så lite, trött på att hoppas på något som ändå aldrig händer. Händer det så
skiter det sig ändå, nånting inom mig säger att jag inte borde fortsätta med det jag
gör. Men jag har format mig själv till det jag är nu, så hur ska jag ta mig ur det?

Vetskapen om att jag förstör flera människors liv nu pågrund av mitt ego känns sådär,
en del av mig längtar tills den dagen då dom inser att jag aldrig var mer än en påse
skit i mänsklig form.

Samma tankar som förr börjar återkomma, känner mig undergiven och äcklig. Scenen när
jag ligger i fosterställning och blir sparkad på börjar spelas upp alltför ofta i
huvudet nu. Kanske är det nånting jag skulle förtjäna? Kanske är det något som behövs?
Kanske är det en förvarning om vad som ska komma, när mitt hjärta blir krossat igen.

Kommer skrämma bort, kommer aldrig kunna vara rätt. Jag är halv och saknar färdigheter
som behövs på alla plan, vet inte hur jag ska lära mig dom och tror inte du kommer ha
tålamodet som behövs för att jag ska kunna växa i dina ögon.

Är ensam ikväll och jag tror det behövs på ett sätt, men samtidigt ger dig mig bara
tid att tänka. Jag hatar att tänka, jag hatar när skallen svämmar över och jag ger mig
själv huvudvärk.

Behöver dig inatt men du är inte där, vet att jag kan ringa men vill inte att bilden
ska spricka.

Kan inte och ska inte vara den här personen i dina ögon, vill att du ska trösta mig
men samtidigt vill jag inte att du ska veta. Men eftersom det publiceras så vet ju den
som läser det ändå.

Kanske är allting bara ett rop på uppmärksamhet, kanske har jag blivit så pass
patetiskt att jag desperat vill ha allas uppmärksamhet. Ta tåget till Stockholms
central och ställa mig i mitten av det och skrika "HEJ ALLIHOPA KOMMA OCH TITTA PÅ DET
HÄR FUCKUPET, FYLLER SNART 30 OCH LIGGER SÅ LÅNGT EFTER ATT HAN SNART APPLÅDERAR ÖVER
UPPTÄCKTEN AV ELEKTRICITET"

Vill sova men väntar på samtalet, rädslan blandas med skam. Vet vad jag gjort och jag
tycker inte om det, borde inte behandla dig på det sättet. Du är mycket, jag är lite.
Tro mig det kommer synas till slut, du kommer försvinna och förhoppningsvis kan du
glömma mig snabbt för jag var inte värd dig ändå.

Har misslyckats med allt jag försökt mig på i livet, kommer misslyckas med dig också.

För feg för att dö, så jag får hoppas på att något sköter det i sömnen.

Skulle varit full idag

Känns som jag varit vid den här exakta punkten alldeles för många gånger, när allting faller platt. När jag inte räcker till, när förändringen som måste ske inte kommer.

Samma sak om igen, jagar en dröm som jag själv målat upp. En person som jag aldrig ens har haft rätten att försöka hoppas på, återigen så såg jag en slags räddning i nån som förmodligen inte ens var inställd på att försöka.

Återigen så klamrar jag mig fast, blir tragisk och patetisk. Vill för mycket och kväver allt förnuft för hundrade gången, när känslorna jag målar upp appliceras på dig och du inte får chansen att rygga undan eller fly

Du står ut med mig för att du tror att jag är snäll, jag är mest kär och dum. Gräver ner mig själv för mycket i dig, vill att du ska göra detsamma så jag jagar dig natt och dag, rädd för att du ska glömma mig, rädd för att återigen få gå tillbaka till ingenting. 

Inga mera samtal och inga bra stunder att ens hoppas på, du blir allt jag förknippar med glädlje och jag skrattar och mår bra när jag hör din röst. Händer nånting så är du den första jag vill berätta det för, tänker på hur din dag är och hoppas att du mår bra. Ser fram emot våran tid, samtalet då jag kan ha dig helt för mig själv. Trots att jag är inställd på att jag måste dela dig med 2 andra, men det kan jag acceptera utan att ens behöva tänka på. Livet är livet trots allt och du är inte bara ett liv utan tre.

Nu har du somnat igen och missade när jag glömde ur mig det mest patetiska "Godnatt sov gott puss" Ville att du skulle sova och må bra, ville aldrig att du skulle sova för att jag saknar dig när du sover.

Jag vet att situationen är som den är, jag vet också att jag är inställd på att du försvinner på något sätt. Att jag aldrig kommer få vakna upp med dig mer än kanske en gång, hjärtat känns som det gått i tusen bitar och jag vet att återigen kommer det saknas en bit av det. Den biten får du behålla för det är den som är renast och finast just nu.

Hoppas på att du vill ha mig och kan ta mig nån gång, men hjärnan säger att du har bättre saker som väntar på dig.

Hur länge kan jag vänta innan du kastar mig?

Tror nog att jag borde ge upp igen, kanske är dags att svälja rädslan och avsluta allt. 

Vill nog egentligen inte fortsätta leva på det här sättet, men det är det enda sättet jag vet. Så jag det mest naturliga blir väl att avsluta livet.

Om livet hade velat le emot oss för en stund, om inte jag hade tagit ut min osäkerhet på dig. Om jag bara kunde vara någon som kunde stå ensam på sina egna ben, om jag hade inte hade behövt någon annan för att hålla upp mig när jag faller.

Om och om igen så gör jag fel, allting känns fel och jag kan aldrig göra rätt för att få dig att må som du borde må.

Ständiga snesteg från min sida, känner hur bilden du målat upp av mig börjar tappa färg.

Jag är tristess, en mumlande röst utan verklighetsanknytningar som bara låter bra om du lyssnar medans du håller på att somna.

Ingenting händer i mitt liv förutom du, ingenting i mitt liv ger mig någonting utom just du.

Du är varenda sekund av glädje och varenda sekund av sorg, älskar att du finns medans jag sörjer för att du egentligen inte finns för mig.

När dagen väl kommer och dina sista ord blir något i stil med "Du kan dra åt helvete", kan jag få briljera med min manlighet medans jag med en tyst gråtfylld röst säger "Men vi kunde ha varit allting"

Vi kunde ha varit allting