Äntligen har det hänt! Hittat en dam som känns värd att prata med via dejtingsida, hon framstår som rätt mysig än så länge. Jordnära och sweetie stilen, helt min typ. Vet väl dock att man ska ta längre tid på sig innan man bygger en uppfattning men so far so good, kanske blir det hon? Kanske blir det inte hon! Får ta en dag i taget och bara vara mig själv med alla skavanker och saker jag är missnöjd med, vem vet hon kanske gillar det.

Skulle inte förvåna mig om det är en snubbe som vill jävlas eller något, kännas som något jag skulle lyckas med.

Äh egentligen ska man inte ha några förhoppningar på någon annan människa, dom kanske förtjänar bättre i slutändan medans jag inte förtjänar något alls.

Somnade vid 1 ungefär för att vakna upp vid 2 :/ Somnade runt 2 för att vakna upp vid 3 och nu ligger jag här, känner mig rätt ensam och kände mig rätt fylld med sorg när jag vaknade.

Hade jag varit försökt eftersträva perfektion hade jag somnat klockan 22 senaste varje kväll för att vakna vid klockan 5 varje morgon, det vore nog fan rätt fantastiskt att göra. Lägga sig stel som en pinne för att koma sova i samma position och vakna 5, sträcka sig upp raklång och vagga ur sängen helt fylld med energi.

En perfekt dröm, kanske något att sträva efter.

Är fortfarande inne i stan, var hemma ytterligare en stund för att leta kläder. Nästa gång jag rör mig hemåt måste jag fan tvätta. Har snart slösat bort hela min lediga vecka för att vara support åt min vän, känns lite elakt att kalla det slöseri men jag hade kunnat göra mycket för mig själv under den här veckan. Har tvätthögar som måste bort och på måndag är det verklighet igen, så måste dra hem lördag tror jag. Sen vara vaken hela natten för att somna på söndag kväll och vakna tidigt på måndag, fan jag är grym på att planera!

Är dags för en förändring på något plan, kan inte längre vara det här längre. Finns så många stunder då det absolut sista jag vill är att vara mig själv. Hela känslan är sjuk när man går från 190cm till typ 50cm, så otroligt svårt att beskriva hur det känns innerst inne. Men man krymper ihop och vill mest gömma sig, det är så jag ser händelseförloppet när nånting skrämmer mig och jag bara vill bort. Jag blir som en slags liten pojke med ett träsvärd i handen och världen blir till något äckligt jävla monster som bara vill ta dö på mig.

Kanske behöver jag bara positiv energi från något håll som kan smitta av sig på mig, frågan är dock vem som ska smitta mig.

Syns vi snart min älskade? Eller ska jag leta ett tag till? Det är upp till dig