När tankarna blir alldeles för smutsiga så försöker ni tvätta mig, hålla mitt sammanbitna ansikte så rent och fint som bara ni kan.

Ni fortsätter att kämpa och finnas där för mig varje gång det behövs, hatkärleken jag känner för er är total nu.

Jag är tacksam för vad ni försöker göra, men det hjälper mig inte längre. Det fanns en tid i livet då jag var tvungen att tvinga fram er, då ni hade vänt mig ryggen, var jag stark då? Förmodligen inte, men jag var starkare då än nu.

Inatt släpper vi taget och faller igen, jag och bara jag.

Ingen annan behöver följa med mig ner, och jag kommer aldrig tvinga er att stå där vid strandkanten och vänta på att jag skulle återkomma.

Du fanns där men jag vill inte blöta ner dig, din tröja som du hade på dig är för fin för att jag skulle vilja förstöra den.

Förhoppningsvis så förstörde jag inte din lördagskväll, nästa gång så ler jag och skojar bort allt för din skull.

Du ska egentligen aldrig behöva se mig när jag mår så här, när gardinerna sakta förs undan ifrån fönstret och världen visar upp sig som en ny rendering av helvetet.

Gatlampornas sken är inte lika vackert inatt som för några dagar sen, dom lyser på exakt samma sätt men dom har förändrats till något annat än en säkerhets zon för att skydda ifrån mörkret. Mörkret tog sig in igenom gliporna och har nu intagit huvudet som ett bågskyttstorn och står där uppe och smutsar ner allt omkring sig med pilspetsar dränkta med känslor av ensamhet och obehag.

Han sjunger om den 22:a oktober och har gjort det i snart 3 timmar, min vän i mörkret som inte faller med mig för att han redan har fallit ner i gropen. Vill att hans grop ska vara nära min, för hans sällskap är så otroligt smärtsamt och vackert. Vi blev presenterad för varandra av en gemensam bekant, och som jag älskar dig nu.

Frustration som leder vidare till att ni kommer ut, när jag inte pallar trycket så läcker ni.

Livet hade kunnat sticka ut mina ögon och lämna mig döv i en lejonbur, hade haft större chans att överleva det jämnfört med den här tiden. Eller så hade jag bara accepterat att jag skulle bli avstängd permanent.

"I killed another one tonight, i can´t stop myself from crying"

Ytterligare en kväll som blir mördad, när jag vaknar upp står jag där med blodiga kläder och mordvapnet i handen.

Hjärtat som ligger utskuret och vackert i mitten, pumpar fortfarande medans allting runtomkring är dött.

Blodpölen formas sakta i takt och blir till ett datum: 20 oktober, du var bara 2:27 men är redan död.

Han sjunger för mig och det pumpande hjärtat, får öppna upp mig själv för att sätta in det  så du inte har dött i onödan. Värna om dig och inte glömma dig, du var mer än dussinet. Nånting som behövde ske trots att det aldrig skulle hända.

Du får bli ytterligare en del av mig, kanske blir du den som först trillar av vid nästa fall? Eller så kanske det här blir det absolut sista någonsin, skulle vara lovande om inte tanken slog mig som helt absurd.

Allting kanske inte har en poäng, livet är inget äventyr. 

Inte livet som jag känner det, inte livet som det har visat upp sig för mig.

Livet som visas upp på tv med världens vackraste filter över sig, där känslor måste fejkas eller specialskrivas för människor som tjänar miljoner på 5 sekunder av tårar.

Min plats i livet i det undangömda hörnet ingen bestämde sig för att titta i, här kan jag sitta och känna alla känslorna på samma gång. Jag håller platsen åt dig tills du behöver den, för jag kommer nog inte behöva den länge.

Se till att du städar upp den bara, håller den i det skick som passar dig. Jag ska göra mitt bästa för att inte lämna en enda stor röra efter mig.

Dags att krympa ihop till 50cm när monstret blir alldeles för stort.

Du bjöd in dig själv i mitt liv, eller var det jag som öppnade dörren? Var det i själva verket tvärtom? Är jag den oinbjudna gästen? Den som inkräktar på ditt territorium? Personen som du vill ska gå efter bara några minuter i samma sällskap?

I mina öron låter det som något jag skulle kunna vara, utan minsta problem. Ska lära mig backa undan, lämna dig ifred inte kräva nånting av dig eller andra längre. Ni får höra av er om ni vill, behöver inte bli arg eller känna några andra känslor gällande er längre.

I slutändan så är det bara jag, alltid jag.

Vi utnyttjar nog varandra på helt olika sätt egentligen, idag ville jag inte bli utnyttjad men du hade redan vunnit.

Promenaden på kvällstid skulle bli min tid, min helt egna flykt in i min bubbla. Jag hade redan planerat hur jag skulle spendera den, med en nyfunnen vän i hörlurarna som skulle få sjunga sina sånger i ensamhet för mig.

Det blev vi 3 istället, det blev helt fel. Inga lurar över öronen, ingen lugn promenad takt. Bara lurar runt halsen på låg nivå, stressad gångfart pga kyla som bara du kände av.

Jag hörde hans röst på avstånd, lyssnade och kände hur världen blev helt nollställd då kyla och värme möttes på samma gång. Sen bröt du allt med något som egentligen aldrig hade behövt sägas, du skapade en konversation och jag hade tappat motivationen till att konversera.

Borde fått en hissyfit och bara kastat allting på backen och sagt att vi skiter i det här nu, inga mer falska leenden det räcker nu. Hatten av för vad du är, du är bra. Men var det för dig själv, för jag kan inte sjunka så lågt att jag blir arg. Jag baktalar dig på ett a4 istället som årets jävla praktarsle...

Känns som jag börjar få slut på ord nu, kan inte formulera tankarna på samma sätt. Det där lättsamma sättet som liksom bara kommer av sig själv, anstränger mig för att tänka.

Irritation är en riktig cockblocker, men nej inte idag. Idag blir det inte speciellt bra.

Och till dig som jag analyserar allt för ofta dom senaste dygnen, du kanske tröttnade helt och hållet. Kanske ska kärlek födas på traditonellt sätt, inte genom en skärm, inte genom ett A4 test där du klickar i ABC alternativ för att hitta drömprinsen. Vissa saker kanske bara är morötter för hjärnan, du kanske var en morot för stunden.

Till dig den där andra: Jag kommer hitta dig nånstans, önskar bara att du kunde visa dig så jag vet ungefär vart jag ska leta, jag må ha långa ben men om jag inte vet vilken riktning jag ska gå åt så används dom fel.

Ger dig ett leende när jag tror, en kram när jag vet, och en kyss när det är sant.

Får avsluta med något som skrevs igår, lägger det här så jag aldrig riktigt glömmer det, aldrig riktigt glömmer dig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag fann dig så var du vingklippt, så liten ensam och förstörd. Utanförskapet du hade byggt upp för dig själv, raserade jag när du lät mig se dig för vad du verkligen var.

Dina änglavingar var svarta och täckta av sot, dina kinder var inte lika färglada som dom skulle bli.
Du var i underläge från starten, för du hade jagat mig och inte fått mig när du ville.

Åldern förstörde for oss då, idealen och åsikter från andra ledde mig till att ta beslutet ingen av oss ville höra.

Jag försvann ur ditt liv, men du fanns alltid där på något sätt. Du var alltid vacker, alltid söt, alltid något jag ville ha. Men jag lät andra ta det svåra beslutet åt mig.

När åren flög förbi så kom vi till slut nära varandra, för första gången på riktigt. Inte som när vi var små och du var kär i mig, inte som den gången då du var liten och jag var omogen. Det här var första gången på riktigt, kommer du ihåg det på samma sätt som mig?

Jag kan måla upp bilder av hur vi sågs från andras perspektiv, hur världen såg på med hakan i marken över att jag en gång lyckades vinna över den. Hur den såg på hur hans (im)perfekta skapelse fastnade för en golem, hur jag fick något som alla andra bara kunde sukta efter.

Kunde le mot mig själv och vara tillfreds, på samma sätt som jag log emot dig medans jag lovade mig själv att aldrig släppa taget och ta varenda kula som världen försökte skjuta emot dig.

Kommer du ihåg när du ringde mig? Hur jag alltid gjorde vad jag kunde för att ge dig tryggheten? Hur vi senare byggde om den trots att ingen var redo för förändring.

Jag vårdade dig med omsorg medans dina vingar fick läka ihop, försökte ge dig allt jag kunde för att få vara med dig.

Jag kunde bara se på hur energiförloppet sakta omvandlades och du helt plötsligt fick all min energi inpumpad i dig, hur jag sakta men säkert bröt ner mig själv för att kunna vara stark för dig.

Mitt hjärta slår nog fortfarande för dig, skulle egentligen vilja hålla dig stark i alla moment. Trots smärtan, trots att du nästan dödade mig helt, trots att vi aldrig var menade för varandra på riktigt.

Skulle vara så lätt att säga att jag älskar dig men hatar dig på samma gång, du fick ta över kungariket i mitt hjärta, jag kapitulerade för dig alldeles för snabbt, du läste aldrig lagarna som redan var skapade utan du skapade egna som jag aldrig förstod.

Du satte dig på tronen och blickade aldrig tillbaka mot dina trogna undersåtar, du tog dom bara för givet.

Du gav mig ultimatum som jag försökte följa, lita på utomstående som om det skulle hjälpa. När dom svek mig, så svek jag dig utan avsikt.

Jag.
Svek.
Dig.

Månljus
Du fanns där, jag fanns där. Vi möttes i mitten den natten, som vi var skapade fast i xl versioner. Du höll om mig och skyddade mig för första gången på länge, jag fann tröst i dig den natten. Jag älskade situationen, hela momentet var vårt och är fortfarande vårt, skillnaden är att vi inte delar det längre, eller snarare för att du inte vill ha det kvar, och jag älskar det för mycket för att släppa det helt.

Jag ville att du skulle flyga för att komma tillbaka, men jag gjorde fel och skadade dig istället. Jag sållades till dom som redan gjort illa dig, din tillit försvann för mig den dagen när tårarna rann ner för dina kinder.
Jag gjorde felet som aldrig fick begås, det som jag skyddat dig emot. Felet som aldrig kunde repareras.

Jag.
Skadade.
Dig.

Jag insåg mina fel och brister alldeles försent, mitt livs största misstag var redan begått. Jag älskade dig, felet skulle aldrig begås, men det brast när smärtan kom, det var ditt fel i 10 sekunder. 10 sekunder som raserade oss, som raserade dig och nu sakta dödar mig.

8 dagar.
Vi skulle ha firat det du och jag, pengarna skulle gett oss god mat och jag skulle köpt något för att smycka dig, kanske oss.

Istället kan jag inte se dig med samma ögonen för att vi svek varandra, du svek mig som hämnd för att jag svek dig.

Du skapade ett vakuum inom mig när du försvann, du tog mitt leende och min manlighet med dig, jag fick behålla min form och minnena som jag inte kan le åt längre. Det gör ont idag, ondare imorgon men smärtan kommer vara värst om 8 dagar.

Jag kan aldrig gottgöra dig, jag kan aldrig ta emot dig igen, jag kan aldrig se dig med samma ögon igen.

Aldrig du och Aldrig jag. Aldrig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte idag.