Alla inlägg under november 2013

Av A - 26 november 2013 04:47

När du försvann fanns det ett överflöd som jag inte visste vad jag skulle göra av med, det drev mig till vansinne på så många sätt. Det var svårt att komma ur rutiner, komma in i ett tankesätt som bara hade mig i det.


Ensamheten kom tillbaka och stannade i några månader, tills hon dök upp. 

Vet inte ens varför jag trodde på något, men jag tror hon var en distraktion jag behövde.

Jag var tvungen att tro på att det fanns någon därute som såg mig, såg mig för den jag är.

Ärligheten var naturlig från mitt håll, varför ska jag ljuga för? Ville mest rädda dig för du verkade behöva det,

sen att det inte riktigt var fallet är en annan sak.


Du fick väldigt mycket kärlek och stöd under den tiden, men du var aldrig riktig. Jag är tacksam för det, för du hade kunnat bli ett stort misstag.

Nu är du och jag knappt nära varandra längre, när vi pratar är du konstig och jag är inte intresserad.

Du gjorde ditt val sen om det var sämre eller bättre spelar ingen roll, viktigaste var att du gjorde det utan push.


Tacksam för att du lät mig få tro och känna om så bara för en stund, samt låta mig få tappas lite så jag inte var överfylld med kärlek längre.

Det var mysigt men det var aldrig riktigt, men det var nog vad jag behövde.

Du öppnade mina ögon en aning och dom stängdes aldrig.


Sen kommer hon, den tredje damen som varit nära under året. Jag vet inte vad vi är men du framkallar mitt superhero syndrome hela tiden.

Det är inte så att jag tycker du är patetisk eller tragisk när du får det att poppa upp, det är bara att jag tycker du förtjänar så mycket mer.

Du har gömt så mycket under ytan så det var nästan en chock när du berättade om allt, du är så stark och så otroligt mysig och jag önskar att du såg det själv.

Men du verkar rädd för saker som bara ska vara naturliga och ärliga, kanske är jag dum i huvudet för att jag inte backar ibland. 

Men samtidigt vill jag inte svika dig för det förtjänar du inte, skulle jag kunnat ge dig hela världen skulle den varit din.


Du får mig att le och du får mig att känna mig glad, känna att någon bryr sig på riktigt. Även fast vi är väldigt olika ser du mig, och jag som den idioten jag är blir besviken på att bara du gör det.


Jag ljuger inte för dig, men ibland känns det svårt för jag kanske vill krama dig en stund extra men samtidigt kan jag inte det. Distansen vi har mellan oss skrämmer mig, samt vårat olika synsätt på alltihopa. 

Du får aldrig mig att tvivla men samtidigt är vi nog inte rätt på det sättet, vi är bara rätt för att stödja varandra genom den här perioden i livet som känns lite tyngre.


Kanske krossar jag någonting nu, kanske krossar du något som tillhör mig.

Men jag tycker du är fin som den du är, och varje gång du får mig att le så mår jag bättre.


Du är bäst 

ANNONS
Av A - 23 november 2013 06:46

Det händer för lite i huvudet för att jag ska vara relevant, men samtidigt alldeles för mycket för att allting ska funka felfritt.


Nånting jag skrev förra månaden, nuförtiden kan jag inte skriva nånting.


10/10/13 får bli titeln.


Och jag har hatat dig som jag aldrig hatat nån annan/
gav dig hela mitt hjärta och du fick hela skiten att stanna/
Alla tankar och minnen är falska och betyder ingenting längre/
du gick ifrån att vara en ängel, till nån jag låtsats att jag inte känner/
vill aldrig se dig igen eller tänka på hur du såg ut när du log/
ställde mig på stolen och sträckte ut armarna, trillade omkull och dog/
Har önskat att jag aldrig träffade dig för att du mördade det jag trodde var sant/
du lämnade mig, tog min glädje och lämnade mig ensam med inget annat än skam/
Jag vill dö inatt lägga mig i sängen för att aldrig någonsin vakna igen/
för känslan av att vara någon är död och jag saknar den än/
jag gick ifrån att vara ett berg och du malde ner mig till ett gruskorn/
när ditt namn gick ifrån att vara älskat till att klassas som ett fult ord/
så nu när min syn på världen inte är annat än gråskala och misär/
önskar jag att jag kunde ge dig äran för att ha gjort mig till den jag är/
Men jag tänker aldrig ge dig någonting, aldrig nånsin igen/
för du krossade mitt hjärta och jag letar efter bitarna än/


Snart kraschar allt och då återkommer jag

ANNONS

FAN

Av A - 20 november 2013 01:41

Kom hem igår några dagar försent, jag planerar alltid min ledighet men är aldrig hemma för att dra nytta av den.

Snart så för jag vill ha lite egentid nu, känns som det är något jag skulle behöva rejält.


Kändes perfekt igår, jag var trött redan när jag vaknade vilket var helt underbart. Ska upp i 5 idag och under ledigheten har jag somnat vid 3 som tidigast ungefär, så när man är trött kl 10 på förmiddagen är man tacksam. På dagen/kvällen var jag också halvtrött vilket var helt perfekt, så man lägger sig i sin egna säng för första gången på 4-5 dagar och somnar som en gud klockan 22-23.


Klockan 1:27 vaknar man igen och det känns som klockan är 6 på morgonen och jag är nästan lite stressad, tills jag tittar på klockan... Svettig och jävlig och det får mig att bli så jävla sänkt när det inte funkar som jag vill, vill inte vara något jävla fuckup.


Vad ligger problemet? Har otroligt svårt att somna om, så mitt bästa alternativa nu är att vara orolig över att jag inte ska sova tillräckligt lång tid eller försova mig. Tills jag har lugnat ner mig.


Har heldag imorgon och oftast brukar det kännas som jag inte sovit ett skit när jag somnar om.


Idiotkropp och idiotmänniska

Av A - 17 november 2013 03:28

Jag är en ryggsäck, jag är den där grejen som du älskar att ha nära till hands men som du skäms lite för att visa upp.

Kan vara sliten/ful/gammal men så jävla praktisk, vilket gör att du ändå alltid vill ha den med dig.


Jag insåg det någonstans att jag var en ryggsäcks människa, aldrig snyggaste eller eller något sånt men jag är alltid bra att ha till hands.
Inatt blir det psykobabbel för att jag var tvungen att vara tyst, eller nej jag var inte tvungen att vara tyst men jag hade ingenting intressant att tillägga. Ni pratar jobb, jag pratar inte alls. Det kan vara våran deal för jag är inte intresserad egentligen, på samma sätt som du inte är intresserad av mina intressen. Vi kan finna en kompromiss då jag inte nämner något intressant och du undviker att nämna jobb, då är vi vuxna och livet är så otroligt bra.


Jag har en grym ryggsäck, brukar stoltsera med den ofta. Den är med mig nästan hela tiden för att då vet jag att saker alltid finns där när jag behöver dom.


Kommer jag bli en grym ryggsäck? Förmodligen inte, för att en bra ryggsäck finns bara där som ett hjälpmedel för att få full kontroll över dina egna prylar. Kommer du kunna kontrollera mig? Nej jag är en människa, om inte så försöker jag mitt bästa för att klassas som en. Jag är nog en bra ryggsäck, men en sämre människa. 


"Hej mamma och pappa, det här är min nya kille. Han är en loser" Där kliver jag in och presenterar mig, skäms en smula och ser hur mungipor rör sig på sätt som dödar alla positiva saker du sa innan vi öppnade dörren och du sa att det var lugnt "Om jag gillar dig så kommer dom gilla dig"


Tittar på köttmarknaden, har ingen plats för mig. Måste hitta den där rea sektionen där jag kan ge bort mig själv till den människan som räcker upp handen, vill du ha mig? Förmodligen inte men du får mig utan att behöva anstränga dig.


Så lågt sjunkande mentalt idag, kunde ha drunknat någonstans i mitten av allt men jag lärde mig att simma nånstans i en liknande miljö. Så jag kan flyta nu


Idag/ikväll var första natten jag fick komma in någonstans utan att behöva visa upp ID, kändes vuxet. Riktigt vuxet.

Kanske ska förbereda mig på att det blir mer av det hela, ska göra det bästa för att förklara kvällen på ett sätt som gör det rättvist och inte för negativt.


Kompis ville ta en öl och gå ut på en lördag, hamnar på ett slapptask ställe utan drag där dom spelar dunk dunk musik fast inte den bra versionen. Kände inte igen en låt på hela tiden vi var där.

Jag - kompis - kompis vän + kompis väns flickvän.


Tempo på cirka 40bpm, otroligt mycket jobb prat (Jag har inget jobb, fan ska jag säga?) Nickar och satt mest, drack öl för att ha något att göra. 


Var så otroligt torrt, så otroligt mycket "Okej" inget mer inget mindre. Ingenting hände egentligen, vi satt bara där. Dom pratar jag lyssnar och observerar det vuxna skådespelet som utspelar sig framför mina ögon, det är så här det är. Det här kanske jag måste vara för en partner, vara för att få en partner. Då kan jag jag göra det, en uppoffring ibland är inte mycket att gråta över. Gråter jag ut nu över kvällen? Ser det ut som jag är missnöjd med kvällen?


Vet faktiskt inte. Den var inte dålig, kunde ha varit mycket mycket mer dock. Jag var uppklädd och så, men osynlig som vanligt.


Vet inte om jag orkar sänka mig till sånt lågt tempo alldeles för ofta, solo visst då kan jag ta det. Men när det blir för vuxet så vill jag inte hänga med egentligen. 


Fast samtidigt vill jag göra nånting så det här var bättre än ingenting alls.


Tack för att jag fick vara din ryggsäck idag, jag skämde nog inte ut någon hoppas jag.

Av A - 15 november 2013 14:04

Jag börjar bli rätt fet, inte på ett speciellt positivt sätt. Vissa säger att jag ser hälsosam ut, jag känner mig mest äcklig.


Visst jag har ju haft turen att vara rätt lång så 85kg syns inte så otroligt mycket, men det sitter ju på ställen där man inte vill ha det. Har fått fluffigare kinder, vilket kanske fick personen att säga att jag såg hälsosam ut.


En vän ska dyka upp snart, han ska springa och jag ska cykla. Det kanske är rätt bra att han valde att göra det en dag som denna, ledighetsfredag med otroligt mycket livsslöseri.

Kan inte klaga direkt, enda jag ogillar är att han alltid ska tvinga iväg mig på saker som jag inte har "anmält" mig till.


Imorgon ska jag tydligen fixa ett rörsystem, bara för att det ligger nära vad jag utbildar mig till. Kanske är bra på ett sätt men fuck sake det är lördag, gör hellre vadsomhelst.


Ibland undrar jag om folk ens tar sig tid att försöka läsa andra, igår på tåget stod jag i riktigt baggy kläder och sjöng med till In flames som jag brukar göra. Hela tågresan sitter det en dam på 45-55 och tittar på mig, jag undrar vad hon tänkte när hon satt där. Var hon rädd? Ser jag läskig ut? Ser jag konstig ut? Ser jag arg ut? 

Inte för att det egentligen spelar någon roll, älskar att klä mig baggy och hålla mig gömd under lager av kläder. Musiken förgyller alltid mitt liv så så länge jag har batteri i ipoden är livet värt att leva.


Att lyssna på DSBM och försöka skriva funkar dock inte som en bra kombination, musiken förmedlar för mycket känslor och sätter en tom och dyster stämmning i huvudet. Om man då ska försöka skriva något som inte ser ut som ett virrvarr av skit så är det bättre att byta.


Det jag älskar så otroligt mycket med musik, alla känslorna som den förmedlar. Att alltid ha den nära till hands som en vän, blir det för mycket av samma så är det som att bara prata med 1 person. Risk för upprepningar.


Sätta igång just den där låten och så boom så står du där med årets leende som inte går att förklara med ord, eller när du hör en tempoökning eller en refräng och gåshuden går apeshit.


Nästa gång skriver jag något bättre!

Av A - 12 november 2013 18:01

Vad skulle jag förändra med mig själv ifall chansen gavs? Förmodligen ingenting, jag är inte alltid den människan jag vill vara men om jag inte har mig själv så har jag ingen alls.


Jag får höra att jag är fin/omtänksam/bra/förtjänt, men det känns frustrerande om det skulle stämma. Vad är meningen med att vara alla dom sakerna om det bara är för mig? Jag är min största fiende och kommer alltid vara det, jag vet ungefär vem jag kan vara och har insett det. Men jag vill vara mer, jag vill betyda mer. Bara betyda mer för någon annan, kanske göra mig förtjänt av närhet för den jag är nu när det kommer bli kallt och mörkt ute.


Det känns så patetiskt och desperat att skriva såna saker, men det är så jag känner. Jag inser ju själv att såna här tankegångar inte får någon på fall, men jag vill aldrig lura någon till att tro något om mig som jag inte är. Tycker det är viktigt att vara så ärlig och rak som möjligt, klart att man inte droppar alla bomber på samma gång och kanske en vit lögn dyker upp för att slippa obehag men jag är trots allt bara mänsklig.


Skulle inte ljuga om allt men om det är saker som inte är relevanta så kan man undvika dom, men om du frågar så får du veta. Så kommer det alltid funka från och med i år.


Har förändrat mitt liv så mycket sen hela situationen i Mars, eller jag har försökt så gott det går. Jag sitter fortfarande fast på hemmaplan och det kan jag inte göra något åt nu, när jag flyttar ska det vara på riktigt. Jag ska kunna sköta allt och ta hand om mig själv, betala min hyra och alla mina saker.


Studierna känns rätt komplicerade nu men ändå inte, jag sitter fast på något plan där jag känner mig som en idiot ena sekunden. För att nästa sekund kunna tänka "Är det här allt som krävs?" Men jag är inte där för att jag kan, jag är där för att lära mig och då är det tillåtet att känna sig korkad till en början. Det jobbiga är när det är prov och jag tittar på lappen och det blir helt blankt i huvudet, hade misslyckats med dagens prov om det inte vore för att läraren inte vill underkänna elever så han hjälpte mig och lät mig korrigera misstag i efterhand.


Läser några stycken tillbaka och börjar tänka att jag är ett otacksamt svin egentligen, jag får komplimanger men vill bara ha mer. Är det här vad jag har blivit? Ett svart hål som suger ut energin ur alla andra? Drar jag ner er?


Igår natt grät jag i några timmar, kunde inte sova och ville inte sova. När man ska upp klockan 6 och känner så blir det så otroligt jobbigt, har alltid haft den där "Sov/Sov inte" mentaliteten och hållt mig vaken hela dygnet för att inte försova mig till lektioner/praktik/jobb.


Självklart grät jag inte bara pga det, jag fick dom där känslorna av att livet var så jävla tomt och meningslöst. Det leder vidare till att jag blir ledsen för att jag tänker på min familj, hur mycket skada skulle min bror ta om jag dödade mig själv? Tänk om det skulle vara han som hittade min förstörda och döda kropp. Stackaren är redan traumatiserad efter att han såg våran hund bli dödligt biten av en annan hund för några år sen, vila i frid lilla Sausage du var så jävla irriterande och gullig egentligen. Vill aldrig att han ska ta skada av nånting jag gör, den lilla jäveln förtjänar bättre. Han är grym, helt klart den bästa bror man kan tänka sig.


Jag fyller snart 28 år och har ingenstans att ta vägen längre, jag vill inte svika mitt löfte men jag vet inte vad jag ska göra. Om jag inte har tankesättet och tryggheten med att veta att jag har en säker utväg så blir jag nog galen, är jag galen nu? Det här är ju trots allt ett sätt att kommunicera med mig själv, jag läser/tänker ju allt i huvudet som om jag skulle ha en konversation med mig själv.


Känns svårt att börja acceptera saker som att jag aldrig kommer bli pappa och liknande, jag har alltid velat ha ungar innan 30 mest för att jag ville vara den där coola föräldern som fortfarande kunde hänga med dom när dom fyllde 20-30. Helst innan 25, men den tiden är ju förbi nu och jag kan inte göra något åt det.


Det blir lite virrvarr med tankarna och mycket hoppande mellan sånt som bara poppar upp i skallen, men det är så det funkar med mig.


Var ute på krogen på Halloween helt sminkad och med dräkt och allt, dansade tillochmed och var wingman åt 2 amerikaner. Min "storasyster" tyckte det var skitkul att jag dansade med henne och kom upp på dansgolvet, jag skyller på alkohol helt klart. Men hade faktiskt rätt kul och hörde av mig till en av damerna i sällskapet på FB efteråt, hon svarade inte men vad ska man göra åt saken? Hon som förlorar på det hela för jag hade säkert kunna bygga upp henne en smula och fått henne att känna sig åtrovärd och oövervinnlig samt älskad. Men så funkar livet ibland och det är inte mycket jag kan göra åt det hela förutom att tycka att det är lite pinsamt.


Känns som jag nämnt ovannämnda tidigare men nya sätt att se på det eller enbart en upprepning, vilket som får funka för jag ville ha det skrivet.


Framstår jag som egoistisk nu med för höga tankar om mig själv? Jag vet att jag är bra och jag vet vad jag är bäst på i olika situationer, tyvärr har jag sällan något behov av dom.


Imorgon vill jag vakna pigg och utvilad och känna mig lycklig för en stund, känna mig mentalt förberedd. Jag vill att den vita dimman i huvudet ska bort, det är exakt så det känns. Jag har alltid tidigare målat upp allt i bilder i huvudet, men nu ser jag mest ett vitt moln som påminner om miljarder spermier som ockuperar min skalles innandöme.


Åkte tåg med en kurskamrat idag, jag pratar alltid om att se allt som en klar förlust för då kan man vinna över sig själv när det går bra. Skulle vara förstörd om jag såg allt som klappat och klart på direkten, konstanta misslyckanden kan knäcka vemsomhelst.


Han skrattar och ler mycket när vi pratar, lämnar jag positiva intryck ifrån mig eller tycker han att jag är något slags wierdo? Jag berättade om födelsedagen då jag fick kicken/blev dissad/ville dö och han garvade åt det, som alla andra har gjort tidigare. Måste berätta den där historien på fel sätt tror jag.


Har börjat intressera mig litegrann för poesi och ordlekar, brukar försöka att bara säga saker som dyker upp i huvudet i vad som låter som en slöare version av rap, kanske lite som Spoken Word. Fast jag skulle väl aldrig kalla det för det då jag inte är helt 100% i hur formatet är upplagt. Kan vara skönt ibland att bara improvisera fram saker, har en tendens att vara duktig på det i rätt sammanhang. Bland nytt folk har jag sällan lust att prata mer än vad som behövs, inte för att jag inte kan utan för att jag vill få chansen att bara smälta in. Har alltid fått bära den där "Hörs mest" stämpeln och det är inte alltid jag gillar den.


Skulle så jävla gärna vilja kunna sjunga nu, starta ett band och bara göra clusterfuck musik. Typ som prog men varenda genre jag känner för, känslan av att göra en 10 minuters dyster låt om ren ångest och förtvivlan och sen få dela den med folk skulle kännas så otroligt bra.


På bussen hem så satt jag och undrande om jag skulle bli komiker, inte för att jag är bra på att skriva skämt utan mest för att jag har en tendens på att rabbla en jävla massa om ingenting. Ungefär som jag gör med dom här texterna, rabblar i huvudet och skriver det som kommer upp direkt och utan censur.


Idag var inte en så dålig dag trots 3 timmars sömn och att jag grät mig till sömns innan, kunde varit värre men det kan det alltid vara.


Ni får det här den 12:e fast det är skrivet för måndagen den 11:e
Jag lämnade temat återigen, men har du läst vad som skrivits tidigare så förstår du nog att det är sånt jag gör.


*Uppdatering*
Jag rättade tydligen inte mitt egna prov, det var någon annans som jag drog upp betyget för. Jag hade 63% krävdes 45% så jag var klar redan innan 

Av A - 6 november 2013 13:28

Jag tog kontakt för första gången på länge, tyckte att du verkade vara fin och lite smågullig.

Din tystnad får jag tolka hursomhelst och egentligen så gör det ingenting, blev bara några extra tankar och några moment av att allting kändes pinsamt.


Men jag vågade göra det och det var det viktigaste.


Idag är ytterligare en sån där dag, kroppen var inte riktigt sugen på att hänga med. Sjukanmälde mig och slösade bort hela förmiddagen på ingenting egentligen.

Skulle kunna ha gjort så mycket mer, men imorgon är det torsdag vilket betyder att det inte är långt kvar tills ledigheten. Ska bara se till att vakna till liv istället för att känna mig så tom och oengagerad.


Jag är ett steg ifrån att få se det liv jag försökt bygga upp igen falla och gå sönder, ett steg ifrån att se uppbyggt och klart.

Kollapsen är nog det som oroar mig alldeles för mycket nu, kan inte vända på något. Min hjärna är inte med på noterna och ingenting vill längre fastna och hålla sig kvar i den.


Frustrerande att känna sig orolig och rädd hela tiden, jag kan slappna av och skjuta bort det och försöka göra det bästa jag kan. Men det känns inte som om det någonsin kommer att räcka till.

Ger jag upp en sak nu måste jag ge upp allt, skapa ärr som aldrig kanske riktigt läker. Som förstör mer för andra för att jag bara tänker på mig själv.


Har tappat lusten så jag äter dåligt, och sover dåligt. Dricker alldeles för lite så får knappt i mig något alls. Jag måste göra något åt det men det går inte, tiden går alldeles för snabbt. Jag försöker komma i kapp och få lite ordning och reda men jag misslyckas gång på gång, konstant ström av misslyckade tillfällen.


idag så vill jag inte leva längre.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Positiv framtid med Blogkeen
Följ Positiv framtid med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se