Sen jag såg dig sist, du dog för mig den 22:a april 2013. Klonen lever säkert och frodas nånstans, förhoppningsvis på ett mörkare ställe än platserna jag varit sen du krossade mitt hjärta och jag skar mig på skärvorna.

Drömde om dig i natt, den var klar när jag vaknade men nu är bilderna borta. Hjärnan vill nog göra mig en tjänst, men om jag sörjer idag så kan jag leva igen imorgon. 

Vissa dagar vaknar man bara och känner sig sorgsen, idag är en sån dag. Idag är gråskalan total så jag tror jag ska klä mig lite extra fint, mest bara för att jag kan och för att det är en simpel gest att göra emot mig själv.

Sakerna jag har hunnit med sen vi sågs sist är många, men aldrig tillräckligt många för att någonsin kunna fly iväg. Alla lösningar är temporära, alla ideer är dåligt ihopklistrade och faller redan på planeringsstadiet. 

Jag gav dig alldeles för mycket, du förtjänade nog hälften av allt jag gav dig. Jag investerade mitt allt i dig och nu har mitt hjärta gått i personlig konkurs, det finns inte mycket kvar förutom ångesten och sorgen.

Igår var du inte här du förstörde mig inte då, idag är det stort firande av 4 månader av ensamhet och misslyckanden.

Ser fram emot 27 oktober, vi skulle ha firat 2 år tillsammans då. Har pengarna nu som jag behövde då, pengarna som nu kommer gå till ingenting, kunde ha varit samma pengar som  gav dig allting då.

Kommer falla i bitar, förhoppningsvis för sista gången.

Tiden går fort just nu. Den går riktigt fort.

4 månader och 5 dagar kvar nu, sen har jag svikit mig själv på ett sätt jag aldrig trodde jag kunde.

Vissa dagar funderar jag på att jag kanske ska glömma hela iden med att dö som 27åring, men som det känns för det mesta så är det nog lika bra. Jag tror inte att livet har allt för mig som jag önskar det kunde erbjuda, jag vill inte behöva gå till en doktor och be om mediciner för att fungera som en vanlig människa.

Men det känns som om jag spottar på andra för att jag inte är tacksam för det livet som jag har, när jag läser om olyckor och liknande och folk beskriver offren som "Världens gladaste och snällaste" så önskar jag att jag kunde byta plats med dom. Ge dom en extra chans som dom tydligen borde förtjäna.

Studier och allt flyter på, jag är halvt där och halvt inom mig själv mesta delen av tiden. Ger det den energin som jag tycker krävs, enda orsaken till att allt känts lite bättre på senaste är för att jag gett upp drömmar. Antingen det eller så är det pågrund av tröttheten jag har dagligen, börjat krypa ihop inuti mitt skal. Har inte tid att må dåligt när jag har 5 timmar vaken tid på kvällarna innan sömn.

Snart dags att åka igen, samma buss samma tåg alltid samma.