Känner mig dum i huvudet och otacksam.

En av mina närmsta vänner som jag känt sen 7-8´s år ålder fick mig att komma över igår natt för att kolla på film och dricka några öl, funkade ju prima när jag var astrött redan innan han kom och hämtade mig runt 00-01. Fick i mig 2 öl och lyckades med att somna under filmen, lär ju ha varit ett jävligt roligt sällskap.

Kollade på National Treasure som är en perfekt "Känn dig smart" film, som en dum människas svar på Da Vinci koden ungefär eller något mer komplicerat. Tycker den är intressant dock.

Vaknade runt 10-11 imorse, riktigt skönt att kunna vakna "tidigt" terroriserade honom för att få han att vakna, sen satte jag mig och lirade lite GTA5 på hans PS3, funkade väl dugligt lite ovan med kontrollen men gillar storyn så hade inget emot att spela några uppdrag.

Spelade några timmar och drog sen vidare mot diverse butiker, rätt soft att kolla runt hittade dock inte vad jag söker riktigt, måste till IKEA någon dag snart :/ Känner mig otacksam för att en sån här dag skulle folk med riktiga problem tycka vara riktigt avslappnande och bra, medans jag mest känner att den inte gav mig nånting. jag kom ingenstans dit jag ville vara påväg utan det vara samma mönster igen.

Jag vet ju själv att jag oftast är en riktigt bra vän för dom flesta av mina vänner, mest för att det inte är många som säger "Aja skitsamma dyk upp" 24/7 om dom är lediga dagen efter. Kan jag göra någon annans dag lite mer intressant eller roligare så visst jag kan väl dyka upp. 

Trivs inte riktigt i hans lägenhet även fast den är skitnice, hade jag fått en sådan pass bra lägenhet så hade jag nog gråtit av lycka. Känns väl mest bara som att den är lite för opersonlig, lite tom på något sätt som om den saknar något viktigt.

Den dagen jag skaffar lägenhet hoppas jag att jag lyckas få till en personlig touch på den och inte bara ser den som 4 väggar och ett tak som skyddar mig från kyla. Dock är den dagen fortfarande rätt långt borta, inte säker på om den någonsin kommer att dyka upp heller.

Kom iaf hem runt 16-17, käkade mat och pratade med mina internet britter. Fina killar som vanligt, känns som jag egentligen bara borde packa och dra dit istället. Men samtidigt så har jag vid ett tidigare tillfälle spenderat några månader i England/Wales och det är bara en del småsaker som är helt reko + att det är nog fan dystrare där än här. Fast känslan av frihet kanske skulle komma tillbaka.

Fixade lite ny musik till min ipod så jag har lite variation på tågen/bussen, blir nog storstädning av både ipod och rum nästa helg börjar bli dags för lite förnyelse så får passa på att möblera om. Hela rummet har nog skrikt depression dom senaste månaderna för att det är min privata plats där jag kan vara mig, ingen annan behöver se mig när jag är här och sänker mig själv om och om igen.

Såg även In Flames live i fredags, det var riktigt riktigt överfett. Tror intresset för att se mer band kommer öka nu framöver, förhoppningsvis kommer några favoriter till sverige snart. Blev riktigt inspirerad av att se dom iaf, lär ju vara en fantastisk känsla att stå på scen och skrika ut sin ångest till personen som förstår den och älskar en.

Nånting nu på kvällen när jag skulle sova förstörde min skalle för en stund, var tvungen att ligga och gråta för att få ur mig alla känslor som konstant återkommer. Tänkte på henne en stund, tänkte på vem jag har blivit och hur jävla trasig jag har blivit efter allt. Once bitten twice shy är ju det minsta man kan säga, äcklar mig själv för att jag känner mig så jävla svag, så jävla rädd och så otroligt förvirrad. 27:e nästa månad hade det varit 2 år, önskar nästan att det fortfarande var hon och jag.

Saknar den där tryggheten mer än nånting annat, inte tryggheten i att veta alla svar på frågorna utan bara att jag kanske har någon som håller om mig medans jag faller. Men eftersom hon stack så vet jag ju att faller jag så faller jag nu, jag faller hårt och jag faller ensam. Ska upp tidigt idag så egentligen ska jag sova, men när tårarna rinner och jag bara ligger här och kallsvettas så funkar det inte riktigt.

Såna här nätter förstör mig så otroligt mycket mer nu när jag försöker att hoppas att jag kan hitta någon, för vem fan vill ha 90kg ren jävla ångest? När dom säger att dom vill lära känna mig så vet jag ju inte riktigt om jag ska låta dom läsa det här, men samtidigt så vill jag vara ärlig det är oerhört viktigt för mig personligen att jag säger som det är. 

Jag faller och jag är inte den glada typen som skrattar och ler, jag kan vara otroligt bra för dig. Men jag kommer alltid att vara sämst för mig själv, förhoppningsvis så drar jag inte ner dig för det förtjänar du inte. Men jag har inte alltid varit människan som försökt komma på vad meningen med allt är, jag har varit människan som skrattat åt idioti och förmodligen har jag varit idioten rätt ofta. 

Den där nästa ska jag älska som jag aldrig älskat någon tidigare, fuck spärrar och fuck allt annat. Jag ska ge dig allt och våga hoppas, och om allt faller så vet jag iaf att jag gav dig allt. Om inte det räcker så vet jag att mitt bästa kanske aldrig är tillträckligt bra för någon annan

Jag hatar alltid att skriva starten på ett inlägg, känns som att dom alltid är krystade eller opersonliga.

Dock måste man ta sig förbi hindrena för att komma nånstans :)

Måndagen var ett totalt clusterfuck, kunde inte sova på natten och så ska man upp 5:30 på morgonen för att göra sig i ordning för att pendla till studier.

Men jag lyckades med bravaden att få läraren att snegla åt mitt håll när han påpekade att saker kanske är pisslätta för vissa (I R GENIUS) handla ny tröja och käka donken innan jag somnade kl 15:30 på eftermiddagen som man ska göra.

Signade upp mig på en datingsida för några veckor sen mest bara för att, man vet aldrig om det kanske finns någon intressant därute som förtjänar ens kärlek i slutändan. I mitt sömn depriverade läge lyckades jag höra av mig till någon random brud som dissade mig som tack. Påpekade mest att det hade varit otrevligt att besöka hennes sida utan att lämna en kommentar, men antar att hon inte tyckte detsamma eftersom det var vad hon gjorde. Får önska henne lycka till på sin livsresa hon verkade kärleksfull (Jag är inte bitter)

Av någon skum anledning så får ovanstående mig att le, önskar jag visste varför.

Egentligen borde dagen ha blivit ett totalt fiasko men det var faktiskt helt underbar, kanske var för att jag var helt borta i huvudet men jag hade verkligen asroligt.

Var någon som hade hört av sig till mig men hon har inte varit inloggad på snart 3 veckor, känns lite jobbigt skulle vilja veta lite mer om henne. Känns som att folk kräver bild nuförtiden, för mig personligen är bilden inte viktig. Jag spenderar tiden med att lära känna människan och gillar jag henne för vad hon är så är det bra. Man kan ju vara ihop med en fotomodell men 30-40 år senare är hon nog fan inte lika snygg som hon var tidigare, då är det viktigare att personligheten finns där. För målet är ju att hitta den där speciella som man vill leva ihop med dom få åren man får på den här jorden

Var och köpte kläder med en vän, han är utav modellen 120kg man så att hitta kläder i hans storlek kan vara lite krångel. Eftersom jag var fnissigare än en weedrökare under dagen så hade jag en makalös upplevelse + att jag lämnade affären med en ny tröja som inte såg alltför taskigt ut. 

Men nu vet han hur jag känner mig när skostorlek 46 är för liten och jag måste leta efter 47:or

KARMA

Sakerna som får en att skratta när man är övertrött kan vara så jävla udda, egentligen är inte hälften utav grejerna kul utan mest tragiska men man lyckas få dom att bli roliga.

Saker som skrattades åt

- Ena polarens vänsterböjda penis!

- 120kg kompis i large tröja

- 120kg kompisens ide om att skaffa 2 katter i brist på annat

- Bauhaus skylten i botkyrka

- Att min polare som barn trodde han var kemi kung och drack tvål...

Alla historier han berättar om sig själv som unge får mig att vilja bygga en tidsmaskin och åka tillbaks i tiden för att ge han lite stryk tills han gör rätt. 

Ahh han är en älskvärd människa och förmodligen den jag skulle klassa som min bästa vän, önskar bara att han skulle vilja vara lite mera social oftare för han är kul att vara med.

Känns som att måndagen var starten på en tid av glädje efter alla stunder då jag känt sorg, men det är oftast så för mig. Jag har några bra dagar ibland veckor sen skiftar det, men nuförtiden är det bara på helger som jag ger mig själv tid att sjunka ihop. 

Är något jag måste arbeta på för att lära mig hantera, men det kommer med tiden tror jag.

Började prata med en random person på en chatt i söndags och han sökte folk som känt sig deprimerade, när han väl började beskriva vad som försigick i sin hjärna så höll jag på att tappa hakan totalt. På något magiskt sätt hade jag lyckats möta en 20årig version av mig själv, han har samma grej med den där rösten i skallen som är allt annat än snäll, dock så var hans röst mer åt "Du är värdelös hållet" Jag är van med "Du borde inte leva längre, ta livet av dig" versionen som jag antar egentligen är samma eftersom jag började med värdelös grejen och den utvecklades till det senare.

Var riktigt fascinerande att prata med han, jag försökte ge han stöd så gått det går. Känns konstigt dock att man får sitta och ge folk stöd när man personligen funderar på att ta sitt liv för att man inte ser en annan utväg, dock brukar jag hålla folk ifrån det för jag tycker inte liv är någonting man ska slösa bort (Säger emot mig själv lite)

Men han verkade vara en riktigt trevlig snubbe, men han tillhör den där skaran där jag själv är inräknad, dom som tänker lite mer och dom som är lite mera osäkra på sig själva och inte riktigt hittar den där punkten av trygghet.

Skolan känns lite sådär just nu, tycker kursen är lite småtrevlig när det gäller vissa saker. Men att jag ska lära mig hur man skissar ett flödesschema tills den 29 samt att jag har prov nu på torsdag som sträcker sig över 17 sidor är en annan sak, speciellt då betygssystemet  tydligen är helt uselt utformat. Räcker med ett endaste F för att allting ska vara förstört. Skulle jag misslyckas med studierna och få CSN på mig så är jag körd, då blir det kronofogden direkt så pressen finns där och jag har ju min negativa grundsyn så jag är rätt inriktad på att allt skiter sig till slut.

Dock är det inte långt kvar tills december så i värsta fall har jag min utväg planerad.

Mitt horoskop på senaste har varit lite småudda, det är väldigt inriktat på att allting ska vara romantiskt. Ska väl dock nämnas att jag inte tar det 100% seriöst men det vore ju kul om det hade rätt någon gång när det gäller något positivt.

Väldigt mycket kärleksrelaterat på senaste så jag vet inte om universum har något speciellt planerat, skulle ju inte skada.

Fick höra dom 3 magiska orden idag och det kändes rätt bra, inte hört dom på riktigt jävla länge. Det är något speciellt med dom så får en att känna sig lite uppåt, speciellt om man iaf får tro att människan menar dom. Sen finns det ju alltid olika version såsom Kärlek/Kamrat/Familj etc men ett "Jag älskar dig" kändes fint.

Blev väckt runt kl 20:30 skulle egentligen somnat om men jag gick upp av någon dum anledning, min älskade moder sa att det fanns mat på spisen, men hela poängen med att äta McDonalds innan sömn var ju att slippa äta senare.

Så har varit uppe sen dess och ska åka om cirka 2 timmar, börjar känna mig trött nu men klockan ringer 5:30 och då ska jag duscha och allt sånt så kan inte sova nu iaf.

Egentligen hade jag bara tänkt skriva nånting kort om dagen men det blev rätt långt om allt som försiggår i min skalle just nu, förmodligen kommer ingen läsa det men det var skönt att få ur sig allt iaf.

Början på något nytt eller ytterligare en lögn för mig själv att tro på för stunden, den som lever får se :)

Det spelar egentligen ingen roll vilken dag det är, alla känns fortfarande likadana. Det blir ingen förändring hur mycket jag än försöker få till den.

Ibland vill jag för mycket men då får jag analysera om det är möjligt, men att bli besviken när man inte vill ha mer än det absolut minsta känns rätt förjävligt.

Jag hatar att bli sviken att bli förbisedd, att vara den som är ensam kvar i slutändan medans alla går vidare. Jag har aldrig gjort något sånt emot någon annan om jag inte har varit absolut tvungen, och då har det tagit emot rätt hårt. Jag vet fortfarande vilka fel jag har gjort, samt när jag gjorde dom även om det var 10-15 år sen jag gjorde dom.

Att människor kan vara olojala är ett sånt tragiskt fucking fel, det kommer nog alltid äckla mig på ett sätt som inget annat kan äckla mig.

Idag är det lördag, jag känner mig ensam så jag måste skriva av mig. 

Har tänkt sönder huvudet på bara några timmar, så sitter här med pulserande huvudvärk och äckel känslor av ensamhet som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera.

Söker fortfarande efter den där drömkvinnan som har världens mest perfekta axel som jag kan luta mig emot en aning och bara få känna värme ifrån, ingen aning om var hon är men jag ska inte ge upp än iaf.

Ju mer jag börjar komma nära människor märker jag dock att deras existens inte är någon solskenshistoria i alla lägen, men på något magiskt sätt så är dom inte hälften så förstörda som jag har gått och blivit.

Avundsjuka är väl inte alltid det bästa, men jag skulle nog kunna ge vadsomhelst bara för att slippa känna om så bara för en månad, slippa alla känslor av ångest som sköljer över mig i alla olika lägen.

Saknar något, men vet inte 100% vad det är. SKulle kunna göra det simpla och säga att jag bara saknar en partner men det är alldeles för lätt. Saknar något inom mig själv som gått förlorat på min väg i livet, kanske är det jag själv som har försvunnit nånstans.

Huvudvärken släppte lite, ibland är ord fantastiska.