Alla inlägg under maj 2014

Av A - 31 maj 2014 17:35

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.


Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med solsken ibland så finns det nästan inget värre med en kropp än att vara helt svettig och kladdig. När det regnar kan det ändå vara lite varmt, samt att man kan hålla sig inomhus utan att känna att man slösar bort sin tid.


Jag har pendlat så mycket på senaste, varit helt sinnessjukt osäker på mig själv och vart jag är påväg i livet.

Det känns som det kanske kan komma en förändring, kollat på jobb och tänkt lite positiva tankar. Även fast jobbsökandet och att komma in i det kan kännas läskigt ibland så är det något jag måste göra.

Jag måste visa nu inte bara för andra utan även för mig själv att jag kan vara mer, det är bara början som är läskig/jobbig/äcklig om jag inte landar ett helvetesjobb.


Men lite hjärna måste man lägga in i det, jag har som avsikt att fixa till studierna iaf och fortsätta dom så länge det går. Faller det innan December (Då vi egentligen slutar) så gör det, det är ingen The End skärm som dyker upp. Det är bara början på en annan väg.


Kanske är det för att jag är kär? För att mitt bröst fylls med fjärilar varje gång den där rösten spelas i huvudet, när en bild dyker upp och hela min kropp känns pirrig (Det sköna med att ha en 14årig tjej som bor i en är att man får känna alla feelings)


För att den personen är mycket för mig, för att jag vill kunna vara mycket för henne.
Hon säger att jag redan är det och hon har ju bara fått cirka 30% av vad jag vet att jag kan vara.


I början kändes det som om det här var ett patetisk försök till en reunion tour, en emotionell cash grab. Så jag var inte riktigt redo för att känslor skulle skapas och kännas så starka mellan oss. Jag vet vad jag känner och det är väldigt starkt, hon dök upp och fick alla andra i livet att blekna.

Jag kanske inte är 100% redo på allt på alla plan, men jag är redo för att satsa och försöka vinna.

På många sätt så känns det som jag äntligen hittat min soulmate, hon får mig att skratta och känna så mycket. Idag märkte jag att hela världen var grön, det var rätt länge sen världen faktiskt hade så mycket färg och innehåll i sig.


Vet att det blir konstigt om man läser gårdagens och sen detta, men ibland bryter jag ihop. Det är något jag måste göra,vill inte göra det för evigt och tror inte jag kommer göra det heller.

Men att gå från att vara säker på att man nån dag ska ta sitt liv, till att faktiskt vilja utforska och ge det några försök till känns rätt bra.


Har mitt livs största utmaning framför mig och jag tror att jag ser till att gå rakryggad emot den med öppet hjärta, det värsta som kan hända är att jag förlorar. Det bästa är att jag får en möjlighet att uppleva ett helt annorlunda liv och sträva efter att leva det hand i hand med den personen som gett mig mest.

Bästa dagen på 2014, kunde nog bara varit bättre om min arm varit runt henne och jag skrivit detta med 1 hand istället för 2.

LIFE <3

ANNONS
Av A - 29 maj 2014 16:59

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade


Kan inte

Orkar inte

Vill inte


Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt.

Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär som ett GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH i skriftlig form.


Kär i dig

Rädda mig

Faller nu


Så mycket av inget, så mycket av jag. 

Livet var nog ingenting för mig

ANNONS
Av A - 24 maj 2014 00:15

Människor har en tendens att bygga upp drömmar och sen lita blint på att dom ska slå
in, drömmarna slår sällan in och för varje person som uppfyller en livslång dröm så
gör miljoner andra det inte.


Det är okej och det är så det måste vara, clusterfucket som hade hänt om alla fått
sina drömmar uppfyllda hade nog fått världen att trilla.
Inflation av lycka skulle bara sluta med en brutal depp innan domedagen nalkas och
alla ändå trillar av pinn.


Livet är en rätt tragisk historia, vi är här för den simpla anledningen att dö. Eller
inte bara dö, vi fortplantar oss och ser till att vi har efterlevande som kan föra
våra gener vidare tills dom till slut är mer urvattnad än billig brittisk pub öl.
Människor bestämmer allt och vi har lärt oss att kommunicera, så på så sätt är vi
givetvis det viktigaste på jorden. Allt annat som kan utmana oss kan vi döda utan
problem, våran paranoia gav oss skjutvapen och bomber.


Men ändå så jagar vi alla lyckan, dag in och dag ut. När glädjen så småningom kommer
så tar vi den för givet, för vi har "förtjänat" den.
Till slut tar vi den så mycket för givet att vi mest är olyckliga hela tiden, det är
där en annan människa kan komma in.


Jag vet att personligen mår jag bäst när jag har en annan människa att bry mig om, vet
ungefär vem jag är och vad jag är nu. Ett hopplöst fall som gått omkull på okunskap
och brist på intresse av att nå mål i livet. Jag skulle kunna sätta mig på den närmsta
macken och jobba där tills pension, så länge lönen är levnadsduglig. Viktigaste är ju
att man trivs med det man gör, det gör man en stund tills man börjar leta problem
istället.


Min dag började helt fantastiskt, riktigt udda start. Var inte vad jag hade förväntat
mig men det var trevligt ändå, tills verkligheten kom ikapp och jag skulle förlita mig
på mig själv. Där föll vi och jag tror jag upplevt det närmsta jag kommit till ett
självmord.


Att man ska se livet passera i revy innan det händer verkar onekligen rätt sant, men
jag vet inte kanske bara var någon dum upplevelse. Men den minuten var nog det längsta
i mitt liv, kollade klockan precis innan det kändes som allt frös.

Efteråt kom floden av äckel och jag ville mest bara gråta, får ge mig själv propps för
att jag klarade av att hålla det inom mig.


Men det var gårdagen eller dagen före, ingen aning om vilka dagar det är nu när allt
börjar smälta samman igen.


Idag är jag på något ruttet skit humör, inte helt säker på varför. Människor som
pratat med mig kommer tolka och tro att det är pågrund av något dom gör eller något
dom sagt. Men det är inte helt rätt heller, trött på att vara mig själv. Trött på ett
liv som är så lite, trött på att hoppas på något som ändå aldrig händer. Händer det så
skiter det sig ändå, nånting inom mig säger att jag inte borde fortsätta med det jag
gör. Men jag har format mig själv till det jag är nu, så hur ska jag ta mig ur det?


Vetskapen om att jag förstör flera människors liv nu pågrund av mitt ego känns sådär,
en del av mig längtar tills den dagen då dom inser att jag aldrig var mer än en påse
skit i mänsklig form.


Samma tankar som förr börjar återkomma, känner mig undergiven och äcklig. Scenen när
jag ligger i fosterställning och blir sparkad på börjar spelas upp alltför ofta i
huvudet nu. Kanske är det nånting jag skulle förtjäna? Kanske är det något som behövs?
Kanske är det en förvarning om vad som ska komma, när mitt hjärta blir krossat igen.

Kommer skrämma bort, kommer aldrig kunna vara rätt. Jag är halv och saknar färdigheter
som behövs på alla plan, vet inte hur jag ska lära mig dom och tror inte du kommer ha
tålamodet som behövs för att jag ska kunna växa i dina ögon.


Är ensam ikväll och jag tror det behövs på ett sätt, men samtidigt ger dig mig bara
tid att tänka. Jag hatar att tänka, jag hatar när skallen svämmar över och jag ger mig
själv huvudvärk.


Behöver dig inatt men du är inte där, vet att jag kan ringa men vill inte att bilden
ska spricka.


Kan inte och ska inte vara den här personen i dina ögon, vill att du ska trösta mig
men samtidigt vill jag inte att du ska veta. Men eftersom det publiceras så vet ju den
som läser det ändå.


Kanske är allting bara ett rop på uppmärksamhet, kanske har jag blivit så pass
patetiskt att jag desperat vill ha allas uppmärksamhet. Ta tåget till Stockholms
central och ställa mig i mitten av det och skrika "HEJ ALLIHOPA KOMMA OCH TITTA PÅ DET
HÄR FUCKUPET, FYLLER SNART 30 OCH LIGGER SÅ LÅNGT EFTER ATT HAN SNART APPLÅDERAR ÖVER
UPPTÄCKTEN AV ELEKTRICITET"


Vill sova men väntar på samtalet, rädslan blandas med skam. Vet vad jag gjort och jag
tycker inte om det, borde inte behandla dig på det sättet. Du är mycket, jag är lite.
Tro mig det kommer synas till slut, du kommer försvinna och förhoppningsvis kan du
glömma mig snabbt för jag var inte värd dig ändå.


Har misslyckats med allt jag försökt mig på i livet, kommer misslyckas med dig också.

För feg för att dö, så jag får hoppas på att något sköter det i sömnen.


Skulle varit full idag

Av A - 19 maj 2014 00:30

Känns som jag varit vid den här exakta punkten alldeles för många gånger, när allting faller platt. När jag inte räcker till, när förändringen som måste ske inte kommer.


Samma sak om igen, jagar en dröm som jag själv målat upp. En person som jag aldrig ens har haft rätten att försöka hoppas på, återigen så såg jag en slags räddning i nån som förmodligen inte ens var inställd på att försöka.

Återigen så klamrar jag mig fast, blir tragisk och patetisk. Vill för mycket och kväver allt förnuft för hundrade gången, när känslorna jag målar upp appliceras på dig och du inte får chansen att rygga undan eller fly


Du står ut med mig för att du tror att jag är snäll, jag är mest kär och dum. Gräver ner mig själv för mycket i dig, vill att du ska göra detsamma så jag jagar dig natt och dag, rädd för att du ska glömma mig, rädd för att återigen få gå tillbaka till ingenting. 

Inga mera samtal och inga bra stunder att ens hoppas på, du blir allt jag förknippar med glädlje och jag skrattar och mår bra när jag hör din röst. Händer nånting så är du den första jag vill berätta det för, tänker på hur din dag är och hoppas att du mår bra. Ser fram emot våran tid, samtalet då jag kan ha dig helt för mig själv. Trots att jag är inställd på att jag måste dela dig med 2 andra, men det kan jag acceptera utan att ens behöva tänka på. Livet är livet trots allt och du är inte bara ett liv utan tre.


Nu har du somnat igen och missade när jag glömde ur mig det mest patetiska "Godnatt sov gott puss" Ville att du skulle sova och må bra, ville aldrig att du skulle sova för att jag saknar dig när du sover.


Jag vet att situationen är som den är, jag vet också att jag är inställd på att du försvinner på något sätt. Att jag aldrig kommer få vakna upp med dig mer än kanske en gång, hjärtat känns som det gått i tusen bitar och jag vet att återigen kommer det saknas en bit av det. Den biten får du behålla för det är den som är renast och finast just nu.


Hoppas på att du vill ha mig och kan ta mig nån gång, men hjärnan säger att du har bättre saker som väntar på dig.

Hur länge kan jag vänta innan du kastar mig?


Tror nog att jag borde ge upp igen, kanske är dags att svälja rädslan och avsluta allt. 

Vill nog egentligen inte fortsätta leva på det här sättet, men det är det enda sättet jag vet. Så jag det mest naturliga blir väl att avsluta livet.

Av A - 4 maj 2014 13:10

Om livet hade velat le emot oss för en stund, om inte jag hade tagit ut min osäkerhet på dig. Om jag bara kunde vara någon som kunde stå ensam på sina egna ben, om jag hade inte hade behövt någon annan för att hålla upp mig när jag faller.


Om och om igen så gör jag fel, allting känns fel och jag kan aldrig göra rätt för att få dig att må som du borde må.

Ständiga snesteg från min sida, känner hur bilden du målat upp av mig börjar tappa färg.

Jag är tristess, en mumlande röst utan verklighetsanknytningar som bara låter bra om du lyssnar medans du håller på att somna.


Ingenting händer i mitt liv förutom du, ingenting i mitt liv ger mig någonting utom just du.

Du är varenda sekund av glädje och varenda sekund av sorg, älskar att du finns medans jag sörjer för att du egentligen inte finns för mig.


När dagen väl kommer och dina sista ord blir något i stil med "Du kan dra åt helvete", kan jag få briljera med min manlighet medans jag med en tyst gråtfylld röst säger "Men vi kunde ha varit allting"


Vi kunde ha varit allting

Av A - 3 maj 2014 02:43

Jag trodde och hoppades kanske lite väl mycket, kanske lite för mycket för mitt eget bästa ibland.


Om man ska tro på alla sagoberättelser så är det sällan en prinsessa som dyker upp och räddar någon, det är snarare en prins som gör det. Så när jag såg dig som min personliga räddning, människan som kanske kunde få mitt liv att bli något mer. Få mig att känna lite mer, kanske tillochmed få vara nånting. Då hade jag helt och hållet lämnat standardboxen på hur en sagoberättelse såg ut, och nu så vet jag ju att den här sagoberättelsen inte var något mer än en fantastisk skiss.


Jag vet inte hur du lyckades med att vända intresset så otroligt mycket, så att det kändes som att du faktiskt jagade mig. Du sa alla dom rätta sakerna som jag ville höra, alla saker som jag behövde göra. Du fick mig att göra saker som jag inte riktigt är van att göra, saker som jag inte gjort på några år nu.

Men allting har vänt helt nu, det är bara jag som jagar. Märker hur du börjar kännas mer distanserad på något sätt, hur du sakta men säkert insett att du har mig i en position där jag behövs för dig, men en position där du aldrig riktigt behöver oroa dig någonsin över mig.


Jag inser det och vet att allting är kört, skäms för att jag kanske började hoppas alldeles för tidigt. Skäms för saker jag sagt samt saker jag gjort, varje dag känns det som jag sjunker en aning, i ren desperation försöker jag kasta ut ord som en form av rep för att du ska ta tag i dom och dra upp mig.

Men jag vet hur det här kommer sluta, så egentligen kanske jag bara borde vinka farväl redan nu. För du kommer aldrig komma gående nerför gången emot mig redo för att rädda mig, situationen är ohållbar och min självförakt skulle nog dränka mig utan tvekan.


Så idag är jag jag 20% skam, 20% sorg och 60% kärlek.
En del är så pass stor så att jag nästan bara vill skrika ut hur mycket jag väntat på dig, skälla på dig för att du väntade så länge med att visa dig. Men jag kan inte pga hur situationen ser ut.


Jag svävar för ofta och hoppas på att min häst ska vinna det här loppet, men den bröt benet på uppvärmningen och kommer förmodligen vara på din frukostmacka innan helgen är över.


Jag vill så mycket, men kan bara göra så lite. Känner mig redan otillräcklig och skitdålig i hennes ögon. Ibland så undrar jag varför jag ens tror på något, synd om människan som är tvungen att ta emot meddelanden ifrån mig. Mina bilder som jag skickar på mig själv i hopp om att hon skulle vilja sätta en påse över mitt huvud och ändå hålla min hand där folk kan se, inte för att det någonsin har chansen till att hända.


Kan må så sinnessjukt bra när jag hör den där rösten, hur den fyller upp hela kroppen med positiva känslor. Att jag inte behöver vara rädd längre, jag är säker nu och allting kommer faktiskt bli bra. Sen händer det om och om igen, skammen och alla känslor blir för mycket och jag gör bort mig om och om igen.

Du kommer lämna den här festen hand i hand med någon annan, jag förstår det men kan samtidigt inte acceptera det. Att känslorna blev så här starka för snabbt är nog enbart ett tecken på att du är alldeles för bra, även fast du ser dig själv som defekt i dina egna ögon. I mina ögon är du vacker, smart och rolig och med ett hjärta som jag velat flytta in i sen några dagar tillbaka.


Dagen kommer snart då allting faller samman, att tro att du finns kvar i spillrorna är nog bland det dummaste jag kan göra. Kan inte hålla dig kvar nära mig, så när du väl flyr måste jag låta dig gå igen. Du var nog aldrig menad att vara något för mig, var bara jag som skräddarsydde rollen åt dig och du fick den utan vetskap.

Vill nog mest bara gråta, sörja någonting som aldrig hände. Nånting som aldrig var menat att vara, för i slutändan så är jag nog ensam igen.


Och vi är nog ingenting

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Positiv framtid med Blogkeen
Följ Positiv framtid med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se