Jag tror jag har dött och lämnat jorden bakom mig, jag passar inte in längre.
Min plats måste ges bort nu, ges till den som har ett syfte och vill få ut något av livet.
Jag önskar att jag kunde känna något sånt, men jag är mest rädd. Rädd och förvirrad, oroad för att livet rör sig framåt.

Det är som att flyta med strömmen, du försöker frenetiskt hålla dig fast vid stocken.
Men min stock har ruttnat nu, den vill inte längre fungera som en plats för mig att hålla mig fast.

Jag har ingenting längre, fast det är en lögn.
Jag har några men det är aldrig riktigt, det skulle kunna vara men det är det inte

Så det känns som jag är ingenting. och jag kan aldrig vara någonting.
Jag är borta från alla andra, jag är osynlig och jag går sönder igen.

Ensamheten är så otroligt vidrig, jag vet inte om det är ångest men det är obehag som tankarna ger mig.
Jag vill inte leva mitt liv för att komma hem till ingenting, leva livet i en jävla bubbla.
Till slut kommer dagen då föräldrarna har dött och familjen inte finns kvar, allt jag kommer ha är ett jävla husdjur
Inte för att husdjur är dåligt på något sätt, dom kan vara älskvärda och fantastiska. Men jag vill ha mer, mitt jävla ego tvingar mig till mer.

Förtjänar jag mer? Nej jag förtjänar inte ett jävla skit, jag är smuts, jag är äckel, jag är så jävla mycket av ingenting.

Jag vill inte gå in en koma version av livet och komma ut vid 48 års ålder, sitta där med mitt husdjur i min sunkiga lägenhet i juletid helt ensam.
När vännerna har försvunnit och varje tanke på dom följs av avundsjuka och bitterhet.
Det skulle fan aldrig ha varit jag, för jag skulle aldrig ha existerat.
Jag borde ha varit en abort, jag borde aldrig ha fått andas för en sekund, aldrig få ha tänkt för en sekund, ALDRIG FÅ HA EXISTERAT FÖR ENS EN SEKUND.

Jag hatar den här fegheten inom mig, om nu allt är fel så varför dör jag inte? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SKÄRA UPP HANDLEDERNA OCH BLÖDA UT?

Jag hatar människan jag är och sörjer den jag var, han syns utåt ibland men vi gick olika vägar. Jag tror han dog på riktigt.

Jag har tänkt så mycket på en sak du sa "Tjejer gillar killar som har mål och passion"
Jag kom ju på att om livet sket sig så skulle jag dö vid 27, hur jävla dumt det än är så har det varit mitt mål sen 16 års ålder.
Krossar mitt hjärta om och om igen att veta att jag kommer fucka upp, jag kommer inte dö och day zero kommer inträffa.
Kommer stå där med skammen som fyller upp hela kroppen, överleva mitt enda mål jag haft i livet som inte varit digitalt.

Hade jag som utomstående sett det här hade jag skrattat, jag hade tänkt "Shit den där snubben måste ju vara den mest tragiska idioten någonsin"
Jag är sån jag är kall mot folk, jag kan vara varmast i världen också men sällan så är det aldrig riktigt.

Du vill nog aldrig vara mig

Mitt liv är fortfarande tomt, ointressant. Samma resa mot någonting som ska ge mig mer, men det dyker inte upp hur mycket jag än söker. 

Jag knäppte händerna idag och pratade med gud, antar att eftersom ingenting hände så orkade du inte lyssna. Det var avslappnande så jag lär förmodligen återkomma om och om igen, jag behöver nånting som får mig att känna mera.

Det är rätt konstigt det som pågår runtomkring nu, jag trodde kanske en smula kanske hoppades jag tillochmed på att något skulle ske. Nu när det förmodligen aldrig sker är jag inte bitter och inte heller ledsen, likgiltigheten och acceptansen finns där dom var redo redan från början.

Om jag nu skulle kunna vara något annat så måste jag förgöra det jag redan är, kasta det jag har varit. Bli det som jag inte vet vad det är, kanske blir jag sämre men risken finns att jag blir bättre. Kan kasta mig utför stupet mest bara för att se hur jag landar och hur mycket jag går sönder, jag är inte ensam men jag känner mig ensam. Otroligt jävla ensam.

Katten visar mig otroligt mycket kärlek, tror katten älskar mig mer än allt annat nu för stunden. Synd att katten gör mig sjuk, jag nyser och får huvudvärk av att ha den i närheten. Det enda som vill ge mig närhet och visa att det finns där gör mig sjuk, inte för att vara den men ironin är rätt mycket onpoint för stunden.

Jag skulle sväva för stunden det var hela planen med att skriva idag, eftersom jag är inkapabel att säcka ihop helt och hållet mentalt så måste jag sväva för stunden. Blicka mot en punkt jag inte kan nå för att försöka flyga emot den i hopp om något helt annat, jag kan titta på dig och ge dig en blick av längtan sen samtidigt döma ut mig själv i samma veva och aldrig ge mig själv en ärlig chans. Du behöver inte ens sänka mig, jag har sänkt mig själv på några sekunder genom att bara blicka emot dig.

Underbart är kort så jag frågar mig själv varför jag ens levt så länge, vad är egentligen poängen med ett liv där man är osäker och rädd inför allt som är nytt. Kommer jag ens klara mig på något sätt. kommer livet vara en konstant drunkningsrunda när jag kämpar frenetiskt för att inte åka bakåt när strömmen försöker leda mig?

Jag och samhället är inte fiender på traditionellt manér vi är bara 2 motpoler som aldrig funkar ihop, jag tittar på reglerna och försöker tyda boken så gott det går. Men inser om och om igen att det nog inte är för mig, varför ska jag sänka min standard för att passa in? Låter otroligt tråkigt och väldigt limiterande.

Livet borde bara överaska mig på något sätt, ge mig en trygghet och låta mig få leka runt så gott det går. Men om alla önskar sig samma sak så lär det aldrig slå in för mig, den dagen jag har tur är när bussen har vällt och alla andra drunknar i 4cm vatten förutom jag. Jag dog redan vid krocken.

Önsketänkande men jag är inte bättre än dig, bara aningen sämre och förmodligen aningen dummare.

Allt jag kan upprepa är att jag kan bättra mig, jag kan vara mer. Men jag är aldrig mer så jag får aldrig chansen att ljuga för dig, vilket är bra på sitt sätt för sänker jag dig och får dig att känna något annat än glädje har jag felat dig.