Känns som jag varit vid den här exakta punkten alldeles för många gånger, när allting faller platt. När jag inte räcker till, när förändringen som måste ske inte kommer.

Samma sak om igen, jagar en dröm som jag själv målat upp. En person som jag aldrig ens har haft rätten att försöka hoppas på, återigen så såg jag en slags räddning i nån som förmodligen inte ens var inställd på att försöka.

Återigen så klamrar jag mig fast, blir tragisk och patetisk. Vill för mycket och kväver allt förnuft för hundrade gången, när känslorna jag målar upp appliceras på dig och du inte får chansen att rygga undan eller fly

Du står ut med mig för att du tror att jag är snäll, jag är mest kär och dum. Gräver ner mig själv för mycket i dig, vill att du ska göra detsamma så jag jagar dig natt och dag, rädd för att du ska glömma mig, rädd för att återigen få gå tillbaka till ingenting. 

Inga mera samtal och inga bra stunder att ens hoppas på, du blir allt jag förknippar med glädlje och jag skrattar och mår bra när jag hör din röst. Händer nånting så är du den första jag vill berätta det för, tänker på hur din dag är och hoppas att du mår bra. Ser fram emot våran tid, samtalet då jag kan ha dig helt för mig själv. Trots att jag är inställd på att jag måste dela dig med 2 andra, men det kan jag acceptera utan att ens behöva tänka på. Livet är livet trots allt och du är inte bara ett liv utan tre.

Nu har du somnat igen och missade när jag glömde ur mig det mest patetiska "Godnatt sov gott puss" Ville att du skulle sova och må bra, ville aldrig att du skulle sova för att jag saknar dig när du sover.

Jag vet att situationen är som den är, jag vet också att jag är inställd på att du försvinner på något sätt. Att jag aldrig kommer få vakna upp med dig mer än kanske en gång, hjärtat känns som det gått i tusen bitar och jag vet att återigen kommer det saknas en bit av det. Den biten får du behålla för det är den som är renast och finast just nu.

Hoppas på att du vill ha mig och kan ta mig nån gång, men hjärnan säger att du har bättre saker som väntar på dig.

Hur länge kan jag vänta innan du kastar mig?

Tror nog att jag borde ge upp igen, kanske är dags att svälja rädslan och avsluta allt. 

Vill nog egentligen inte fortsätta leva på det här sättet, men det är det enda sättet jag vet. Så jag det mest naturliga blir väl att avsluta livet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...