När tankarna blir alldeles för smutsiga så försöker ni tvätta mig, hålla mitt sammanbitna ansikte så rent och fint som bara ni kan.

Ni fortsätter att kämpa och finnas där för mig varje gång det behövs, hatkärleken jag känner för er är total nu.

Jag är tacksam för vad ni försöker göra, men det hjälper mig inte längre. Det fanns en tid i livet då jag var tvungen att tvinga fram er, då ni hade vänt mig ryggen, var jag stark då? Förmodligen inte, men jag var starkare då än nu.

Inatt släpper vi taget och faller igen, jag och bara jag.

Ingen annan behöver följa med mig ner, och jag kommer aldrig tvinga er att stå där vid strandkanten och vänta på att jag skulle återkomma.

Du fanns där men jag vill inte blöta ner dig, din tröja som du hade på dig är för fin för att jag skulle vilja förstöra den.

Förhoppningsvis så förstörde jag inte din lördagskväll, nästa gång så ler jag och skojar bort allt för din skull.

Du ska egentligen aldrig behöva se mig när jag mår så här, när gardinerna sakta förs undan ifrån fönstret och världen visar upp sig som en ny rendering av helvetet.

Gatlampornas sken är inte lika vackert inatt som för några dagar sen, dom lyser på exakt samma sätt men dom har förändrats till något annat än en säkerhets zon för att skydda ifrån mörkret. Mörkret tog sig in igenom gliporna och har nu intagit huvudet som ett bågskyttstorn och står där uppe och smutsar ner allt omkring sig med pilspetsar dränkta med känslor av ensamhet och obehag.

Han sjunger om den 22:a oktober och har gjort det i snart 3 timmar, min vän i mörkret som inte faller med mig för att han redan har fallit ner i gropen. Vill att hans grop ska vara nära min, för hans sällskap är så otroligt smärtsamt och vackert. Vi blev presenterad för varandra av en gemensam bekant, och som jag älskar dig nu.

Frustration som leder vidare till att ni kommer ut, när jag inte pallar trycket så läcker ni.

Livet hade kunnat sticka ut mina ögon och lämna mig döv i en lejonbur, hade haft större chans att överleva det jämnfört med den här tiden. Eller så hade jag bara accepterat att jag skulle bli avstängd permanent.

"I killed another one tonight, i can´t stop myself from crying"

Ytterligare en kväll som blir mördad, när jag vaknar upp står jag där med blodiga kläder och mordvapnet i handen.

Hjärtat som ligger utskuret och vackert i mitten, pumpar fortfarande medans allting runtomkring är dött.

Blodpölen formas sakta i takt och blir till ett datum: 20 oktober, du var bara 2:27 men är redan död.

Han sjunger för mig och det pumpande hjärtat, får öppna upp mig själv för att sätta in det  så du inte har dött i onödan. Värna om dig och inte glömma dig, du var mer än dussinet. Nånting som behövde ske trots att det aldrig skulle hända.

Du får bli ytterligare en del av mig, kanske blir du den som först trillar av vid nästa fall? Eller så kanske det här blir det absolut sista någonsin, skulle vara lovande om inte tanken slog mig som helt absurd.

Allting kanske inte har en poäng, livet är inget äventyr. 

Inte livet som jag känner det, inte livet som det har visat upp sig för mig.

Livet som visas upp på tv med världens vackraste filter över sig, där känslor måste fejkas eller specialskrivas för människor som tjänar miljoner på 5 sekunder av tårar.

Min plats i livet i det undangömda hörnet ingen bestämde sig för att titta i, här kan jag sitta och känna alla känslorna på samma gång. Jag håller platsen åt dig tills du behöver den, för jag kommer nog inte behöva den länge.

Se till att du städar upp den bara, håller den i det skick som passar dig. Jag ska göra mitt bästa för att inte lämna en enda stor röra efter mig.

Dags att krympa ihop till 50cm när monstret blir alldeles för stort.

 

Sandra

20 oktober 2013 11:07

Du är duktig! Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva. Min hjärna är mosig efter natten, så jag hänger inte riktigt med. Men jag ska fortsätta min läsning under dagen :) Tack för din kommentar tidigare också!

http://sandrasjolander.bloggplatsen.se

A

21 oktober 2013 14:49

Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa, betyder mycket.

Hoppas Kramfors fortfarande är lika vackert som det var när jag var där för 11 år sen :)

 

Sandra

6 november 2013 00:59

Jag skulle tro att du uppskattar den här glömda staden mer än jag. Den dagen jag lämnar Kramfors, då kommer det att vara vackert :)

http://sandrasjolander.bloggplatsen.se

A

6 november 2013 13:28

Jag har ju bara varit där under kortare perioder så förmodligen stämmer det :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...