När du försvann fanns det ett överflöd som jag inte visste vad jag skulle göra av med, det drev mig till vansinne på så många sätt. Det var svårt att komma ur rutiner, komma in i ett tankesätt som bara hade mig i det.

Ensamheten kom tillbaka och stannade i några månader, tills hon dök upp. 

Vet inte ens varför jag trodde på något, men jag tror hon var en distraktion jag behövde.

Jag var tvungen att tro på att det fanns någon därute som såg mig, såg mig för den jag är.

Ärligheten var naturlig från mitt håll, varför ska jag ljuga för? Ville mest rädda dig för du verkade behöva det,

sen att det inte riktigt var fallet är en annan sak.

Du fick väldigt mycket kärlek och stöd under den tiden, men du var aldrig riktig. Jag är tacksam för det, för du hade kunnat bli ett stort misstag.

Nu är du och jag knappt nära varandra längre, när vi pratar är du konstig och jag är inte intresserad.

Du gjorde ditt val sen om det var sämre eller bättre spelar ingen roll, viktigaste var att du gjorde det utan push.

Tacksam för att du lät mig få tro och känna om så bara för en stund, samt låta mig få tappas lite så jag inte var överfylld med kärlek längre.

Det var mysigt men det var aldrig riktigt, men det var nog vad jag behövde.

Du öppnade mina ögon en aning och dom stängdes aldrig.

Sen kommer hon, den tredje damen som varit nära under året. Jag vet inte vad vi är men du framkallar mitt superhero syndrome hela tiden.

Det är inte så att jag tycker du är patetisk eller tragisk när du får det att poppa upp, det är bara att jag tycker du förtjänar så mycket mer.

Du har gömt så mycket under ytan så det var nästan en chock när du berättade om allt, du är så stark och så otroligt mysig och jag önskar att du såg det själv.

Men du verkar rädd för saker som bara ska vara naturliga och ärliga, kanske är jag dum i huvudet för att jag inte backar ibland. 

Men samtidigt vill jag inte svika dig för det förtjänar du inte, skulle jag kunnat ge dig hela världen skulle den varit din.

Du får mig att le och du får mig att känna mig glad, känna att någon bryr sig på riktigt. Även fast vi är väldigt olika ser du mig, och jag som den idioten jag är blir besviken på att bara du gör det.

Jag ljuger inte för dig, men ibland känns det svårt för jag kanske vill krama dig en stund extra men samtidigt kan jag inte det. Distansen vi har mellan oss skrämmer mig, samt vårat olika synsätt på alltihopa. 

Du får aldrig mig att tvivla men samtidigt är vi nog inte rätt på det sättet, vi är bara rätt för att stödja varandra genom den här perioden i livet som känns lite tyngre.

Kanske krossar jag någonting nu, kanske krossar du något som tillhör mig.

Men jag tycker du är fin som den du är, och varje gång du får mig att le så mår jag bättre.

Du är bäst