Jag tog kontakt för första gången på länge, tyckte att du verkade vara fin och lite smågullig.

Din tystnad får jag tolka hursomhelst och egentligen så gör det ingenting, blev bara några extra tankar och några moment av att allting kändes pinsamt.

Men jag vågade göra det och det var det viktigaste.

Idag är ytterligare en sån där dag, kroppen var inte riktigt sugen på att hänga med. Sjukanmälde mig och slösade bort hela förmiddagen på ingenting egentligen.

Skulle kunna ha gjort så mycket mer, men imorgon är det torsdag vilket betyder att det inte är långt kvar tills ledigheten. Ska bara se till att vakna till liv istället för att känna mig så tom och oengagerad.

Jag är ett steg ifrån att få se det liv jag försökt bygga upp igen falla och gå sönder, ett steg ifrån att se uppbyggt och klart.

Kollapsen är nog det som oroar mig alldeles för mycket nu, kan inte vända på något. Min hjärna är inte med på noterna och ingenting vill längre fastna och hålla sig kvar i den.

Frustrerande att känna sig orolig och rädd hela tiden, jag kan slappna av och skjuta bort det och försöka göra det bästa jag kan. Men det känns inte som om det någonsin kommer att räcka till.

Ger jag upp en sak nu måste jag ge upp allt, skapa ärr som aldrig kanske riktigt läker. Som förstör mer för andra för att jag bara tänker på mig själv.

Har tappat lusten så jag äter dåligt, och sover dåligt. Dricker alldeles för lite så får knappt i mig något alls. Jag måste göra något åt det men det går inte, tiden går alldeles för snabbt. Jag försöker komma i kapp och få lite ordning och reda men jag misslyckas gång på gång, konstant ström av misslyckade tillfällen.

idag så vill jag inte leva längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...