Jag tog kontakt för första gången på länge, tyckte att du verkade vara fin och lite smågullig.

Din tystnad får jag tolka hursomhelst och egentligen så gör det ingenting, blev bara några extra tankar och några moment av att allting kändes pinsamt.

Men jag vågade göra det och det var det viktigaste.

Idag är ytterligare en sån där dag, kroppen var inte riktigt sugen på att hänga med. Sjukanmälde mig och slösade bort hela förmiddagen på ingenting egentligen.

Skulle kunna ha gjort så mycket mer, men imorgon är det torsdag vilket betyder att det inte är långt kvar tills ledigheten. Ska bara se till att vakna till liv istället för att känna mig så tom och oengagerad.

Jag är ett steg ifrån att få se det liv jag försökt bygga upp igen falla och gå sönder, ett steg ifrån att se uppbyggt och klart.

Kollapsen är nog det som oroar mig alldeles för mycket nu, kan inte vända på något. Min hjärna är inte med på noterna och ingenting vill längre fastna och hålla sig kvar i den.

Frustrerande att känna sig orolig och rädd hela tiden, jag kan slappna av och skjuta bort det och försöka göra det bästa jag kan. Men det känns inte som om det någonsin kommer att räcka till.

Ger jag upp en sak nu måste jag ge upp allt, skapa ärr som aldrig kanske riktigt läker. Som förstör mer för andra för att jag bara tänker på mig själv.

Har tappat lusten så jag äter dåligt, och sover dåligt. Dricker alldeles för lite så får knappt i mig något alls. Jag måste göra något åt det men det går inte, tiden går alldeles för snabbt. Jag försöker komma i kapp och få lite ordning och reda men jag misslyckas gång på gång, konstant ström av misslyckade tillfällen.

idag så vill jag inte leva längre.