Senaste inläggen

Av A - 24 oktober 2013 05:06

Det  börjar med att jag ser en liten grabb stå utanför ett hus som har samma form som ett tivolitält, fast mindre tänk 2våningsbostad.


Han står och håller på med nånting som ser ut som en super soaker fast den skapar tornados som han styr, som snurrar runt han. Jag vill veta vad det är, men jag bara står där och tittar imponerat i gathörnet där jag kom från.


Plötsligt så sväljer tornadon huset vilket resulterar i att väggen på högersidan exploderar, jag börjar röra mig framåt mot ytterdörren. Helt plötsligt faller en bit av köksväggen och ut kommer 2 personer som blivit fångade i en lavaström, dom resar sig upp ur den röd-gul-svarta massan helt oskadda. Min förvåning är total och det blir ett vänta nu moment, total förvirring.


En man som ser japansk ut rör sig ut ifrån huset med lavan och in genom en dörr till huset bredvid, det är flera japanska personer därinne i vad som ser ut som ett klassrum och han ger dom säkerhetsinstruktioner. 

Dom ställer sig upp i vid stolarna och börjar röra händerna lite som en hula hula tjeje, fast åt riktningen där dörren finns.

Jag har nu tagit mig en bit in i rummet, jag står bakom 4 tjejer en av dom tittar på mig och säger "You know how to clear airway? She had food stuck from dinner" jag tittar på tjejen som inte kan andas och inser att jag inte kan heimlich manövern så jag vänder mig emot personen bredvid och frågar, får ett nej som svar när han skakar på huvudet.


Ska precis försöka när BOOM jag vaknar upp och undrar vad i helvete som pågår i mitt huvud.

Veckor utan riktiga drömmar och nu har dom börjat igen. Precis som igår vaknade jag innan alarmet, idag helt söndersvettad så nu är jag uttorkad och fortfarande trött, det är bara 25.7 grader härinne men det känns varmare.


Ska egentligen aldrig försöka förstå mig själv för det förändras på ett ögonblick, sen är jag vilse igen.


Kortare för stunden än jag skulle vilja ha det, får tänka sönder mig själv under tågresan hem.

Av A - 23 oktober 2013 05:00

Det är rätt intressant hur ens hjärna egentligen fungerar, jag nämnde ju att drömlösa nätter var en standard grej i mitt liv.


Boom natten efter drömde jag ju självklart en dröm bara för att min hjärna ska ha sista ordet.
Kommer bara ihåg att jag var i en godisbutik, hyllorna fyllda med godis och jag kunde ta vad jag vill ha.
Sen vaknade jag utan att inse varför jag var i godisbutiken till att börja med, jag äter knappt godis.

Symboliserade godisbutiken kanske livet som det kommer spelas ut för mig?
Att det finns möjligheter och det enda jag behöver göra är att sträcka ut en hand för att nå dom?

Eller representerar den att livet och allting finns där och jag kommer greppa förgäves efter något jag inte kan ha?
Man kan nog se det på minst 5 olika sätt utan att egentligen ha en aning, men att tyda drömmar kan ju slå bakut utan problem.

Livet är faktiskt inte så hemskt just nu, jag har en vän som är där och pratar med mig ofta.
Ger mig uppmärksamhet och tar initiativ att höra av sig, vilket faktiskt inte brukar hända så ofta.
Igår var jag trött och idag har det var mer av detsamma, vaknade innan alarmet så nu har jag varit uppe i 17 timmar.
För trött för att känna någon sorg.

Dagen var helt fantastisk på flera sätt.
Regn + varmt + Tshirt, jag älskar att bara ha T-shirt, en sån liten grej men ändå känns det så bra.

pratar fortfarande med den där personen, hon är intressant och verkar vara en riktig sweetie på många sätt.
Ska inte hoppas på för mycket, blotta hjärtat för snabbt. Det kan vända på en sekund sen står man med hjärtat i handen, ångesten i huvudet och känslan av att vara värdelös som aldrig riktigt avtar.


Ger exet nån tanke ibland, men dom har börjat avta i styrka och hur jag känner mig efteråt. Känner självklart en hel del äckel,
ångrar henne även fast man aldrig ska ångra något. Man kan ändå inte ändra på livet som har varit, man kan bara blicka framåt.
Jag tittar alltid framåt, fast med blicken i vinkel nedåt så jag inte behöver ta ögonkontakt med någon i onödan.


Just nu dyker exet upp i tankarna för att jag vet att en vän ska på kryssning med bland annat henne i helgen, jag får låna lägenhet, han får tjejen som jag puttade upp på piedestalen och försökte göra allt för. För att bli lämnade ensam i spillror med orden "Jag förtjänar bättre"
Dom värmer fortfarande lika mycket, mitt hjärta har fortfarande inte läkt. Tror jag hatar dig en aning.


Sakerna vi delade skulle vi aldrig ha delat för om du kallar mig värdelös efter allt vi gick igenom, så är du nog bara dum i huvudet.

Nej inte för mycket nu då blir det förstört, dagen var bättre än så. 27 oktober säger vi farväl för alltid du och jag.
Vad som skulle ha varit vårat 2 års firande blir bara jag, inte du. Hoppas du sitter ensam den kvällen, för du tänker nog inte på mig.

Du brydde dig nog inte egentligen.


Men jag funkar så och det är något jag får acceptera.


Dom kommer till mig och jag ger allt, försöker bygga upp dom och reparera deras trasiga delar för att få dom att känna sig bra.
Lägger över all min energi på dom och till slut är jag inte mycket, jag är orolig och rädd för att förlora människan som har blivit mitt allt.
Dom ser på mig som skräp och sen helt plötsligt delar jag samma öde.


Du har redan fått över 5000 ord, dom är borta sen länge men jag skulle fortfarande kunna ge dig 50 000 till.
Men även om det skulle hjälpa så vill jag inte ha dig, lojalitet är viktigt. Ditt svek var äckligt, inte mer inte mindre.
Aldrig mera dig, aldrig mera ditt leende och aldrig mera vi, jag förtjänar bättre och den dagen du inser det är dagen då jag hånler åt dig.
För jag vet dina brister, och jag vet alla mina egna brister bättre än dig, du tog dig tid att hitta 75% jag hittade 99%


Usch


Ger henne kanske flera tankar än vad jag vill erkänna, men att läka ett krossat hjärta tar tid. Alla vet att när en man lider av något så lider han 10x värre än vad en tjej gör (tänk på förkylningsreklamen, det är humor)

jag ska göra någon annan glad, jag ska vakta över henne och hålla henne säker för den här äckliga världen.
Skydda henne och ge henne mitt liv om det behövs.

Av A - 22 oktober 2013 21:22

Idag var en sån där dag som borde ha varit riktigt värdelös, saker som kunde skita sig sket sig men ändå lämnade jag med ett leende på läpparna.


Börjar dagen med att åka buss med min lillebror, självklart lär jag han att coola kids sitter längst bak i bussen direkt! Sen vad fan jag gör längst bak i bussen är ju en fråga för ett senare tillfälle, länge sen jag var ett barn på pappret även fast min hjärna verkar ha fastnat i 17 års åldern.


Har insett att jag och min bror inte riktigt känner varandra så bra, trots att vi bott ihop i snart 14 år. Vi pratar tvspel men sen är det inte så mycket annat, vi slåss lite också mest för att vi kan. Inte speciellt hårt dock är mest skojbråk, men vi passar på överallt vilket min mamma verkligen älskar. Speciellt när vi gaddar ihop oss och hon får lite stryk också vid fruktdisken på ICA, då brukar kärleken vara total :)


Ska väl bättra mig på det sättet, försöka göra saker ihop med han. Men han är rätt mycket som en ygnre version av mig så han sitter framför sin älskade xbox hela tiden i stort sett. Klandrar han inte för det eftersom livet på landet är rätt pisstråkigt. Jag hade iaf vänner på 2 minuters avstånd under hela min uppväxt, han har inga i närheten.

Får försöka ge han några intressen annars sitter han väl i min sits till slut. 


Skulle vara så skönt nu att få en lägenhet, bjuda över han på helger eller vardagar, bara ge han extra nyckel och låta han komma och gå som han vill och när han vill. Då slipper han kanske känna sig fastkedjad i det här huset på samma sätt som jag gör, iofs är jag 15 år äldre så jag ska ju egentligen inte vara här.


Tog fel buss till mina studier så istället för direktbussen blev det en jävla omväg, ville inte ens titta på klockan eftersom det kändes som bussresan tog 90 minuter. När jag klev av visade dock klockan 8:53 = I fucking made it in time! 

Men hade ingen anledning till att bli irriterade eller något, var ju fast på bussen så var bara att göra det bästa av läget. 


Det betyder att det självklart blev Right Away, Great Captain på högsta volym i lurarna, Andy Hull är ett jävla geni. Älskar människan så otroligt mycket, att han blev välsignad med en sån röst och en sån känsla för ord och melodier gör mig otroligt avundsjuk. Men jag kan acceptera det för han valde att dela med sig.


"I tried to write in style, but the words just came and i write them as i seem them"

Ungefär så som jag känner när det kommer till att skriva, jag skulle vilja skriva det absolut vackraste varje gång jag sätter igång. Men jag är fast med fel uppbyggda meningar som jag egentligen inte kan göra nånting åt, fast jag försöker iaf trots mitt IG i svenska sen vad folk tycker om resultaten är en annan femma.


På vägen hem blev det ett leende åt regnet som tack för att det gjorde min dag så mycket bättre, gråskalan på himlen tog bort min fokus på människorna runtomkring. Igår såg jag dom som skuggfigurer, tänk ringvålnader från Sagan om ringen. Försökte mest vara ur vägen för alla som stressar och försöker nå sina destinationer utan att ens stanna upp och bara andas nån minut.


Höll på att glömma bort väskan helt och hållet så var tvungen att ta bussen tillbaka ner på stan, den där känslan när man tappat bort något som man verkligen behöver är rätt äcklig. Men jag fick inte mycket till panik utan gick bara raka vägen över gatan och åkte tillbaka, skönt att den inte blev snodd. Men samtidigt så hade ju dom som snott den blivit rätt besvikna när den enbart innehåller 2 block fyllda med anteckningar om rör och liknande samt1-2 texter + några böcker om rör och system.


Min vän dök upp när jag hade varit online en stund, positiva nyheter från hans sida och det gör mig skitglad. Han är värd all världens glädje, svårt att hitta såna fina människor. Kanske var därför jag fann han? För att han är engelsman och jag är ytterligare en missanpassad svensk.


Lycka till med ditt nu min vän, hoppas du vinner över universum imorgon och ger mig glada nyheter. Du vänder på leken nu och börjar ett nytt spel.


Skrev till henne igen, vet inte om jag ska våga hoppas. Borde undvika att kära ner mig innan man ens mött människan, men hon verkar varm på något sätt. Kanske blir hon som ger mig värmen i livet tillbaka? Ska nog inte sätta den pressen på nån jag aldrig mött, men jag hoppas hon har en fantastisk röst, en mjuk och fin röst. En röst jag kan lita på och våga hoppas på senare. Hon fick mitt nummer och jag sa att hon kunde göra vad hon ville med det, hon har inte ringt än men man vet ju aldrig. Känner mig dock påstridig, kanske bara vill finna en anledning till att leva vidare och svika mitt löfte, hon kanske är den anledningen, den som städar upp det här horribla skitåret.


Som jag har hatat dig 2013 för allt som har hänt och allt som inte har hänt. Värsta året i mitt liv som resulterat i skit på så många plan, men en nytändning på andra. Synd bara att dom andra är långsiktiga mål, jag behöver något som lyfter mig för stunden, något som lyfter mig nu den 22:a oktober. Ge mig  bara nånting, vill inte böna och be för att du ska göra det men snart har jag inga andra alternativ kvar.


Dags för sömn nu, få sluta vara jag för en stund och bara försvinna. Drömlösa nätter är ett återkommande moment i mitt liv. Men egentligen vill jag inte ha det på ett annat sätt för det lämnar bara en illusion som jag ändå aldrig kan ha.


Kanske får drömma på dagtid istället och hoppas att min livsgnista tänder sig själv någon dag snart.

Får försöka le åt dagen, idag var jag oförstörbar inget kunde gå fel. Hoppas du ger mig samma chans den 1:a november, ge mig avslutet på det sättet jag behöver det.


Jag ber dig

Av A - 21 oktober 2013 14:49

Hur jag log emot dig?


Jag var inte säker på om det var mig som du tittade emot, kanske var det bara för att busshållsplatsen var riktad mot mitt håll som jag trodde att du gjorde det. Kanske hade du fastnat i en dröm och såg världen genom nyvakna ögon, kanske syntes jag inte alls i mörkret.


Jag såg dig men var inte säker på om det var på riktigt, kanske var det personen bakom mig som var av intresse.

Kunde bara urskilja vissa konturer på grund av avståndet, men du stack ut ifrån mängden på något sätt.

Kanske var du orolig för att jag aldrig stod still? Det har blivit en vana nu, jag måste röra på mig hela tiden även om det bara gäller att gå i en cirkel. Kan inte stå still.


Det var kallt men på något sätt så kände jag mig varm, som om jag inte var ensam längre fast jag egentligen alltid är ensam. Kanske syns vi imorgon också, även fast det inte vore optimalt för mig att åka så pass tidigt.


Livet presenterade nya utmaningar idag, fast dom känns inte så svåra just nu. Jag borde kunna hantera dom och avverka dom utan att bryta ihop helt och hållet. 1 November kommer det riktiga testet, jag måste klara det. Annars blir det att försöka igen, men jag kan inte ha det som en återkommande chans att misslyckas, i nuläget är jag för känslig för misslyckanden dom tär för mycket på mig och skapar stress som jag inte ska behöva känna. Stress som jag inte vill känna, stress som leder till att sömnen försvinner och allting ser mörkare ut än vad det behöver göra.


Efter att ha varit vaken alldeles för länge för mitt eget bästa så har hjärnan fått löpa fritt under dagen, jag har hatat mig själv på ett sätt som ingen annan någonsin kommer kunna göra.


Har börjat förstå nu varför allting är som det är, varför det bara är jag.

Det handlar inte om att jag saknar värde för er, det handlar bara om att jag är överflödig.

Clownen har fått er att skratta för länge och efter den 20:e säsongen har nu humorn tappat sin charm, det är ingen fara jag skulle nog behöva nånting annat än ytterligare en säsong i livet som enbart känns som en usel spinoff.


Jag kan inte tillföra något bättre i din vardag på något sätt alls, jag kan bara dra ner dig i smutsen och förstöra allt som du är. Säga några kränkande ord och hån le mest bara för att jag inte har nånting att säga för att mitt liv är helt ointressant, och du skulle inte orka bry dig även om det var intressant.


Börjar acceptera det mer och mer att jag inte är mer än en groda, men livet är ingen rasistisk disney film så den här grodan blir aldrig till en prins. Du kan pussa grodan tills grodan går sönder, och ger dig något nasty utslag det är allt grodan är bra för. En blema på ditt annars så perfekta ansikte.


Ensamheten jag skapade börjar bli mer och mer fullständig, jag tjänar ingenting på att hoppas på att nånting någonsin skulle förändras, jag kommer alltid vara fast inom dom här 4 väggarna, alltid vara fast med mitt alldeles för tunga bagage på min egenskapade flygplats utav någon avgång dom närmsta åren.


Jag kommer nog visa dig det här förr eller senare, och du kommer motbevisa mig genom att ta ditt eget plan härifrån, ett plan som jag inte har råd att åka med. Allt jag kan göra är att vinka genom fönstret och hoppas att du hamnar på den bättre plats, en plats långt ifrån mig.


Det här är min verklighet, det här är hur jag ser på allt.

Min värld är svart eller vit på många sätt, men dom svaga nyanserna av grått har börjat skina igenom alldeles för starkt mellan dom 2.

Av A - 21 oktober 2013 03:20

Vi tittar på varandra på ett utforskande sätt bara för stunden, du ger mig ett öga och jag ger dig ett öga.

Är du bra för mig? Skulle vi vara bra tillsammans? Fan vilka fula kläder hen har! MÅSTE DU SITTA SÅ JÄVLA NÄRA? Tankarna är många men vi kanske inte alltid tänker rätt i alla moment, kanske bara några sekunders extra betänke tid kunde vara lösningen innan vi redan skapat bilden om varandra på ett sätt som inte gör nån av oss rättvis.


Ska jag tolka ditt döda ansiktsuttryck som att du har flytt eller att du håller på att fly misären i den här stunden? Hur du tittar emot mig utan att ens orka få fram ett leende, kanske tittade jag på dig med samma döda ansiktsuttryck och du kanske tänkte exakt samma tankar fast om mig.


Om vi bara kunde börja om händelseförloppet och ge varandra några extra sekunder för att imponera på varandra, kanske försöka få ut oss ett "Hej" som inte låter alltför svagt och skräckslaget.


Kanske ger dig ett lätt hej, du tar blicken från din tidning och tittar upp på mig. Läpparna hårt sammanpressade, men tillräckligt öppna för att få ur dig ett hej som låter som det skulle betyda nånting annat. Hårda kalla ögon som försöker läsa av mig så snabbt som möjligt för att slippa se på eländet som uppenbarat sig framför dig.


Du kanske tar mod till dig och säger ett hej, eller gör någonting för att fånga min uppmärksamhet så lurarna ska åka av och du kan få det sagt. Kanske bemöter jag det leendet förvirrat undrandes vad du möjligtvis skulle kunna få ut av att ödsla din tid på mig, vill du ha pengar? kanske undrar du vad klockan är? har jag stört dig när jag har suttit och småsjungit högre än vad som egentligen var meningen?


Du möts nog inte med ett hej överhuvudtaget, jag kan inte få fram ett ord. Jag har redan försökt läsa dig och misslyckats, redan dömt dig på förhand.

Som jag väntade på att du skulle komma över, nu  väntar jag bara på att du ska gå.


Och det går aldrig att starta om händelseförloppet

Av A - 20 oktober 2013 02:25

När tankarna blir alldeles för smutsiga så försöker ni tvätta mig, hålla mitt sammanbitna ansikte så rent och fint som bara ni kan.


Ni fortsätter att kämpa och finnas där för mig varje gång det behövs, hatkärleken jag känner för er är total nu.

Jag är tacksam för vad ni försöker göra, men det hjälper mig inte längre. Det fanns en tid i livet då jag var tvungen att tvinga fram er, då ni hade vänt mig ryggen, var jag stark då? Förmodligen inte, men jag var starkare då än nu.


Inatt släpper vi taget och faller igen, jag och bara jag.

Ingen annan behöver följa med mig ner, och jag kommer aldrig tvinga er att stå där vid strandkanten och vänta på att jag skulle återkomma.


Du fanns där men jag vill inte blöta ner dig, din tröja som du hade på dig är för fin för att jag skulle vilja förstöra den.

Förhoppningsvis så förstörde jag inte din lördagskväll, nästa gång så ler jag och skojar bort allt för din skull.

Du ska egentligen aldrig behöva se mig när jag mår så här, när gardinerna sakta förs undan ifrån fönstret och världen visar upp sig som en ny rendering av helvetet.


Gatlampornas sken är inte lika vackert inatt som för några dagar sen, dom lyser på exakt samma sätt men dom har förändrats till något annat än en säkerhets zon för att skydda ifrån mörkret. Mörkret tog sig in igenom gliporna och har nu intagit huvudet som ett bågskyttstorn och står där uppe och smutsar ner allt omkring sig med pilspetsar dränkta med känslor av ensamhet och obehag.


Han sjunger om den 22:a oktober och har gjort det i snart 3 timmar, min vän i mörkret som inte faller med mig för att han redan har fallit ner i gropen. Vill att hans grop ska vara nära min, för hans sällskap är så otroligt smärtsamt och vackert. Vi blev presenterad för varandra av en gemensam bekant, och som jag älskar dig nu.


Frustration som leder vidare till att ni kommer ut, när jag inte pallar trycket så läcker ni.

Livet hade kunnat sticka ut mina ögon och lämna mig döv i en lejonbur, hade haft större chans att överleva det jämnfört med den här tiden. Eller så hade jag bara accepterat att jag skulle bli avstängd permanent.


"I killed another one tonight, i can´t stop myself from crying"


Ytterligare en kväll som blir mördad, när jag vaknar upp står jag där med blodiga kläder och mordvapnet i handen.

Hjärtat som ligger utskuret och vackert i mitten, pumpar fortfarande medans allting runtomkring är dött.

Blodpölen formas sakta i takt och blir till ett datum: 20 oktober, du var bara 2:27 men är redan död.


Han sjunger för mig och det pumpande hjärtat, får öppna upp mig själv för att sätta in det  så du inte har dött i onödan. Värna om dig och inte glömma dig, du var mer än dussinet. Nånting som behövde ske trots att det aldrig skulle hända.


Du får bli ytterligare en del av mig, kanske blir du den som först trillar av vid nästa fall? Eller så kanske det här blir det absolut sista någonsin, skulle vara lovande om inte tanken slog mig som helt absurd.


Allting kanske inte har en poäng, livet är inget äventyr. 

Inte livet som jag känner det, inte livet som det har visat upp sig för mig.

Livet som visas upp på tv med världens vackraste filter över sig, där känslor måste fejkas eller specialskrivas för människor som tjänar miljoner på 5 sekunder av tårar.


Min plats i livet i det undangömda hörnet ingen bestämde sig för att titta i, här kan jag sitta och känna alla känslorna på samma gång. Jag håller platsen åt dig tills du behöver den, för jag kommer nog inte behöva den länge.

Se till att du städar upp den bara, håller den i det skick som passar dig. Jag ska göra mitt bästa för att inte lämna en enda stor röra efter mig.


Dags att krympa ihop till 50cm när monstret blir alldeles för stort.

Av A - 20 oktober 2013 00:08

Du bjöd in dig själv i mitt liv, eller var det jag som öppnade dörren? Var det i själva verket tvärtom? Är jag den oinbjudna gästen? Den som inkräktar på ditt territorium? Personen som du vill ska gå efter bara några minuter i samma sällskap?


I mina öron låter det som något jag skulle kunna vara, utan minsta problem. Ska lära mig backa undan, lämna dig ifred inte kräva nånting av dig eller andra längre. Ni får höra av er om ni vill, behöver inte bli arg eller känna några andra känslor gällande er längre.


I slutändan så är det bara jag, alltid jag.


Vi utnyttjar nog varandra på helt olika sätt egentligen, idag ville jag inte bli utnyttjad men du hade redan vunnit.

Promenaden på kvällstid skulle bli min tid, min helt egna flykt in i min bubbla. Jag hade redan planerat hur jag skulle spendera den, med en nyfunnen vän i hörlurarna som skulle få sjunga sina sånger i ensamhet för mig.


Det blev vi 3 istället, det blev helt fel. Inga lurar över öronen, ingen lugn promenad takt. Bara lurar runt halsen på låg nivå, stressad gångfart pga kyla som bara du kände av.

Jag hörde hans röst på avstånd, lyssnade och kände hur världen blev helt nollställd då kyla och värme möttes på samma gång. Sen bröt du allt med något som egentligen aldrig hade behövt sägas, du skapade en konversation och jag hade tappat motivationen till att konversera.


Borde fått en hissyfit och bara kastat allting på backen och sagt att vi skiter i det här nu, inga mer falska leenden det räcker nu. Hatten av för vad du är, du är bra. Men var det för dig själv, för jag kan inte sjunka så lågt att jag blir arg. Jag baktalar dig på ett a4 istället som årets jävla praktarsle...


Känns som jag börjar få slut på ord nu, kan inte formulera tankarna på samma sätt. Det där lättsamma sättet som liksom bara kommer av sig själv, anstränger mig för att tänka.


Irritation är en riktig cockblocker, men nej inte idag. Idag blir det inte speciellt bra.


Och till dig som jag analyserar allt för ofta dom senaste dygnen, du kanske tröttnade helt och hållet. Kanske ska kärlek födas på traditonellt sätt, inte genom en skärm, inte genom ett A4 test där du klickar i ABC alternativ för att hitta drömprinsen. Vissa saker kanske bara är morötter för hjärnan, du kanske var en morot för stunden.


Till dig den där andra: Jag kommer hitta dig nånstans, önskar bara att du kunde visa dig så jag vet ungefär vart jag ska leta, jag må ha långa ben men om jag inte vet vilken riktning jag ska gå åt så används dom fel.

Ger dig ett leende när jag tror, en kram när jag vet, och en kyss när det är sant.


Får avsluta med något som skrevs igår, lägger det här så jag aldrig riktigt glömmer det, aldrig riktigt glömmer dig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag fann dig så var du vingklippt, så liten ensam och förstörd. Utanförskapet du hade byggt upp för dig själv, raserade jag när du lät mig se dig för vad du verkligen var.


Dina änglavingar var svarta och täckta av sot, dina kinder var inte lika färglada som dom skulle bli.
Du var i underläge från starten, för du hade jagat mig och inte fått mig när du ville.


Åldern förstörde for oss då, idealen och åsikter från andra ledde mig till att ta beslutet ingen av oss ville höra.

Jag försvann ur ditt liv, men du fanns alltid där på något sätt. Du var alltid vacker, alltid söt, alltid något jag ville ha. Men jag lät andra ta det svåra beslutet åt mig.


När åren flög förbi så kom vi till slut nära varandra, för första gången på riktigt. Inte som när vi var små och du var kär i mig, inte som den gången då du var liten och jag var omogen. Det här var första gången på riktigt, kommer du ihåg det på samma sätt som mig?


Jag kan måla upp bilder av hur vi sågs från andras perspektiv, hur världen såg på med hakan i marken över att jag en gång lyckades vinna över den. Hur den såg på hur hans (im)perfekta skapelse fastnade för en golem, hur jag fick något som alla andra bara kunde sukta efter.


Kunde le mot mig själv och vara tillfreds, på samma sätt som jag log emot dig medans jag lovade mig själv att aldrig släppa taget och ta varenda kula som världen försökte skjuta emot dig.

Kommer du ihåg när du ringde mig? Hur jag alltid gjorde vad jag kunde för att ge dig tryggheten? Hur vi senare byggde om den trots att ingen var redo för förändring.


Jag vårdade dig med omsorg medans dina vingar fick läka ihop, försökte ge dig allt jag kunde för att få vara med dig.


Jag kunde bara se på hur energiförloppet sakta omvandlades och du helt plötsligt fick all min energi inpumpad i dig, hur jag sakta men säkert bröt ner mig själv för att kunna vara stark för dig.


Mitt hjärta slår nog fortfarande för dig, skulle egentligen vilja hålla dig stark i alla moment. Trots smärtan, trots att du nästan dödade mig helt, trots att vi aldrig var menade för varandra på riktigt.


Skulle vara så lätt att säga att jag älskar dig men hatar dig på samma gång, du fick ta över kungariket i mitt hjärta, jag kapitulerade för dig alldeles för snabbt, du läste aldrig lagarna som redan var skapade utan du skapade egna som jag aldrig förstod.

Du satte dig på tronen och blickade aldrig tillbaka mot dina trogna undersåtar, du tog dom bara för givet.

Du gav mig ultimatum som jag försökte följa, lita på utomstående som om det skulle hjälpa. När dom svek mig, så svek jag dig utan avsikt.


Jag.
Svek.
Dig.


Månljus
Du fanns där, jag fanns där. Vi möttes i mitten den natten, som vi var skapade fast i xl versioner. Du höll om mig och skyddade mig för första gången på länge, jag fann tröst i dig den natten. Jag älskade situationen, hela momentet var vårt och är fortfarande vårt, skillnaden är att vi inte delar det längre, eller snarare för att du inte vill ha det kvar, och jag älskar det för mycket för att släppa det helt.


Jag ville att du skulle flyga för att komma tillbaka, men jag gjorde fel och skadade dig istället. Jag sållades till dom som redan gjort illa dig, din tillit försvann för mig den dagen när tårarna rann ner för dina kinder.
Jag gjorde felet som aldrig fick begås, det som jag skyddat dig emot. Felet som aldrig kunde repareras.


Jag.
Skadade.
Dig.


Jag insåg mina fel och brister alldeles försent, mitt livs största misstag var redan begått. Jag älskade dig, felet skulle aldrig begås, men det brast när smärtan kom, det var ditt fel i 10 sekunder. 10 sekunder som raserade oss, som raserade dig och nu sakta dödar mig.


8 dagar.
Vi skulle ha firat det du och jag, pengarna skulle gett oss god mat och jag skulle köpt något för att smycka dig, kanske oss.

Istället kan jag inte se dig med samma ögonen för att vi svek varandra, du svek mig som hämnd för att jag svek dig.

Du skapade ett vakuum inom mig när du försvann, du tog mitt leende och min manlighet med dig, jag fick behålla min form och minnena som jag inte kan le åt längre. Det gör ont idag, ondare imorgon men smärtan kommer vara värst om 8 dagar.


Jag kan aldrig gottgöra dig, jag kan aldrig ta emot dig igen, jag kan aldrig se dig med samma ögon igen.

Aldrig du och Aldrig jag. Aldrig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte idag.

Av A - 19 oktober 2013 04:38

Alla människor har brister, den perfekta killen/tjejen är bara nånting som en annan människa kan måla upp i sin egna hjärna. Förmodligen fick jag iaf 2 stycken "MEN DUUUUHHH" reaktioner redan på starten, bra start enligt mig i sånna fall. Om inte så vet jag iaf att jag gav mig själv en.


Tänker lite på hur jag ser på människor i min omgivning och hur bara jag kan anta att dom vill bli sedda på det sättet. 

Du som framstår som skötsam med bra jobb - bra ekonomi, kanske tillochmed en bra partner. Jag hoppas att du är lycklig på riktigt, att du utmanar dig själv på ett sätt som är positivt för dig varje dag. Att du slipper gå till ditt arbete och tänka "Fuck 8 timmar idag igen" såna tankar kommer alltid finnas självklart, men för din skull hoppas jag att du inte behöver tänka dom på måndag.


Hur jag ser på dig som ett monument av styrka och självsäkerhet, en människa som inte kan bli skadad. Bilden av dig är så jävla överhypad egentligen, lite som att du skulle vara en hollywood blockbluster medans jag är en liten skitig indie film med en 100kr´s budget. Ibland önskar jag nästan att vi kunde byta liv om så bara för en minut, men jag tror ärligt talat att det inte skulle hjälpa heller. För det som skrämmer dig som du kanske har lärt dig att inte visa upp, är förmodligen lika läskigt om inte värre för nån som inte är van med att se det.


Du får en tanke för att du sköter dig, du är bra, egentligen är vi alla bra men det tar en annan människa för oss att inse det oftast.


Man ska vara rädd inför nya saker i sitt liv, är man inte rädd så har man inget att förlora. Har man allt att förlora måste man göra sitt yttersta för att hålla sig själv flytande. Det stämmer i rätt många fall, om man inte har som backup plan att dö, men annars hade det nog funkat relativt bra. Egentligen så borde Sverige fixa sina vapenlagar och göra det lite friare, så kanske jag slipper ligga och blöda på ett badrumsgolv den dagen jag känner att jag fått nog. Ett skott rakt i tinningen eller alternativt rakt upp i gommen skulle kännas mer humant än det.


Finns ju självklart andra alternativ som Hjärnvägsbroar - Pendeltåg - Piller - Motorvägar - Hängning och liknande, men det viktigaste är att aldrig dra med någon annan i fallet. Pendeltåg har ju varit rätt lockande vid flera olika tillfällen, men samtidigt så är det inte resenärer eller tågföraren som ska lida för ett av mina beslut. Det är aldrig min rätt att traumautisera någon annan för egen vinning. Sen vill man ju inte bli ihopplockad i en doggybag heller för den delen, vore respektlöst emot min älskade mamma. 


Om bara den där off knappen fanns.


Vill samtidigt inte skriva på något sätt som skulle hylla ett självmord, finns många som inte har fått rätt hjälp som har lämnat jorden för tidigt och alldeles för många som har försökt att lämna men inte lyckats. Ni har förtjänat så otroligt mycket mer, men världen har inte kunnat hantera er på det sättet som ni har förtjänat att bli behandlade heller. Alla ni människor som har förtjänat den där extra kramen eller dom där värmande orden som skulle ha gjort eran dag, kanske saknade ni bara sällskapet eller så var ni i helt fel sällskap.

När man önskar att man kunde göra nånting, få er att veta att det finns iaf en person som önskar att ni finner eran plats i den här världen, du är fantastisk glöm aldrig bort det för länge. 


Jag är rätt rädd att du ska försvinna nu inatt, jag har förskönat bilden av dig och målat upp dig till nånting du förmodligen inte kan vara, shit det är inte ens säkert att du ens vill vara nånting för mig på något sätt.


Men samtidigt så behöver du inte vara allt, jag kräver aldrig perfektion ifrån din sida.

Kraven på dig är lojalitet, en otrogen människa är inte en människa värd att beblanda sig med. Att leka med känslor för någon annan är horribelt, det kan vara så otroligt lätt ibland att kontrollera en människa för ens egen vinning. Jag har varit kontrollerad, följt order som om jag skulle varit en soldat beredd på att bege sig ut i krig, medans du var generalen som förmodligen aldrig brydde dig ifall ett liv försvann så länge du vann på det hela.


Kravet är aldrig att du är glad hela tiden, du behöver inte le hela tiden. Var bara dig själv, var den du har lärt dig att vara. Den personen som jag kanske lärt mig att älska om möjligheten har givits.


Var bara du så är jag bara jag, så är vi "bara" ett vi. Men fan vilket bra vi vi skulle vara du och jag.


Tankeställningarna var helt annorlunda när jag började skriva, skulle gå igenom alla mina brister, alla mina fel dom sidorna av mig själv som jag avskyr. Tror jag misslyckades en smula på den punkten....Fan

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards