Jag trodde och hoppades kanske lite väl mycket, kanske lite för mycket för mitt eget bästa ibland.

Om man ska tro på alla sagoberättelser så är det sällan en prinsessa som dyker upp och räddar någon, det är snarare en prins som gör det. Så när jag såg dig som min personliga räddning, människan som kanske kunde få mitt liv att bli något mer. Få mig att känna lite mer, kanske tillochmed få vara nånting. Då hade jag helt och hållet lämnat standardboxen på hur en sagoberättelse såg ut, och nu så vet jag ju att den här sagoberättelsen inte var något mer än en fantastisk skiss.

Jag vet inte hur du lyckades med att vända intresset så otroligt mycket, så att det kändes som att du faktiskt jagade mig. Du sa alla dom rätta sakerna som jag ville höra, alla saker som jag behövde göra. Du fick mig att göra saker som jag inte riktigt är van att göra, saker som jag inte gjort på några år nu.

Men allting har vänt helt nu, det är bara jag som jagar. Märker hur du börjar kännas mer distanserad på något sätt, hur du sakta men säkert insett att du har mig i en position där jag behövs för dig, men en position där du aldrig riktigt behöver oroa dig någonsin över mig.

Jag inser det och vet att allting är kört, skäms för att jag kanske började hoppas alldeles för tidigt. Skäms för saker jag sagt samt saker jag gjort, varje dag känns det som jag sjunker en aning, i ren desperation försöker jag kasta ut ord som en form av rep för att du ska ta tag i dom och dra upp mig.

Men jag vet hur det här kommer sluta, så egentligen kanske jag bara borde vinka farväl redan nu. För du kommer aldrig komma gående nerför gången emot mig redo för att rädda mig, situationen är ohållbar och min självförakt skulle nog dränka mig utan tvekan.

Så idag är jag jag 20% skam, 20% sorg och 60% kärlek.
En del är så pass stor så att jag nästan bara vill skrika ut hur mycket jag väntat på dig, skälla på dig för att du väntade så länge med att visa dig. Men jag kan inte pga hur situationen ser ut.

Jag svävar för ofta och hoppas på att min häst ska vinna det här loppet, men den bröt benet på uppvärmningen och kommer förmodligen vara på din frukostmacka innan helgen är över.

Jag vill så mycket, men kan bara göra så lite. Känner mig redan otillräcklig och skitdålig i hennes ögon. Ibland så undrar jag varför jag ens tror på något, synd om människan som är tvungen att ta emot meddelanden ifrån mig. Mina bilder som jag skickar på mig själv i hopp om att hon skulle vilja sätta en påse över mitt huvud och ändå hålla min hand där folk kan se, inte för att det någonsin har chansen till att hända.

Kan må så sinnessjukt bra när jag hör den där rösten, hur den fyller upp hela kroppen med positiva känslor. Att jag inte behöver vara rädd längre, jag är säker nu och allting kommer faktiskt bli bra. Sen händer det om och om igen, skammen och alla känslor blir för mycket och jag gör bort mig om och om igen.

Du kommer lämna den här festen hand i hand med någon annan, jag förstår det men kan samtidigt inte acceptera det. Att känslorna blev så här starka för snabbt är nog enbart ett tecken på att du är alldeles för bra, även fast du ser dig själv som defekt i dina egna ögon. I mina ögon är du vacker, smart och rolig och med ett hjärta som jag velat flytta in i sen några dagar tillbaka.

Dagen kommer snart då allting faller samman, att tro att du finns kvar i spillrorna är nog bland det dummaste jag kan göra. Kan inte hålla dig kvar nära mig, så när du väl flyr måste jag låta dig gå igen. Du var nog aldrig menad att vara något för mig, var bara jag som skräddarsydde rollen åt dig och du fick den utan vetskap.

Vill nog mest bara gråta, sörja någonting som aldrig hände. Nånting som aldrig var menat att vara, för i slutändan så är jag nog ensam igen.

Och vi är nog ingenting

Jag gjorde bort mig igen, som så många gånger förut.

Skammen övergick till desperation, ville inte att personen skulle lämna mig.

När rädslan möter skammen i 100kmh i en frontalkrock då föds desperationen, vad som hände sen var något som jag kommer ha i åtanke alldeles för många timmar framöver. Kommer aldrig kunna resa mig ur smutsen och kunna känna mig annat än underlägsen nu inför henne.

Jag inser att jag är rätt dum i huvudet när sånt här händer, men jag har inte råd att vara dum i huvudet längre.

Tiden är liksom över för att förvandlas till en 14 åriga psychobitch, dom gamla känslorna av fosterställning och att bli sparkad på återkom. Ville att hon skulle skada mig så mycket som möjligt, iaf på ytan för jag tror inte mitt psyke kommer klara av att hantera något mer just nu.

Funderar på om jag ska ge upp igen, har vaknat flera dagar i rad nu och somnat med samma tankar på att jag förmodligen måste dö. Min räddning kommer nog aldrig komma fram och det har jag börjat acceptera mer och mer, så frågan är varför jag ens försöker slåss och finnas till. Nånting kommer hända vid sommaren känns det som, för alla tankarna som leder dit bjuder på ett vitt moln i huvudet och känslor av obehag.

Kan knappt prata med en person utan att hoppas att den ska se något i mig som ingen annan sett, vilja rädda mig ifrån allt och bara låta mig få fly in i dens armar.

Känns som en situation jag redan har varit, jag glömde dig inte riktigt Malin. Hoppas dock du mår bra idag för du var fin på många sätt, var bara ditt hjärta som var smutsigt och ditt konstanta behov av bekräftelse som förstörde allt.

Tror inte personen finns som jag letar efter, vill glömma att hon ens ska finnas. Förtränga alla tankar om ett försök till ett bättre liv, för jag förtjänar ingenting bättre i slutändan. Jag satte mig själv i den här positionen och nu dör jag här också.

Hatar mig själv otroligt mycket, vill bara spola tillbaka alla timmar och göra allt ogjort. Men det funkar inte så, det jag gjorde kommer hon alltid veta om nu. Hon vet att jag är kapabel till det, det är inristat i mitt livsträd och kommer alltid vara synligt i hennes ögon.

Samtidigt så vet jag inte vad fan jag sysslar med, det fanns ingen somhelst anledning till det.

Nästa gång jag sjunker så måste jag hålla det långt ifrån henne så hon kanske får en bättre bild av mig, vill inte att hon ska se hur det ser ut när man plussar ihop Sorg + Skam + Panik + Ångest någonsin igen.

Känner mig fortfarande smutsig och huvudvärken har varit här sen jag vaknade imorse

Det kändes nästan som om det skulle kunnat ha blivit bra innan hela situationen dödade allt, istället får jag känslan av att jag måste gömma mig för henne. Vilket är svårt då hon är helt fantastiskt underbar att ha i ens närhet. Men jag vet redan nu att jag aldrig skulle förtjäna någon som är det i mina ögon, kanske blir dags att ge bort sig själv till första bästa.

Synd bara att den första bästa inte har någon anledning att någonsin vilja ha mig i sitt liv, jag skulle kunnat ha varit så mycket just nu. Istället är jag bara jag och det känns inte som nånting man ska sträva efter, tror jag är fake. Förmodligen har jag alltid varit det.

Vill inte att någon människa ska kunna få mig att känna hjärtat dunka extra mycket för dom någonsin igen, för redan där är jag fast och chansen för att jag förstör allt är 95% säker

"Å jag har inget mer 
Kvar att ge 
För varje gång, så dör jag lite till 
inuti"

Kan aldrig ge dig något du behöver

FAN

Och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är en människa som drivs av smutskänslor.

Jag vet att alkoholen hjälper mig att må så här jävla smutsigt idag, men jag vet inte vad jag ska göra.

Är så otroligt trött på att öppna mig för alla, låta er läsa mig som en öppen bok. Se mig för vad ni tror och sen acceptera det. Idag så borde jag inte leva längre, får känslor av obehag när jag inser det.

Jag vill inte vara mig själv idag, låt mig få vara den coolaste människan i historien idag. 

Låt mig få vara vad du behöver, låt mig få vara ditt allt. Jag ber dig som den mest patetiska människan i historien.

Vad kan jag vara? Jag kan ge dig några känslor men sen tar det slut, jag vet ju att jag är dum i huvudet. Jag vet att jag inte är vuxen och jag vet att jag inte kan erbjuda dig nånting. Men vad fan ska jag göra? Ska jag berätta för dig att du får mig att känna mig utvecklingsstörd? Hur det känns som att jag rider på dina känslor av glädje? 

Jag är en leech i alla dess former, suger ut din ensamhet äter dina känslor av frihet. Jag mördar dig och jag skäms för det, men samtidigt så kan jag inte vara någon annan.

Vem fan är jag? Jag är trasig och jag önskar med hela mitt hjärta att du lagar mig, att du räddar mig. Men du är inte den jag tror, kan jag ens lita på dig i en situation som denna? Jag önskar det med hela mitt hjärta, men samtidigt kan jag inte ens hoppas att du förstår.

Jag vet inte vad du är idag, jag vill att du ska vara allt. Vill att du är HON men vem fan är jag som ska försöka ställa krav på dig? Jag förtjänar inte ens att du ska göra något sånt, och du förtjänar knappast pressen som jag ställer på dig.

11 dagar känns som 11 år, men du vet inte vem jag är. För jag ler för dig medans jag dör inombords, jag vill dö för dig för då hade jag ändå haft ett syfte. Mitt syfte i livet är något jag inte förstår mig på, jag önskar att jag visste vad mitt syfte är. Men jag är dum i huvudet så jag fattar ingenting, jag vet inte ens varför du ens pratar med mig. Börjar misstänka att jag ljugit för dig, att jag lett dig in i mitt liv pga falska förhoppningar.

Förlåt mig för idag, förlåt mig för imorgon och glöm bort mig för resten av ditt liv. För jag kan aldrig vara den jag vill vara för dig. Det dödar mig och det sista jag vill är att det dödar dig, du är så fantastiskt bra och det är därför jag fastnade. Du var ett myggfångarnät och jag var nog bara en smutsig mygga när du väl inser det.

Jag kan se ditt leende och älska att du faktiskt använt det emot mig, men samtidigt så har jag aldrig förtjänat det. Det enda jag har gjort är att visa att du förtjänar bättre, väcka ditt intresse för någon som kan ge dig allt du förtjänar.

Jag tror jag har dött och lämnat jorden bakom mig, jag passar inte in längre.
Min plats måste ges bort nu, ges till den som har ett syfte och vill få ut något av livet.
Jag önskar att jag kunde känna något sånt, men jag är mest rädd. Rädd och förvirrad, oroad för att livet rör sig framåt.

Det är som att flyta med strömmen, du försöker frenetiskt hålla dig fast vid stocken.
Men min stock har ruttnat nu, den vill inte längre fungera som en plats för mig att hålla mig fast.

Jag har ingenting längre, fast det är en lögn.
Jag har några men det är aldrig riktigt, det skulle kunna vara men det är det inte

Så det känns som jag är ingenting. och jag kan aldrig vara någonting.
Jag är borta från alla andra, jag är osynlig och jag går sönder igen.

Ensamheten är så otroligt vidrig, jag vet inte om det är ångest men det är obehag som tankarna ger mig.
Jag vill inte leva mitt liv för att komma hem till ingenting, leva livet i en jävla bubbla.
Till slut kommer dagen då föräldrarna har dött och familjen inte finns kvar, allt jag kommer ha är ett jävla husdjur
Inte för att husdjur är dåligt på något sätt, dom kan vara älskvärda och fantastiska. Men jag vill ha mer, mitt jävla ego tvingar mig till mer.

Förtjänar jag mer? Nej jag förtjänar inte ett jävla skit, jag är smuts, jag är äckel, jag är så jävla mycket av ingenting.

Jag vill inte gå in en koma version av livet och komma ut vid 48 års ålder, sitta där med mitt husdjur i min sunkiga lägenhet i juletid helt ensam.
När vännerna har försvunnit och varje tanke på dom följs av avundsjuka och bitterhet.
Det skulle fan aldrig ha varit jag, för jag skulle aldrig ha existerat.
Jag borde ha varit en abort, jag borde aldrig ha fått andas för en sekund, aldrig få ha tänkt för en sekund, ALDRIG FÅ HA EXISTERAT FÖR ENS EN SEKUND.

Jag hatar den här fegheten inom mig, om nu allt är fel så varför dör jag inte? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SKÄRA UPP HANDLEDERNA OCH BLÖDA UT?

Jag hatar människan jag är och sörjer den jag var, han syns utåt ibland men vi gick olika vägar. Jag tror han dog på riktigt.

Jag har tänkt så mycket på en sak du sa "Tjejer gillar killar som har mål och passion"
Jag kom ju på att om livet sket sig så skulle jag dö vid 27, hur jävla dumt det än är så har det varit mitt mål sen 16 års ålder.
Krossar mitt hjärta om och om igen att veta att jag kommer fucka upp, jag kommer inte dö och day zero kommer inträffa.
Kommer stå där med skammen som fyller upp hela kroppen, överleva mitt enda mål jag haft i livet som inte varit digitalt.

Hade jag som utomstående sett det här hade jag skrattat, jag hade tänkt "Shit den där snubben måste ju vara den mest tragiska idioten någonsin"
Jag är sån jag är kall mot folk, jag kan vara varmast i världen också men sällan så är det aldrig riktigt.

Du vill nog aldrig vara mig

Mitt liv är fortfarande tomt, ointressant. Samma resa mot någonting som ska ge mig mer, men det dyker inte upp hur mycket jag än söker. 

Jag knäppte händerna idag och pratade med gud, antar att eftersom ingenting hände så orkade du inte lyssna. Det var avslappnande så jag lär förmodligen återkomma om och om igen, jag behöver nånting som får mig att känna mera.

Det är rätt konstigt det som pågår runtomkring nu, jag trodde kanske en smula kanske hoppades jag tillochmed på att något skulle ske. Nu när det förmodligen aldrig sker är jag inte bitter och inte heller ledsen, likgiltigheten och acceptansen finns där dom var redo redan från början.

Om jag nu skulle kunna vara något annat så måste jag förgöra det jag redan är, kasta det jag har varit. Bli det som jag inte vet vad det är, kanske blir jag sämre men risken finns att jag blir bättre. Kan kasta mig utför stupet mest bara för att se hur jag landar och hur mycket jag går sönder, jag är inte ensam men jag känner mig ensam. Otroligt jävla ensam.

Katten visar mig otroligt mycket kärlek, tror katten älskar mig mer än allt annat nu för stunden. Synd att katten gör mig sjuk, jag nyser och får huvudvärk av att ha den i närheten. Det enda som vill ge mig närhet och visa att det finns där gör mig sjuk, inte för att vara den men ironin är rätt mycket onpoint för stunden.

Jag skulle sväva för stunden det var hela planen med att skriva idag, eftersom jag är inkapabel att säcka ihop helt och hållet mentalt så måste jag sväva för stunden. Blicka mot en punkt jag inte kan nå för att försöka flyga emot den i hopp om något helt annat, jag kan titta på dig och ge dig en blick av längtan sen samtidigt döma ut mig själv i samma veva och aldrig ge mig själv en ärlig chans. Du behöver inte ens sänka mig, jag har sänkt mig själv på några sekunder genom att bara blicka emot dig.

Underbart är kort så jag frågar mig själv varför jag ens levt så länge, vad är egentligen poängen med ett liv där man är osäker och rädd inför allt som är nytt. Kommer jag ens klara mig på något sätt. kommer livet vara en konstant drunkningsrunda när jag kämpar frenetiskt för att inte åka bakåt när strömmen försöker leda mig?

Jag och samhället är inte fiender på traditionellt manér vi är bara 2 motpoler som aldrig funkar ihop, jag tittar på reglerna och försöker tyda boken så gott det går. Men inser om och om igen att det nog inte är för mig, varför ska jag sänka min standard för att passa in? Låter otroligt tråkigt och väldigt limiterande.

Livet borde bara överaska mig på något sätt, ge mig en trygghet och låta mig få leka runt så gott det går. Men om alla önskar sig samma sak så lär det aldrig slå in för mig, den dagen jag har tur är när bussen har vällt och alla andra drunknar i 4cm vatten förutom jag. Jag dog redan vid krocken.

Önsketänkande men jag är inte bättre än dig, bara aningen sämre och förmodligen aningen dummare.

Allt jag kan upprepa är att jag kan bättra mig, jag kan vara mer. Men jag är aldrig mer så jag får aldrig chansen att ljuga för dig, vilket är bra på sitt sätt för sänker jag dig och får dig att känna något annat än glädje har jag felat dig.

När du försvann fanns det ett överflöd som jag inte visste vad jag skulle göra av med, det drev mig till vansinne på så många sätt. Det var svårt att komma ur rutiner, komma in i ett tankesätt som bara hade mig i det.

Ensamheten kom tillbaka och stannade i några månader, tills hon dök upp. 

Vet inte ens varför jag trodde på något, men jag tror hon var en distraktion jag behövde.

Jag var tvungen att tro på att det fanns någon därute som såg mig, såg mig för den jag är.

Ärligheten var naturlig från mitt håll, varför ska jag ljuga för? Ville mest rädda dig för du verkade behöva det,

sen att det inte riktigt var fallet är en annan sak.

Du fick väldigt mycket kärlek och stöd under den tiden, men du var aldrig riktig. Jag är tacksam för det, för du hade kunnat bli ett stort misstag.

Nu är du och jag knappt nära varandra längre, när vi pratar är du konstig och jag är inte intresserad.

Du gjorde ditt val sen om det var sämre eller bättre spelar ingen roll, viktigaste var att du gjorde det utan push.

Tacksam för att du lät mig få tro och känna om så bara för en stund, samt låta mig få tappas lite så jag inte var överfylld med kärlek längre.

Det var mysigt men det var aldrig riktigt, men det var nog vad jag behövde.

Du öppnade mina ögon en aning och dom stängdes aldrig.

Sen kommer hon, den tredje damen som varit nära under året. Jag vet inte vad vi är men du framkallar mitt superhero syndrome hela tiden.

Det är inte så att jag tycker du är patetisk eller tragisk när du får det att poppa upp, det är bara att jag tycker du förtjänar så mycket mer.

Du har gömt så mycket under ytan så det var nästan en chock när du berättade om allt, du är så stark och så otroligt mysig och jag önskar att du såg det själv.

Men du verkar rädd för saker som bara ska vara naturliga och ärliga, kanske är jag dum i huvudet för att jag inte backar ibland. 

Men samtidigt vill jag inte svika dig för det förtjänar du inte, skulle jag kunnat ge dig hela världen skulle den varit din.

Du får mig att le och du får mig att känna mig glad, känna att någon bryr sig på riktigt. Även fast vi är väldigt olika ser du mig, och jag som den idioten jag är blir besviken på att bara du gör det.

Jag ljuger inte för dig, men ibland känns det svårt för jag kanske vill krama dig en stund extra men samtidigt kan jag inte det. Distansen vi har mellan oss skrämmer mig, samt vårat olika synsätt på alltihopa. 

Du får aldrig mig att tvivla men samtidigt är vi nog inte rätt på det sättet, vi är bara rätt för att stödja varandra genom den här perioden i livet som känns lite tyngre.

Kanske krossar jag någonting nu, kanske krossar du något som tillhör mig.

Men jag tycker du är fin som den du är, och varje gång du får mig att le så mår jag bättre.

Du är bäst 

Det händer för lite i huvudet för att jag ska vara relevant, men samtidigt alldeles för mycket för att allting ska funka felfritt.

Nånting jag skrev förra månaden, nuförtiden kan jag inte skriva nånting.

10/10/13 får bli titeln.

Och jag har hatat dig som jag aldrig hatat nån annan/
gav dig hela mitt hjärta och du fick hela skiten att stanna/
Alla tankar och minnen är falska och betyder ingenting längre/
du gick ifrån att vara en ängel, till nån jag låtsats att jag inte känner/
vill aldrig se dig igen eller tänka på hur du såg ut när du log/
ställde mig på stolen och sträckte ut armarna, trillade omkull och dog/
Har önskat att jag aldrig träffade dig för att du mördade det jag trodde var sant/
du lämnade mig, tog min glädje och lämnade mig ensam med inget annat än skam/
Jag vill dö inatt lägga mig i sängen för att aldrig någonsin vakna igen/
för känslan av att vara någon är död och jag saknar den än/
jag gick ifrån att vara ett berg och du malde ner mig till ett gruskorn/
när ditt namn gick ifrån att vara älskat till att klassas som ett fult ord/
så nu när min syn på världen inte är annat än gråskala och misär/
önskar jag att jag kunde ge dig äran för att ha gjort mig till den jag är/
Men jag tänker aldrig ge dig någonting, aldrig nånsin igen/
för du krossade mitt hjärta och jag letar efter bitarna än/

Snart kraschar allt och då återkommer jag

Kom hem igår några dagar försent, jag planerar alltid min ledighet men är aldrig hemma för att dra nytta av den.

Snart så för jag vill ha lite egentid nu, känns som det är något jag skulle behöva rejält.

Kändes perfekt igår, jag var trött redan när jag vaknade vilket var helt underbart. Ska upp i 5 idag och under ledigheten har jag somnat vid 3 som tidigast ungefär, så när man är trött kl 10 på förmiddagen är man tacksam. På dagen/kvällen var jag också halvtrött vilket var helt perfekt, så man lägger sig i sin egna säng för första gången på 4-5 dagar och somnar som en gud klockan 22-23.

Klockan 1:27 vaknar man igen och det känns som klockan är 6 på morgonen och jag är nästan lite stressad, tills jag tittar på klockan... Svettig och jävlig och det får mig att bli så jävla sänkt när det inte funkar som jag vill, vill inte vara något jävla fuckup.

Vad ligger problemet? Har otroligt svårt att somna om, så mitt bästa alternativa nu är att vara orolig över att jag inte ska sova tillräckligt lång tid eller försova mig. Tills jag har lugnat ner mig.

Har heldag imorgon och oftast brukar det kännas som jag inte sovit ett skit när jag somnar om.

Idiotkropp och idiotmänniska