Senaste inläggen

Av A - 17 november 2013 03:28

Jag är en ryggsäck, jag är den där grejen som du älskar att ha nära till hands men som du skäms lite för att visa upp.

Kan vara sliten/ful/gammal men så jävla praktisk, vilket gör att du ändå alltid vill ha den med dig.


Jag insåg det någonstans att jag var en ryggsäcks människa, aldrig snyggaste eller eller något sånt men jag är alltid bra att ha till hands.
Inatt blir det psykobabbel för att jag var tvungen att vara tyst, eller nej jag var inte tvungen att vara tyst men jag hade ingenting intressant att tillägga. Ni pratar jobb, jag pratar inte alls. Det kan vara våran deal för jag är inte intresserad egentligen, på samma sätt som du inte är intresserad av mina intressen. Vi kan finna en kompromiss då jag inte nämner något intressant och du undviker att nämna jobb, då är vi vuxna och livet är så otroligt bra.


Jag har en grym ryggsäck, brukar stoltsera med den ofta. Den är med mig nästan hela tiden för att då vet jag att saker alltid finns där när jag behöver dom.


Kommer jag bli en grym ryggsäck? Förmodligen inte, för att en bra ryggsäck finns bara där som ett hjälpmedel för att få full kontroll över dina egna prylar. Kommer du kunna kontrollera mig? Nej jag är en människa, om inte så försöker jag mitt bästa för att klassas som en. Jag är nog en bra ryggsäck, men en sämre människa. 


"Hej mamma och pappa, det här är min nya kille. Han är en loser" Där kliver jag in och presenterar mig, skäms en smula och ser hur mungipor rör sig på sätt som dödar alla positiva saker du sa innan vi öppnade dörren och du sa att det var lugnt "Om jag gillar dig så kommer dom gilla dig"


Tittar på köttmarknaden, har ingen plats för mig. Måste hitta den där rea sektionen där jag kan ge bort mig själv till den människan som räcker upp handen, vill du ha mig? Förmodligen inte men du får mig utan att behöva anstränga dig.


Så lågt sjunkande mentalt idag, kunde ha drunknat någonstans i mitten av allt men jag lärde mig att simma nånstans i en liknande miljö. Så jag kan flyta nu


Idag/ikväll var första natten jag fick komma in någonstans utan att behöva visa upp ID, kändes vuxet. Riktigt vuxet.

Kanske ska förbereda mig på att det blir mer av det hela, ska göra det bästa för att förklara kvällen på ett sätt som gör det rättvist och inte för negativt.


Kompis ville ta en öl och gå ut på en lördag, hamnar på ett slapptask ställe utan drag där dom spelar dunk dunk musik fast inte den bra versionen. Kände inte igen en låt på hela tiden vi var där.

Jag - kompis - kompis vän + kompis väns flickvän.


Tempo på cirka 40bpm, otroligt mycket jobb prat (Jag har inget jobb, fan ska jag säga?) Nickar och satt mest, drack öl för att ha något att göra. 


Var så otroligt torrt, så otroligt mycket "Okej" inget mer inget mindre. Ingenting hände egentligen, vi satt bara där. Dom pratar jag lyssnar och observerar det vuxna skådespelet som utspelar sig framför mina ögon, det är så här det är. Det här kanske jag måste vara för en partner, vara för att få en partner. Då kan jag jag göra det, en uppoffring ibland är inte mycket att gråta över. Gråter jag ut nu över kvällen? Ser det ut som jag är missnöjd med kvällen?


Vet faktiskt inte. Den var inte dålig, kunde ha varit mycket mycket mer dock. Jag var uppklädd och så, men osynlig som vanligt.


Vet inte om jag orkar sänka mig till sånt lågt tempo alldeles för ofta, solo visst då kan jag ta det. Men när det blir för vuxet så vill jag inte hänga med egentligen. 


Fast samtidigt vill jag göra nånting så det här var bättre än ingenting alls.


Tack för att jag fick vara din ryggsäck idag, jag skämde nog inte ut någon hoppas jag.

ANNONS
Av A - 15 november 2013 14:04

Jag börjar bli rätt fet, inte på ett speciellt positivt sätt. Vissa säger att jag ser hälsosam ut, jag känner mig mest äcklig.


Visst jag har ju haft turen att vara rätt lång så 85kg syns inte så otroligt mycket, men det sitter ju på ställen där man inte vill ha det. Har fått fluffigare kinder, vilket kanske fick personen att säga att jag såg hälsosam ut.


En vän ska dyka upp snart, han ska springa och jag ska cykla. Det kanske är rätt bra att han valde att göra det en dag som denna, ledighetsfredag med otroligt mycket livsslöseri.

Kan inte klaga direkt, enda jag ogillar är att han alltid ska tvinga iväg mig på saker som jag inte har "anmält" mig till.


Imorgon ska jag tydligen fixa ett rörsystem, bara för att det ligger nära vad jag utbildar mig till. Kanske är bra på ett sätt men fuck sake det är lördag, gör hellre vadsomhelst.


Ibland undrar jag om folk ens tar sig tid att försöka läsa andra, igår på tåget stod jag i riktigt baggy kläder och sjöng med till In flames som jag brukar göra. Hela tågresan sitter det en dam på 45-55 och tittar på mig, jag undrar vad hon tänkte när hon satt där. Var hon rädd? Ser jag läskig ut? Ser jag konstig ut? Ser jag arg ut? 

Inte för att det egentligen spelar någon roll, älskar att klä mig baggy och hålla mig gömd under lager av kläder. Musiken förgyller alltid mitt liv så så länge jag har batteri i ipoden är livet värt att leva.


Att lyssna på DSBM och försöka skriva funkar dock inte som en bra kombination, musiken förmedlar för mycket känslor och sätter en tom och dyster stämmning i huvudet. Om man då ska försöka skriva något som inte ser ut som ett virrvarr av skit så är det bättre att byta.


Det jag älskar så otroligt mycket med musik, alla känslorna som den förmedlar. Att alltid ha den nära till hands som en vän, blir det för mycket av samma så är det som att bara prata med 1 person. Risk för upprepningar.


Sätta igång just den där låten och så boom så står du där med årets leende som inte går att förklara med ord, eller när du hör en tempoökning eller en refräng och gåshuden går apeshit.


Nästa gång skriver jag något bättre!

ANNONS
Av A - 12 november 2013 18:01

Vad skulle jag förändra med mig själv ifall chansen gavs? Förmodligen ingenting, jag är inte alltid den människan jag vill vara men om jag inte har mig själv så har jag ingen alls.


Jag får höra att jag är fin/omtänksam/bra/förtjänt, men det känns frustrerande om det skulle stämma. Vad är meningen med att vara alla dom sakerna om det bara är för mig? Jag är min största fiende och kommer alltid vara det, jag vet ungefär vem jag kan vara och har insett det. Men jag vill vara mer, jag vill betyda mer. Bara betyda mer för någon annan, kanske göra mig förtjänt av närhet för den jag är nu när det kommer bli kallt och mörkt ute.


Det känns så patetiskt och desperat att skriva såna saker, men det är så jag känner. Jag inser ju själv att såna här tankegångar inte får någon på fall, men jag vill aldrig lura någon till att tro något om mig som jag inte är. Tycker det är viktigt att vara så ärlig och rak som möjligt, klart att man inte droppar alla bomber på samma gång och kanske en vit lögn dyker upp för att slippa obehag men jag är trots allt bara mänsklig.


Skulle inte ljuga om allt men om det är saker som inte är relevanta så kan man undvika dom, men om du frågar så får du veta. Så kommer det alltid funka från och med i år.


Har förändrat mitt liv så mycket sen hela situationen i Mars, eller jag har försökt så gott det går. Jag sitter fortfarande fast på hemmaplan och det kan jag inte göra något åt nu, när jag flyttar ska det vara på riktigt. Jag ska kunna sköta allt och ta hand om mig själv, betala min hyra och alla mina saker.


Studierna känns rätt komplicerade nu men ändå inte, jag sitter fast på något plan där jag känner mig som en idiot ena sekunden. För att nästa sekund kunna tänka "Är det här allt som krävs?" Men jag är inte där för att jag kan, jag är där för att lära mig och då är det tillåtet att känna sig korkad till en början. Det jobbiga är när det är prov och jag tittar på lappen och det blir helt blankt i huvudet, hade misslyckats med dagens prov om det inte vore för att läraren inte vill underkänna elever så han hjälpte mig och lät mig korrigera misstag i efterhand.


Läser några stycken tillbaka och börjar tänka att jag är ett otacksamt svin egentligen, jag får komplimanger men vill bara ha mer. Är det här vad jag har blivit? Ett svart hål som suger ut energin ur alla andra? Drar jag ner er?


Igår natt grät jag i några timmar, kunde inte sova och ville inte sova. När man ska upp klockan 6 och känner så blir det så otroligt jobbigt, har alltid haft den där "Sov/Sov inte" mentaliteten och hållt mig vaken hela dygnet för att inte försova mig till lektioner/praktik/jobb.


Självklart grät jag inte bara pga det, jag fick dom där känslorna av att livet var så jävla tomt och meningslöst. Det leder vidare till att jag blir ledsen för att jag tänker på min familj, hur mycket skada skulle min bror ta om jag dödade mig själv? Tänk om det skulle vara han som hittade min förstörda och döda kropp. Stackaren är redan traumatiserad efter att han såg våran hund bli dödligt biten av en annan hund för några år sen, vila i frid lilla Sausage du var så jävla irriterande och gullig egentligen. Vill aldrig att han ska ta skada av nånting jag gör, den lilla jäveln förtjänar bättre. Han är grym, helt klart den bästa bror man kan tänka sig.


Jag fyller snart 28 år och har ingenstans att ta vägen längre, jag vill inte svika mitt löfte men jag vet inte vad jag ska göra. Om jag inte har tankesättet och tryggheten med att veta att jag har en säker utväg så blir jag nog galen, är jag galen nu? Det här är ju trots allt ett sätt att kommunicera med mig själv, jag läser/tänker ju allt i huvudet som om jag skulle ha en konversation med mig själv.


Känns svårt att börja acceptera saker som att jag aldrig kommer bli pappa och liknande, jag har alltid velat ha ungar innan 30 mest för att jag ville vara den där coola föräldern som fortfarande kunde hänga med dom när dom fyllde 20-30. Helst innan 25, men den tiden är ju förbi nu och jag kan inte göra något åt det.


Det blir lite virrvarr med tankarna och mycket hoppande mellan sånt som bara poppar upp i skallen, men det är så det funkar med mig.


Var ute på krogen på Halloween helt sminkad och med dräkt och allt, dansade tillochmed och var wingman åt 2 amerikaner. Min "storasyster" tyckte det var skitkul att jag dansade med henne och kom upp på dansgolvet, jag skyller på alkohol helt klart. Men hade faktiskt rätt kul och hörde av mig till en av damerna i sällskapet på FB efteråt, hon svarade inte men vad ska man göra åt saken? Hon som förlorar på det hela för jag hade säkert kunna bygga upp henne en smula och fått henne att känna sig åtrovärd och oövervinnlig samt älskad. Men så funkar livet ibland och det är inte mycket jag kan göra åt det hela förutom att tycka att det är lite pinsamt.


Känns som jag nämnt ovannämnda tidigare men nya sätt att se på det eller enbart en upprepning, vilket som får funka för jag ville ha det skrivet.


Framstår jag som egoistisk nu med för höga tankar om mig själv? Jag vet att jag är bra och jag vet vad jag är bäst på i olika situationer, tyvärr har jag sällan något behov av dom.


Imorgon vill jag vakna pigg och utvilad och känna mig lycklig för en stund, känna mig mentalt förberedd. Jag vill att den vita dimman i huvudet ska bort, det är exakt så det känns. Jag har alltid tidigare målat upp allt i bilder i huvudet, men nu ser jag mest ett vitt moln som påminner om miljarder spermier som ockuperar min skalles innandöme.


Åkte tåg med en kurskamrat idag, jag pratar alltid om att se allt som en klar förlust för då kan man vinna över sig själv när det går bra. Skulle vara förstörd om jag såg allt som klappat och klart på direkten, konstanta misslyckanden kan knäcka vemsomhelst.


Han skrattar och ler mycket när vi pratar, lämnar jag positiva intryck ifrån mig eller tycker han att jag är något slags wierdo? Jag berättade om födelsedagen då jag fick kicken/blev dissad/ville dö och han garvade åt det, som alla andra har gjort tidigare. Måste berätta den där historien på fel sätt tror jag.


Har börjat intressera mig litegrann för poesi och ordlekar, brukar försöka att bara säga saker som dyker upp i huvudet i vad som låter som en slöare version av rap, kanske lite som Spoken Word. Fast jag skulle väl aldrig kalla det för det då jag inte är helt 100% i hur formatet är upplagt. Kan vara skönt ibland att bara improvisera fram saker, har en tendens att vara duktig på det i rätt sammanhang. Bland nytt folk har jag sällan lust att prata mer än vad som behövs, inte för att jag inte kan utan för att jag vill få chansen att bara smälta in. Har alltid fått bära den där "Hörs mest" stämpeln och det är inte alltid jag gillar den.


Skulle så jävla gärna vilja kunna sjunga nu, starta ett band och bara göra clusterfuck musik. Typ som prog men varenda genre jag känner för, känslan av att göra en 10 minuters dyster låt om ren ångest och förtvivlan och sen få dela den med folk skulle kännas så otroligt bra.


På bussen hem så satt jag och undrande om jag skulle bli komiker, inte för att jag är bra på att skriva skämt utan mest för att jag har en tendens på att rabbla en jävla massa om ingenting. Ungefär som jag gör med dom här texterna, rabblar i huvudet och skriver det som kommer upp direkt och utan censur.


Idag var inte en så dålig dag trots 3 timmars sömn och att jag grät mig till sömns innan, kunde varit värre men det kan det alltid vara.


Ni får det här den 12:e fast det är skrivet för måndagen den 11:e
Jag lämnade temat återigen, men har du läst vad som skrivits tidigare så förstår du nog att det är sånt jag gör.


*Uppdatering*
Jag rättade tydligen inte mitt egna prov, det var någon annans som jag drog upp betyget för. Jag hade 63% krävdes 45% så jag var klar redan innan 

Av A - 6 november 2013 13:28

Jag tog kontakt för första gången på länge, tyckte att du verkade vara fin och lite smågullig.

Din tystnad får jag tolka hursomhelst och egentligen så gör det ingenting, blev bara några extra tankar och några moment av att allting kändes pinsamt.


Men jag vågade göra det och det var det viktigaste.


Idag är ytterligare en sån där dag, kroppen var inte riktigt sugen på att hänga med. Sjukanmälde mig och slösade bort hela förmiddagen på ingenting egentligen.

Skulle kunna ha gjort så mycket mer, men imorgon är det torsdag vilket betyder att det inte är långt kvar tills ledigheten. Ska bara se till att vakna till liv istället för att känna mig så tom och oengagerad.


Jag är ett steg ifrån att få se det liv jag försökt bygga upp igen falla och gå sönder, ett steg ifrån att se uppbyggt och klart.

Kollapsen är nog det som oroar mig alldeles för mycket nu, kan inte vända på något. Min hjärna är inte med på noterna och ingenting vill längre fastna och hålla sig kvar i den.


Frustrerande att känna sig orolig och rädd hela tiden, jag kan slappna av och skjuta bort det och försöka göra det bästa jag kan. Men det känns inte som om det någonsin kommer att räcka till.

Ger jag upp en sak nu måste jag ge upp allt, skapa ärr som aldrig kanske riktigt läker. Som förstör mer för andra för att jag bara tänker på mig själv.


Har tappat lusten så jag äter dåligt, och sover dåligt. Dricker alldeles för lite så får knappt i mig något alls. Jag måste göra något åt det men det går inte, tiden går alldeles för snabbt. Jag försöker komma i kapp och få lite ordning och reda men jag misslyckas gång på gång, konstant ström av misslyckade tillfällen.


idag så vill jag inte leva längre.

Av A - 30 oktober 2013 20:32

Var ledig idag så passade på att sova 3 timmar extra, rätt skönt att få ta dom där extra ibland.

Har haft rätt segt inne i stan på senaste, blir skype/FB/forum inte mycket annat. Pluggar ju fortfarande dock men det är nästan bara 90 minuter lektion sen hem igen, så har slutat innan 12 hela veckan. Rätt skönt men mycket dötid då man inte gör nånting.


Passade på att dra hem några timmar, så jävla skönt att kliva in och sätta sig i sin egen säng. Känna på sina egna saker. Bara att få prata med britten igen var helt underbart, var skönt att höra någon annans röst och bara kunna prata lite skit. Har faktiskt inte blivit mycket pratande på senaste så börjar oroa mig för att jag ska förlora förmågan att ha en diskussion om något. Skriver alldeles för mycket, telefonen ringer aldrig så vad fan gör man?.


För nån dag sen var jag värdelös och såg mig själv som skit, idag är jag för bra och alla andra är skit?

Fan är det som pågår i det här jävla huvudet egentligen? Kan jag inte bara få till en balans som håller och sen vara nöjd med det?


Har insett att jag är nog lite bättre än vad jag utger mig för att vara, det finns många människor som saknar mina värderingar och mitt sätt att se på saker. 

Fast finns väl fortfarande folk som tycker jag är en jävla idiot, men alla har ju rätt till en åsikt.


Människor som sätter andras värde i tillhörigheter och vilken stil dom har är enbart äckligt.

För mig kvittar sånt, du kan ha världens finaste hus och bil och brud, du kan ju fortfarande vara världens största arsle. Eller så kan du ha allt det där men vara en bra människa fortfarande. Idioter kommer i alla storlekar och färger.


Vill att livet ska vara så mycket mer just nu, börjar bli så trött på att bara gå runt i samma hamsterhjul nu. Runt och runt och runt vecka in och vecka ut, det måste vara mer än det här.

Det sjuka är att när det bara gått runt och runt så känns det som om jag ligger efter, så jag blir konstant stressad när jag tänker på det. Om jag bara kunde sakta ner tiden för ett tag och känna att jag kommit ikapp, att jag ligger på topp och faktiskt kan styra nånting.


När jag fått alla utav samhällets grundstenar det är först då jag ska känna mig värd, men jag tror inte det kommer hjälpa. Hur skulle jag bli bättre pga en lägenhet och ett jobb? Byta ut 8 timmar varje dag för att ha pengar till hyra och mat, 8 timmar där jag bara går runt och följer order som alla andra ansiktslösa zombies.


Jag vet inte vad jag vill få ut av livet längre, ärligt talat tror jag inte en partner skulle hjälpa heller. Gått förbi den punkten för länge sen, jag är inte värd dig och du är inte värd mig. Enda sättet det kan sluta på är att jag förstör dig eller att du förstör mig.


Blir tokig på det här jävla velandet, igår var jag jätteintresserad och idag känner jag mest att jag är skittråkig. Vet inte vad fan jag kan göra för att ändra på det.


Kanske dagen då jag somnar i dina armar kommer och jag äntligen kan få andas ut och bara vara, känna mig säker och inte utsatt hela tiden.


Jag är nog tillräckligt bra, men sakerna jag saknar är nog saker som krävs i den verkliga världen. Så titta på mig döm mig efter min bild, läs min 2000 ords presentation och tro att du känner mig.

Jag är uppenbarligen inte mer än så, nej jag måste vara dom där 2000 orden. Jag kan aldrig ha fler sidor än så, så återigen döm mig och tro istället för att ta reda på.

Av A - 29 oktober 2013 18:49

Varför skulle jag inte känna mig glad idag?

Vad har jag för orsak till att ens känna minsta känsla av nederlag?


Jag förlorade inte nånting idag, jag vann allt som gick att vinna.

Jag fick sluta tidigt, jag fick njuta av solen, jag fick njuta av musiken.

Allt var bra tills jag sätter mig i soffan och sätter på ett random program på tvn.


Att en blick på en söt tjej kan leda till så många känslor av obehag, få hjärtat att sjunka helt och hållet i bröstet.


Världen pausas och enda tanken i huvudet: Jag skulle aldrig någonsin kunna vara värd henne.


Ser mig själv som en påse med skit, jag förtjänar inte någons jävla leende eller någons omtanke.

Jag är ytterligare ett fuckup på gränsen till ett totalt psykbryt, en människa som aldrig kommer vara värd nånting.


Vad kan jag göra för dig idag? Kanske suga ut din glädje, dra ner dig i det svarta hålet fyllt med skit. Vi kan drunkna tillsammans i ett dåligt försök till ett bättre liv.


Bästa jag kan göra för andra är att skriva upp mig som organ donator, dö på ett finurligt sätt och låta människor njuta av ett liv som dom vill leva. Istället för att jag lever ett som jag inte vill leva.


Då kanske jag är värd ditt leende eller din omtanke, när jag inte kan prata utan bara finnas i bakgrunden och fungera felfritt så du slipper tänka på mig. 


Borde nog inte prata med dig, tycker synd om dig för att du får spendera din tid med att ens läsa vad jag skrivit till dig.


Du är grym och förtjänar bättre, du kommer inse det till slut.

Av A - 27 oktober 2013 18:30

27 oktober 2011 var dagen då vi gjorde vårat förhållande officiellt, vi väntade några dagar för att se om det var rätt för oss. Jag trodde på oss och presenterade mig för alla du ville jag skulle träffa.


Idag vill jag säga farväl till dig för alltid, vill att det ska vara sista dagen du dyker upp i mitt huvud. Jag borde inse nu när det har gått flera månader att du aldrig kommer tillbaka till mig, du kan säkert vägen till mig utantill. Du vet var jag finns och har vetat det hela tiden, jag kan fortfarande hitta hem till dig. Jag vet hur lägenheten där du bor ser ut. Skulle kunna navigera i den fortfarande i totalt mörker.


Jag vill inte ha dig tillbaka, du hade sönder mig helt och hållet. Jag har förlorat så mycket tid, slösat så många tårar på dig. Så många nätter jag aldrig får tillbaka, ett liv som jag kanske inte ens kan få ordning på igen för att jag lät dig trampa sönder mig. Du hade skadat mig mindre om du hade knivhuggit mig i hjärtat, hade du dödat mig så hade jag sluppit dom här månaderna av ångestfyllda tankar. Om jag nu bestämmer mig för att inte leva längre så ska du inte ta åt dig äran nånstans, du ska inte komma på någon begravning, du ska inte följa strömmen och skriva något R.I.P på min FB för att låtsats att du någonsin brydde dig.


Känns sjukt för jag vill inte ha den vetskapen/kunskapen, jag vill bara att du försvinner och aldrig kommer tillbaka på något sätt.


Du var på kryssning med min vän igår, såg att du taggade han på FB. Direkt kom äckelkänslorna, var otroligt nära på att spy upp min musli frukost. Allt bara för att jag såg ditt namn och din bild. Jag vill inte reagera på dig på det sättet, jag vill aldrig att du får en enda reaktion ifrån mig någonsin igen. Jag vill inte gråta i 30 minuter pga en sån liten grej, du ska vara över nu.


Det sjuka med hela situationen är att du sa att jag inte var tillräckligt bra för dig, jag var faktiskt alldeles för bra för dig. Trots mitt misstag som jag aldrig kan få göra ogjort, jag var redo att betala tillbaka för det. Återfå din tillit och bevisa att jag kunde vara rätt för mig. Men nu efterhand så var det uppenbart att det inte skulle vara värt det.


Men du skeppade iväg mig ut på en resa i min lilla optimist jolle, så nu är jag vilse och vågorna som skapats av livet skrämmer skiten ur mig på så otroligt många sätt fortfarande.

Men du hade aldrig förstått vad rädslan innebär, du kan tycka vad fan du vill. Skapa dig en falsk bild av att du är bra, jag är bättre utan några kg smink eller designer kläder. Min kropp må vara otränad och inte den slankaste men jag kan göra saker du aldrig klarar av. Kan uttrycka mig på sätt du aldrig hade förstått, men ska ge dig 2 ord som sammanfattar allt jag vill säga till dig nu.


Fuck you...


Det tragiska med hela situationen var att det var någon annan som tog mest skada av allt det här, hon som jag svek på riktigt. Som jag borde ha tagit hand om bättre, hon som förtjänade kärleken.

Förlåt mig gumman för att jag tog din priolista på fel sätt, förlåt för att jag kände mig ensam, förlåt mig för allt. Du är den som förtjänade bättre. Jag hoppas att ditt liv blir det absolut bästa för ditt hjärta var gjort av guld, och jag kan tänka på det vi hade och le för vi var bra ihop. Förlåt för min idioti, du har alltid en plats i min hjärta. Jag förtjänar ingen i din.


Förlåt mig A, tack för tiden jag fick spendera i ditt hjärta.


Snälla låt det här vara sista gången jag tänker på henne igen, låt mig få blicka framåt och hoppas på den nästa. 

Av A - 26 oktober 2013 18:49

Stadsdrömmen är nånting jag alltid trodde skulle rädda mig, att få lämna rummet med dess 4 gråa väggar.

Vidga vyerna och få se mer än 2 lampor på 100 meter nattetid.


Idag är jag tillbaka för att spendera några dagar här ensam, dom kallar det lägenhetsvakt. Jag personligen vaktar ingenting, ingenting här är mitt.

Egentligen hade jag inte behövt vara här, men jag tackade ja mest bara för att jag fick frågan.

Typiskt mig. Jag hade kunnat spendera min tid med nånting bättre.


Men jag ska nog inte dra alla platser över samma kant, nånstans därute finns det nog en lägenhet som även jag kan känna mer frihetskänsla i. En plats där jag inte behöver vara någon till lags hela tiden, där jag bara kan vara jag.

Nu är jag ju som sagt ensam vilket är skönt, problemet är att jag vill röra mig utåt och försöka hitta på nånting och jag har svårt för att göra sånt själv.


Låter ungefär lika kul som det verkar, vill inte vara nära en del människor men måste för att vilja göra saker. Helt dumt i huvudet.


Egentligen vill jag nog sitta på en pub just nu, sitta i ett hörn inte tänka på något utan bara smutta på en öl och iakta omgivningen. Har ingen lust att dricka för mycket alkohol, men har 10 öl kvar så lär ju få i mig dom under kvällen.


Först blir det dock en tur till ICA måste se till att fixa lite saker, försöka testa på det vuxna livet då allting inte bara är red bull och snus. Kanske köpa nånting vuxet och försöka skapa något i ett kök? Morgondagen ser minst lika lovande ut men då ska jag iaf försöka ta mig ner på stan och kolla på kläder och liknande.


Är det så här den vanliga människans liv ser ut? Förutom kanske vaktdelen, ni äger nog lägenheten istället skulle jag anta.


Varför känns det som jag inte passar in nånstans, har ingen plats kvar att fly till längre. Jag vill komma iväg ett tag, få leva nån vecka/månad utan att behöva tänka på vad som kommer sen.


Ensam som flera tusen andra med inget bättre att göra en lördagskväll förutom att skriva av mig, skulle knappt kalla det skriva nuförtiden för det känns inte speciellt bra längre. Som om alla ord jag skrivit är helt meningslösa, kanske är dom det och jag bara antar att dom skulle vara meningsfulla.



Borde nog egentligen ha gått ut och gjort något nu ikväll, mer redo än så här kan man inte bli.

Fräsch efter duschen, luktar gott i fräscha kläder. Hela jag hyffsat så genom fräsch, ekonomin kan man inte klaga på. Men jag kastar bort det genom att bara sitta härinne, fan för känna att man behöver andra för sånt.


Funderar på vad man ska göra resten av kvällen, valet står mellan öl eller cola, aktiviteten blir densamma med filmtittande hur jag än gör.


Läste återigen samma gamla grej idag och jag sitter och funderar över det fortfarande "Du ska lära dig att älska dig själv innan du älskar någon annan"


Jag har idag inga större problem med mig själv, är jag redo då? Jag har nog fan inte älskat mig själv vid nån tidpunkt i livet, jag har älskat andra istället och det har funkat hyffsat vid dom flesta tillfällena.

Jag hatar ensamheten väldigt mycket och det är det största problemet just nu, saknar någon att vara viktig för. Vara nånting mer än bara några ord i en skype konversation, det är väl det bästa jag kan göra just nu.


Inte så mycket depp utan mest frustration och känna sig hopplös idag. Imorgon så är jag orolig för total haveri dock pga att det skulle varit 2 år då. Massa tankar som jag vill ha bort och aldrig behöva tänka på någonsin igen

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Positiv framtid med Blogkeen
Följ Positiv framtid med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se