Jag trodde och hoppades kanske lite väl mycket, kanske lite för mycket för mitt eget bästa ibland.

Om man ska tro på alla sagoberättelser så är det sällan en prinsessa som dyker upp och räddar någon, det är snarare en prins som gör det. Så när jag såg dig som min personliga räddning, människan som kanske kunde få mitt liv att bli något mer. Få mig att känna lite mer, kanske tillochmed få vara nånting. Då hade jag helt och hållet lämnat standardboxen på hur en sagoberättelse såg ut, och nu så vet jag ju att den här sagoberättelsen inte var något mer än en fantastisk skiss.

Jag vet inte hur du lyckades med att vända intresset så otroligt mycket, så att det kändes som att du faktiskt jagade mig. Du sa alla dom rätta sakerna som jag ville höra, alla saker som jag behövde göra. Du fick mig att göra saker som jag inte riktigt är van att göra, saker som jag inte gjort på några år nu.

Men allting har vänt helt nu, det är bara jag som jagar. Märker hur du börjar kännas mer distanserad på något sätt, hur du sakta men säkert insett att du har mig i en position där jag behövs för dig, men en position där du aldrig riktigt behöver oroa dig någonsin över mig.

Jag inser det och vet att allting är kört, skäms för att jag kanske började hoppas alldeles för tidigt. Skäms för saker jag sagt samt saker jag gjort, varje dag känns det som jag sjunker en aning, i ren desperation försöker jag kasta ut ord som en form av rep för att du ska ta tag i dom och dra upp mig.

Men jag vet hur det här kommer sluta, så egentligen kanske jag bara borde vinka farväl redan nu. För du kommer aldrig komma gående nerför gången emot mig redo för att rädda mig, situationen är ohållbar och min självförakt skulle nog dränka mig utan tvekan.

Så idag är jag jag 20% skam, 20% sorg och 60% kärlek.
En del är så pass stor så att jag nästan bara vill skrika ut hur mycket jag väntat på dig, skälla på dig för att du väntade så länge med att visa dig. Men jag kan inte pga hur situationen ser ut.

Jag svävar för ofta och hoppas på att min häst ska vinna det här loppet, men den bröt benet på uppvärmningen och kommer förmodligen vara på din frukostmacka innan helgen är över.

Jag vill så mycket, men kan bara göra så lite. Känner mig redan otillräcklig och skitdålig i hennes ögon. Ibland så undrar jag varför jag ens tror på något, synd om människan som är tvungen att ta emot meddelanden ifrån mig. Mina bilder som jag skickar på mig själv i hopp om att hon skulle vilja sätta en påse över mitt huvud och ändå hålla min hand där folk kan se, inte för att det någonsin har chansen till att hända.

Kan må så sinnessjukt bra när jag hör den där rösten, hur den fyller upp hela kroppen med positiva känslor. Att jag inte behöver vara rädd längre, jag är säker nu och allting kommer faktiskt bli bra. Sen händer det om och om igen, skammen och alla känslor blir för mycket och jag gör bort mig om och om igen.

Du kommer lämna den här festen hand i hand med någon annan, jag förstår det men kan samtidigt inte acceptera det. Att känslorna blev så här starka för snabbt är nog enbart ett tecken på att du är alldeles för bra, även fast du ser dig själv som defekt i dina egna ögon. I mina ögon är du vacker, smart och rolig och med ett hjärta som jag velat flytta in i sen några dagar tillbaka.

Dagen kommer snart då allting faller samman, att tro att du finns kvar i spillrorna är nog bland det dummaste jag kan göra. Kan inte hålla dig kvar nära mig, så när du väl flyr måste jag låta dig gå igen. Du var nog aldrig menad att vara något för mig, var bara jag som skräddarsydde rollen åt dig och du fick den utan vetskap.

Vill nog mest bara gråta, sörja någonting som aldrig hände. Nånting som aldrig var menat att vara, för i slutändan så är jag nog ensam igen.

Och vi är nog ingenting