Hjärnan har börjat balla ur ytterligare en gång, antar att det jag känner är en jävla ångest attack på väg att explodera.

Tagit det lugnt hela kvällen, hade en schysst eftermiddag med en vän som involverade att glida runt i hans bil och lyssna på musik medans solen sken. Avkopplande och socialt

Kom hem lyssnade lite på musik lagade mat åt mig och lillebrorsan, sen återgick jag till det enda programmet som min hjärna verkligen blir helt avstängd av = Geordie shore

Att se folk göra bort sig är alltid kul, men att se folk bete sig på det sättet blir efter ett tag rätt smärtsamt.

Det känns aningen tragiskt med gråtfyllor och killar som kör fake tans och noppar ögonbrynen, aningen gay kanske?

Men vad vet jag det funkar för mig och jag kan spacea ut rätt hårt av det, så jag kör på och har kollat 2 säsonger på 2 dagar.

Men sen kommer ju den punkten då du börjar kolla runt och känner att du vill ha någon att prata med lite, så man kollar skype/forum etc för att se om man har nån vän inne. Så är ju dock inte fallet eftersom klockan är runt 1:30 på en jävla tisdag.

Men av nån anledning så börjar allting sjunka ihop till nån känsla av äckel djupt inne i bröstet, som sen bryter sig ut och får mig att inse att jag har gått och blivit så pass jävla ensam på senaste så jag inte vet var jag ska ta vägen.

Då kommer även dom värsta av dom värsta känslorna som jag försöker få bort hela tiden och börjar ta sig upp till ytan, allting blir nattsvart igen. Livet känns bara som en återvändsgränd och allting briserar och det känns lite som att jag är en objuden gäst som inte längre har något att hämta här, att det kanske är dags att dra nu.

I mitt tidigare inlägg så skrev jag att jag inte visste vad jag kan förmedla till en annan människa i en relation, men nu känns det som att jag har ett syfte med livet enbart och det är att få folk i min närhet att må bra och iaf ge dom några bra minnen av mig och sig själva.

Det är som att bära en mask, dock är den inte fläckfri eftersom jag kan uttrycka mig om nästan allt på ett sätt som får folk att skratta för att dom blir helt tagna på sängen.

Min historia om hur jag blev dumpad av en tjej/sparkad ifrån en praktikplats och ville skalla ett pendeltåg fick mina 2 bästa vänner att asgarva, det bästa med den historien var att det hände på min födelsedag.

Men för att fortsätta på mask tankesättet, jag klär mig lite finare nu än vad jag brukade göra. Duschar/rakar mig och håller mer koll på mig själv, ser alltid till att försöka lukta gott istället för att skita i det. Skapa en positiv bild av mig själv så att säga, som allt som oftast speglar självkänsla

Så varje dag så försöker jag klä mig på ett bra sätt för att se någorlunda ut för att på så sätt skapa ett intresse, men varje kväll kommer jag i 9/10 fall hem till samma 4 gråa väggar och oftast har jag såna här tankar fast i en mindre skala.

Googlade runt på depression/ångest tidigare och några symptom stämmer ju men vem har inte känt igen sig i dom? Man kommer alltid att ha en period i livet då man blir sänkt, det är bara att försöka resa sig igen. Men jag vettefan om jag har lust med det längre, varit med ett tag och gjort mitt. Förhoppningsvis så gjorde jag nånting rätt och gav folk några bra minnen att skratta till i framtiden.

Känns bara som min dörr till framtiden är jävligt låst just nu