Det spelar egentligen ingen roll vilken dag det är, alla känns fortfarande likadana. Det blir ingen förändring hur mycket jag än försöker få till den.

Ibland vill jag för mycket men då får jag analysera om det är möjligt, men att bli besviken när man inte vill ha mer än det absolut minsta känns rätt förjävligt.

Jag hatar att bli sviken att bli förbisedd, att vara den som är ensam kvar i slutändan medans alla går vidare. Jag har aldrig gjort något sånt emot någon annan om jag inte har varit absolut tvungen, och då har det tagit emot rätt hårt. Jag vet fortfarande vilka fel jag har gjort, samt när jag gjorde dom även om det var 10-15 år sen jag gjorde dom.

Att människor kan vara olojala är ett sånt tragiskt fucking fel, det kommer nog alltid äckla mig på ett sätt som inget annat kan äckla mig.

Idag är det lördag, jag känner mig ensam så jag måste skriva av mig. 

Har tänkt sönder huvudet på bara några timmar, så sitter här med pulserande huvudvärk och äckel känslor av ensamhet som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera.

Söker fortfarande efter den där drömkvinnan som har världens mest perfekta axel som jag kan luta mig emot en aning och bara få känna värme ifrån, ingen aning om var hon är men jag ska inte ge upp än iaf.

Ju mer jag börjar komma nära människor märker jag dock att deras existens inte är någon solskenshistoria i alla lägen, men på något magiskt sätt så är dom inte hälften så förstörda som jag har gått och blivit.

Avundsjuka är väl inte alltid det bästa, men jag skulle nog kunna ge vadsomhelst bara för att slippa känna om så bara för en månad, slippa alla känslor av ångest som sköljer över mig i alla olika lägen.

Saknar något, men vet inte 100% vad det är. SKulle kunna göra det simpla och säga att jag bara saknar en partner men det är alldeles för lätt. Saknar något inom mig själv som gått förlorat på min väg i livet, kanske är det jag själv som har försvunnit nånstans.

Huvudvärken släppte lite, ibland är ord fantastiska.

Sen jag såg dig sist, du dog för mig den 22:a april 2013. Klonen lever säkert och frodas nånstans, förhoppningsvis på ett mörkare ställe än platserna jag varit sen du krossade mitt hjärta och jag skar mig på skärvorna.

Drömde om dig i natt, den var klar när jag vaknade men nu är bilderna borta. Hjärnan vill nog göra mig en tjänst, men om jag sörjer idag så kan jag leva igen imorgon. 

Vissa dagar vaknar man bara och känner sig sorgsen, idag är en sån dag. Idag är gråskalan total så jag tror jag ska klä mig lite extra fint, mest bara för att jag kan och för att det är en simpel gest att göra emot mig själv.

Sakerna jag har hunnit med sen vi sågs sist är många, men aldrig tillräckligt många för att någonsin kunna fly iväg. Alla lösningar är temporära, alla ideer är dåligt ihopklistrade och faller redan på planeringsstadiet. 

Jag gav dig alldeles för mycket, du förtjänade nog hälften av allt jag gav dig. Jag investerade mitt allt i dig och nu har mitt hjärta gått i personlig konkurs, det finns inte mycket kvar förutom ångesten och sorgen.

Igår var du inte här du förstörde mig inte då, idag är det stort firande av 4 månader av ensamhet och misslyckanden.

Ser fram emot 27 oktober, vi skulle ha firat 2 år tillsammans då. Har pengarna nu som jag behövde då, pengarna som nu kommer gå till ingenting, kunde ha varit samma pengar som  gav dig allting då.

Kommer falla i bitar, förhoppningsvis för sista gången.

Tiden går fort just nu. Den går riktigt fort.

4 månader och 5 dagar kvar nu, sen har jag svikit mig själv på ett sätt jag aldrig trodde jag kunde.

Vissa dagar funderar jag på att jag kanske ska glömma hela iden med att dö som 27åring, men som det känns för det mesta så är det nog lika bra. Jag tror inte att livet har allt för mig som jag önskar det kunde erbjuda, jag vill inte behöva gå till en doktor och be om mediciner för att fungera som en vanlig människa.

Men det känns som om jag spottar på andra för att jag inte är tacksam för det livet som jag har, när jag läser om olyckor och liknande och folk beskriver offren som "Världens gladaste och snällaste" så önskar jag att jag kunde byta plats med dom. Ge dom en extra chans som dom tydligen borde förtjäna.

Studier och allt flyter på, jag är halvt där och halvt inom mig själv mesta delen av tiden. Ger det den energin som jag tycker krävs, enda orsaken till att allt känts lite bättre på senaste är för att jag gett upp drömmar. Antingen det eller så är det pågrund av tröttheten jag har dagligen, börjat krypa ihop inuti mitt skal. Har inte tid att må dåligt när jag har 5 timmar vaken tid på kvällarna innan sömn.

Snart dags att åka igen, samma buss samma tåg alltid samma.

Börjar kännas som det är dags att ge upp nu, jag vill nog inte ha det där långa lyckliga livet längre. Jag vill inte vända på korten och göra allting som förväntas av mig, jag vill bort från er, bort ifrån allt. 

Jag hatar att sitta fast med den här hjärnan, jag hatar att sitta fast med dom här tankarna hela tiden.

4 månaders mental isolering börjar ta ut sin rätt nu, fanns det bara en simpel off knapp som inte gav ifrån sig någon smärta så skulle jag dra nu. Kan inte vara det här längre, vill inte vara det här längre. 

Kan inte gå tillbaka till att hålla dig avstängd, för du har stängt av glädjen och går på högvarv om jag ens sätter mig ner nu.

Folk finns där och jag ser dom, men dom ser nog inte mig på samma sätt som jag ser dom på.

Vill ställa mig upp mitt ibland er och bara säga att jag är klar, det är game over nu. Jag blir inte bättre allting kommer bara gå neråt från den här punkten, varför ska jag ens vilja fortsätta den här existens. Om jag inte klarar av mig själv hur fan ska då någon annan människa klara av mig?

Det är enbart feghet som håller mig kvar i den här skiten, jag har fått bort den en gång så nästa gång blir nog sista.

Skulle nog varit full idag istället....

Jag dog inte ;) Har bara varit på bättringsvägen på senaste, så har inte behövt rensa skallen på senaste.

Tänkte mest bara köra en uppdatering på vad som hänt dom senaste 8 dagarna i mitt liv:
Jag har återgått en smula till mitt gamla jag, är bättre att jag gör saker jag tycker om även om dom kanske inte är super sociala i andras ögon.

Jag har åkt bil med ett Jehovas vittne vid 6:30 på morgonen, på fyllan självklart dvs jag onykter, han jehovas.

Fascinerande morgon då vi fick slut på ciggaretter och bestämde oss för att traska ner till macken, när vi väl kom ner så var macken stängd och skulle öppna senare (jävla midsommar) Så vi tänkte lifta men det gav inte så mycket, var ingen som var speciellt sugen på att plocka upp oss när vi stod stiliga med varsin öl i handen. 

Så polaren fick för sig att gå och diskutera med polisen som hade nykterhetskontroll i närheten, rätt trevlig polisdam var så jävla säker på att hon skulle tvinga oss att hälla ut ölen. Men hon påpekade mest att det var ohyffsat att ge folk fingret när dom inte bjuder på lift.

Efter att vi snackat med henne en liten stund lät vi henne återgå till jobbet och önskade henne en trevlig midsommar, vi passade på att återgå till våran liftspot.

Funkade absolut inte så polaren går efter första bästa bil som dyker upp på parkeringen, självklart var det ett Jehovas men han var rätt trevlig. Verkade inte lika hjärntvättad och trasig som dom flesta i den där sekten är (Har rätt mycket negativa åsikter om dom pga personer som man känt)

Fick iaf skjuts tur och retur vilket var riktigt jävla trevligt, han fick också en midsommar hälsning!

Polarens brud vaknade till liv och kom ut till mig i vardagsrummet så passade på att sitta på en random chatt med henne, hon fick skriva så vi kunde se hur många äckliga snubbar det finns online nuförtiden. Det är fan aldrig reko att som 45 årig man vilja lukta på en 16årings trosor (FUCK YOU DIN ÄCKLIGA JÄVEL) hatar människor lika mycket varje gång efter att jag varit inne på den där chatten, tragiskt hur vidriga folk har blivit.

Kort och gott var det iaf drickande från torsdag/fredag, trots att jag var riktigt förstörd på kvällen där. Var så galet jävla trött vilket visade sig på lördagen då jag sov från kl 23:30 fredag till 11:00 lördag, var uppe en timme sen somnade jag om igen och vaknade runt 18:30.

Drog iväg till min syster och hennes pojkvän igårkväll och förgyllde deras tillvaro, kul att folk fortfarande bränner bilar känns inte aningen idiotiskt.Fick iaf en rätt bra översikt då bilen brann på parkeringen under oss.

Blev en del alkohol och lite filmtittande innan vi bestämde oss för att gå ut imorse för att kolla vad fan som hände i kommunen, blev dock aldrig mer intressant än att se han fastna i diverse lekställningar och träffa 3 random snubbar vid en busshållplats.

pojkvännen gick lite sönder och fick prata med spyhinken, tror dom flesta saknar min alkohol stamina. Jag kanske inte dricker snabbast men jag kan hålla igång ett hyffsat tag utan problem. Så medans han var tvungen att hälsa på Ulrik vid 5 och sen sova så satt jag fortfarande kvar och lyssnade på musik.

Hade inte mycket till fylla dock, hjärnan gick på högvarv men inte med samma ångest saker så jag slapp avgrunden den här gången iaf. Men tänkte mycket på att var jag än går så händer inte saker som främjer mig i mitt liv, jag trampar mest vatten och känner att jag inte växer på något plan för tillfället. Men samtidigt så har jag försökt allt och gör det mesta för att förändra situationen helt och hållet. Det är bara det att livet inte verkar vilja det så det kör på i samma sega 60bpm medans jag försöker leva i 200bpm.

Fick en del gliringar om att jag desperat behövde pussy igår dock, men tror inte det direkt. Kan koppla bort den delen tills jag behöver den för att jag vill ha den, inte för att nån idiot impuls ska få chansen att bjuda på mer skittankar och ångest.

Men tror jag iaf öppnat några dörrar på senaste, så vem vet kanske hittar en intressant dam inom en snar framtid. Annars så kör jag bara på med Ted som förebild (how i met your mother fan yes i am) det tog han x antal säsonger, så jag förväntar mig ingenting direkt. Fick igår återigen höra att jag ser yngre ut, börjar bli en vanesak nu dock.

Enda jag vet med säkerhet nu är att det bara är att inte ha några egentliga förhoppningar, jag vet inte hur min dröm dam egentligen är eller om hon ens existerar. Kanske bara har skapat ett fantasifoster i mitt huvud vid tidigare tillfällen, så enda som gäller är att inte ställa några krav på något, jag vet själv när jag träffat den rätta.

idag blir det iaf en seg dag men det ska bara bli skönt, somnade vid 7 imorse och vaknade 11. Är ingen ungdom längre så kanske måste återhämta mig lite iaf ;)

Har inte mycket att rapportera helt dött idag, otroligt skittråkig och seg dag.

Vaknade vid 13, snackade lite skit med folk och spelade lite i brist på annat vettigt.

Hade ett rätt skönt snack med en internet polare, han är 33 och har inte heller ordning på allt i livet men verkar inte oroa sig på samma sätt som mig. Allt skönt att få ett nytt perspektiv på allt och skönt att bara kunna ha en hel öppen konversation om allt.

Duschade och fixade mig vid 16:30 tänkte att något skulle hända men nein sån tur hade jag inte idag, så har mest slöat och druckit öl.

Tänker tillbaka på det senaste inlägget och vill censurera det och ta bort det egentligen, men tror det är nyttigt för mig själv att se vad som händer när spärrarna i huvudet försvinner och jag bara kan skriva helt öppet även om det är smutisgt och jag kan hata mig själv för det.

Såna här dagar är sköna för andra men lite jobbiga för mig, det sista jag vill är att sitta fast. Egentligen borde jag bara tagit bussen in till stan och sett var fan jag hamnat mest för att jag kan.

Blir lite stressad men försöker hålla mig lugn nu genom att lyssna på musik och bara försöka vara nöjd med att existera, förhoppningsvis håller hjärnan trycket idag och jag förhoppningsvis blir jag inte fylld med sorg som sist.

So far so good

Tänker inte direkt på Saliva låten med titeln utan mest hur min skalle kan vara ett sånt fantastiskt vapen, om du lyckas återskapa min hjärna och använda den som ett vapen så gör den nog mer skada än en atombomb.

Ska väl börja med att beskriva dagen samt be om ursäkt för att jag varit borta i några dagar, olagliga substanser och en konstant strävan efter ett annorlunda liv gör att jag försvinner iväg ibland.

Somnade vid 06:30 i tisdags - vaknade 12 snoozade gick up 13, dusch fixa sig och allt sånt där kul som hör till för att kunna se någorlunda ut en dag som denna.

Känns bra - kör samma låt hela buss resan http://www.youtube.com/watch?v=hwBiPkIuB1g (så skön på många sätt) Känner mig hyffsat okej, nyklippt så har lite ökat självöfrtoende trots att jag personligen tycker att jag har aningen äggformat huvud.

köper min dricka och kör min 5-10 minuters promenad till Lernia´s lokaler, matten flyter på rätt schysst är bara avrundning och liknande vilket är rätt även om du gör fel så känns lite pointless. Kör iaf 2 sidor med mattetal vilket är rätt mycket för mig, inte direkt matte snille :)

har bara 90 minuter lektioner så går rätt snabbt, väldigt slappt och skönt mycket snack med kurskamraten. Sedvanlig promenad ner på stan, glider förbi en vän på vägen fixar en ciggarett och en öl och avnjuter båda i den underbara svenska sommarsolen (hoppas ni njöt av den också)

Min kurspolare är skön, riktigt skön trots att han är nykterist och vegan så kan man snacka om allt. Underbart med såna människor i ens närvaro, vi kan snacka känslan av alkohol eller vad fan som helst trots att han kanske inte använder nånting av det. Vi kör den sedvanliga promenaden, nedför bron och vidare genom staden till bänken där vi alltid sitter 20-30 minuter och bara snackar om allt.

So far so good alltså, drar vidare eftersom morsans mans mamma (säg det snabbt 10 gånger) har en granne som har knas med sin hemtelefon och inte fattar hur man kopplar in den, så då ska jag tekniksnillet dyka upp och briljera. Får 100kr för att jag dök upp och 400 för att jag stoppade in 2 sladdar och fick telefonen att fungera. Inte så illa pinkat att tjäna 500kr på cirka 5 minuter.

Går vidare därifrån och känner mig glad, 500kr i handen betyder att dom existerar, dom är mina ingen annans. Det leder såklart vidare till att jag drar hem till en vän med körkort, får han att köra mig till systemet och så handlar vi in några holländska boys som jag ska avnjuta

Får skjuts hem och allt är som vanligt, morsan har kört sin LCHF pizza som enbart smakar ägg (eugh) så blir till att leta i frysen och hittar LIDL`s usla margherita pizza (undvik den är vidrig) käkar iaf upp den och kör första av mina 24 boys livet känns bra, lite uttråkad bara så kollar runt vad som händer online.

Rätt dött så blir Geordie shore säsong 4 (snart klar, den börjar bli jobbig)

Tar det lugnt några timmar sen glider man in på xboxen, min älskade britt är online. Sån jävla älskvärd snubbe trots att han är ett rövhål så är han fantastisk. Låter väl rätt skumt för andra men om du snackar med en människa minst 4 timmar om dagen i 2 år så kommer ett band skapas även om du inte vet hur han ser ut, 

Kör nån timme med han snackar skit, allt det goda men han är en duktig människa med jobb och grejer så han lägger sig relativt tidigt.

In på skype igen snacka med några vänner, gör det i några timmar. 

KLICK KLICK BOOM

Där gick hjärnan sönder och jag har en jävla avgrund under fötterna, all glädje jag kände under dagen och tidigare är borta. Vill gråta måste gråta, vill försvinna helt går sönder igen. Alla framsteg jag gjort sen sist är borta dom finns inte, kan fan inte existera på det här sättet. Livet måste vara mera det kan inte vara det här längre, livet måste vara mer än en fylla, det måste vara mer än ett konstant försök till att avdomna sig själv ifrån allt.

Tänker på henne igen, vet inte vad du gjorde men du tog allt jag var och allt jag kände. Det är väldigt sällan jag känner mina hjärtslag trots att det gått månader, det finns saker jag inte kan göra för att dom påminner för mycket om dig. Måste skala av dom, glömma dig för du finns inte längre och jag ska inte jaga en illusion längre.

Allt det här grundar sig nog inte i dig, det vore en för stor egoboost att säga att du har förstört mig helt. Du förstörde nog bara 2 år av 27, tankarna fanns där innan dig och kommer alltid finnas tills den dagen då jag är nöjd. Men hur blir man nöjd när man själv har krav på en? Min attityd om att skita i allt är ett skal, jag är inte mitt yttre jag är en liten klump som styr det här jävla skalet.

Enda du gjort är att få mig att ifrågasätta människor, kan inte lita på dom och oftast så äcklar dom mig mer än annat. 

Tänker väldigt mycket dock på saker du sa, och nu i efterhand så var du nog inte all that och vid nån tidpunkt i livet hade vi nog splittat iaf. Det som förstör mig är ditt jävla beteende, jag har varit ett rövhål vid några tillfällen men då har jag iaf visat det. Inte döljt det och sen kastat det i ansiktet på folk. 

Men det förstör en människa rätt mycket när dom älskar och avgudar någon i nästan 2 år och får äckel tillbaka.

Önskar jag kunde göra annat när det kommer till allt, men allt jag kan göra är att gråta vid 5:20 en onsdagsmorgon

Hjärnan har börjat balla ur ytterligare en gång, antar att det jag känner är en jävla ångest attack på väg att explodera.

Tagit det lugnt hela kvällen, hade en schysst eftermiddag med en vän som involverade att glida runt i hans bil och lyssna på musik medans solen sken. Avkopplande och socialt

Kom hem lyssnade lite på musik lagade mat åt mig och lillebrorsan, sen återgick jag till det enda programmet som min hjärna verkligen blir helt avstängd av = Geordie shore

Att se folk göra bort sig är alltid kul, men att se folk bete sig på det sättet blir efter ett tag rätt smärtsamt.

Det känns aningen tragiskt med gråtfyllor och killar som kör fake tans och noppar ögonbrynen, aningen gay kanske?

Men vad vet jag det funkar för mig och jag kan spacea ut rätt hårt av det, så jag kör på och har kollat 2 säsonger på 2 dagar.

Men sen kommer ju den punkten då du börjar kolla runt och känner att du vill ha någon att prata med lite, så man kollar skype/forum etc för att se om man har nån vän inne. Så är ju dock inte fallet eftersom klockan är runt 1:30 på en jävla tisdag.

Men av nån anledning så börjar allting sjunka ihop till nån känsla av äckel djupt inne i bröstet, som sen bryter sig ut och får mig att inse att jag har gått och blivit så pass jävla ensam på senaste så jag inte vet var jag ska ta vägen.

Då kommer även dom värsta av dom värsta känslorna som jag försöker få bort hela tiden och börjar ta sig upp till ytan, allting blir nattsvart igen. Livet känns bara som en återvändsgränd och allting briserar och det känns lite som att jag är en objuden gäst som inte längre har något att hämta här, att det kanske är dags att dra nu.

I mitt tidigare inlägg så skrev jag att jag inte visste vad jag kan förmedla till en annan människa i en relation, men nu känns det som att jag har ett syfte med livet enbart och det är att få folk i min närhet att må bra och iaf ge dom några bra minnen av mig och sig själva.

Det är som att bära en mask, dock är den inte fläckfri eftersom jag kan uttrycka mig om nästan allt på ett sätt som får folk att skratta för att dom blir helt tagna på sängen.

Min historia om hur jag blev dumpad av en tjej/sparkad ifrån en praktikplats och ville skalla ett pendeltåg fick mina 2 bästa vänner att asgarva, det bästa med den historien var att det hände på min födelsedag.

Men för att fortsätta på mask tankesättet, jag klär mig lite finare nu än vad jag brukade göra. Duschar/rakar mig och håller mer koll på mig själv, ser alltid till att försöka lukta gott istället för att skita i det. Skapa en positiv bild av mig själv så att säga, som allt som oftast speglar självkänsla

Så varje dag så försöker jag klä mig på ett bra sätt för att se någorlunda ut för att på så sätt skapa ett intresse, men varje kväll kommer jag i 9/10 fall hem till samma 4 gråa väggar och oftast har jag såna här tankar fast i en mindre skala.

Googlade runt på depression/ångest tidigare och några symptom stämmer ju men vem har inte känt igen sig i dom? Man kommer alltid att ha en period i livet då man blir sänkt, det är bara att försöka resa sig igen. Men jag vettefan om jag har lust med det längre, varit med ett tag och gjort mitt. Förhoppningsvis så gjorde jag nånting rätt och gav folk några bra minnen att skratta till i framtiden.

Känns bara som min dörr till framtiden är jävligt låst just nu

Dagarna nuförtiden är rätt splittade, ena stunden är allting bra och jag känner att jag funkar dugligt och inte är alldeles för trasig.

Sen tar det 1-2 timmar eller kortare tid och så sjunker jag, utan att ens behöva tänka på något speciellt.

Som vanligt nuförtiden så handlar allt om att sätta sig i en situation jag är ovan med, ändra på mig, bli någon annan på vissa punkter utan att förlora mig själv och sälja hela min själ.

Nånting klickade till i skallen efter helgen, så nu försöker jag inte visa hur jag känner på utsidan längre. Det har gått tillbaka till hur jag alltid varit, är väl inte så att jag gömmer det avsiktligt men samtidigt så vet jag att inga ord kommer hjälpa förutom mina egna. Det är bara jag själv som kan hjälpa mig när jag faller, eftersom hon inte är kvar längre för att finnas där.

Hela situationen känns sjuk när jag tänker på det dock, man hittar en tjej som man verkligen gör allt för och till slut så blev hon den punkten i mitt liv som kändes trygg, den punkten som kändes lycklig, den punkten jag verkligen behövde.

Man ska aldrig leva för någon annan är väl dock det jag lärt mig, men samtidigt så kan man behöva det för att få mål och ha något att se fram emot. 

Jag vet ju nu att det kommer ta en otrolig tid att finna den personen som känns rätt för mig, och det är där outsider feelingen kickar in totalt.

27 år - mentalt 20 = Har jag blivit den där creepiga äldre snubben som kommer hänga med 20 åringar och framstå som tragisk? Samtidigt kan jag pga min situation inte relatera till barn/villa/volvo situationer, visst kan man prata om det men jag är inte där än.

Så vad är möjligheterna egentligen? Ett av dom främsta tipsen i alla "How to handle a breakup" scenarios är ju att man ska inse att man varit älskad och kan bli älskad igen, livet är inte kört lycka till typ.

Då försöker jag tänka på vad jag kan tillföra i en annans människas liv, dom punkterna jag själv ser är ju att jag kan vara rolig (beror på humor) lojal, kärleksfull dom flesta standard grejerna som krävs för att saker ska funka. Det jag dock har svårast med är att jag vet att jag är en tråkig person i dom flesta lägena, jag är inte super social (kan vara) en bra kväll för mig är den personen jag tycker om och en film/serie eller bara ta det lugnt ihop, då mår jag bra och det känns bra för mig. Men hur många personer är ute efter det? 

Samt vilken ålder går man på? (jag vet att ålder inte spelar någon roll, så länge personligheterna funkar ihop)

Mentalt 20 = Då hittar jag någon som förmodligen är på samma vågplan tankemässigt, skillnaden är att dom är på g emot något annat i livet. Dom har precis lyft på vingarna och ska flyga mot deras mål.

Mitt läge: Blir ju då att jag drar ner dom i ett totalt förfall, när dom inser att jag bara är en loser som nöjer mig med det simplaste av det simplaste, är ju inte direkt det man vill ha utan man vill hålla igång, göra saker se världen innan det är försent

Riktig ålder 27 = Kalla det fördomar eller dåligt tänkande, men jag tror tjejer i min ålder är på gränsen till för mogna. Dom har nått alla saker jag personligen inte nått än som: Egen lägenhet, säker inkomst etc.

Mitt läge: Jag ligger efter så otroligt jävla mycket just nu, så vad jag kan erbjuda dom kan säkerligen någon annan också göra utan minsta problem. Samt börjar ju 30 närma sig och då ska man ju sikta in sig på att få dom flesta vuxen grejerna ur världen och bygga sitt familjebo.

Så min lösning på problemet blir att stå utanför fönstret och titta in, 200 tankar snurrar i skallen och jag måste bli av med dom för att inte längre känna mig som en outsider.

Jag gick vilse i skallen en stund och det är sånt här jag tänker på och analyserar om och om igen, välkommen till min hjärna :)