Vi andades samma luft idag för första gången på länge, trötta och trasiga med varsitt leende på läpparna. Du var du på sättet som du egentligen alltid är, var skönt att se dig igen, går alldeles för lång tid mellan våra möten. Du är viktig för mig men kan inte träffa dig hela tiden.

Du verkade må bra iallafall och leendet och lite av glädjen verkade finnas kvar, när du mår bra så mår jag bra. När du mår dåligt så säger du till så är jag kudden eller axeln, beror på vad du behöver. Jag finns där och det hoppas jag att du vet.

Hoppas innerligt att han vet att han ska finnas där, gör han inte sitt jobb och beskyddar dig ifrån allt det onda så kommer jag aldrig kunna se han på ett sätt som är förknippat med respekt.

Du är vacker, rolig och underbar på ditt sätt så jag vill att du lovar mig att aldrig dö. Men jag kan inte ställa krav, så ifall ingenting blir som vi vill. Lova mig att jag får hålla dig en sista gång och säga farväl innan du ger dig av.

Jag älskar dig gumman... Alltid

Klockan är bara 1 men jag har redan hunnit somna och vakna upp igen, så nu är jag här på ruta ett igen.

Hade ett mindre systemfel i huvudet, dom där tankarna kanske stämmer trots allt. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag gått vidare så kanske det inte stämmer i alla lägen, kan känna det på så många sätt att jag är redo för en förändring. Men om man har 15 minuter av tvekande nån gång ibland kan man antingen överanalysera det, eller låta det vara. Jag tvekar inte på grund av andra utan jag tvekar på grund av mig själv, jag är som ett tävlingsdjur som har lärt mig mina rutiner och kan repetera dom oändligt många gånger. Men hur vet jag att just du skulle vilja ha gamla rutiner, jag måste kasta dom gamla och lära mig några nya trick jag kan använda.

Är jag redo för att programmera in alla ny rutiner? Kommer jag kunna dom utantill? Kommer jag vara redo att visa dom på kommando? Kommer du ens be mig att utföra dom? Kommer jag vara jag eller kommer jag vara en handdocka för dina egna nöjen? Kommer dagen då du kastar mig på samma sätt som jag blivit kastad tidigare?

Kanske är jag en trasdocka. En trasdocka med en viss charm över sig men fortfarande samma gamla slitna utseende, nånting som inte passar in hur mycket du än försöker få den att passa in i ditt liv.

Kan inte klandra dig vilka beslut du än tar, men om jag inte vill ha mig själv så varför skulle du?

Huvudvärken börjar komma nu, känner mig aningen tom. Hjärnan har utvecklat ett slags vakuum, svårt att skriva ibland.

Sof fanns där idag för mig när jag kraschlandade, fan vad bra hon är! Ser fram emot hennes nästa stockholmsbesök då ska hon få världens största kram, helt sjukt att en såpass fantastisk människa kan vara singel. Önskar nästan jag kunde se henne med andra ögon, men samtidigt så är det nog lika bra att hon får vara kvar i myskategorin tror jag. Hon är värd varenda kram och varenda leende, du underbara människa. Kan inte förstöra något genom att bli blyg eller kär, men lite kär är jag nog alltid men på ett helt annat sätt.

Mina 2 damer som alltid har en plats i mitt hjärta av guld, ni 2 damer som försöker hjälpa mig städa undan all skit i min hjärna.

Älskar er båda 2...... Alltid

Äntligen har det hänt! Hittat en dam som känns värd att prata med via dejtingsida, hon framstår som rätt mysig än så länge. Jordnära och sweetie stilen, helt min typ. Vet väl dock att man ska ta längre tid på sig innan man bygger en uppfattning men so far so good, kanske blir det hon? Kanske blir det inte hon! Får ta en dag i taget och bara vara mig själv med alla skavanker och saker jag är missnöjd med, vem vet hon kanske gillar det.

Skulle inte förvåna mig om det är en snubbe som vill jävlas eller något, kännas som något jag skulle lyckas med.

Äh egentligen ska man inte ha några förhoppningar på någon annan människa, dom kanske förtjänar bättre i slutändan medans jag inte förtjänar något alls.

Somnade vid 1 ungefär för att vakna upp vid 2 :/ Somnade runt 2 för att vakna upp vid 3 och nu ligger jag här, känner mig rätt ensam och kände mig rätt fylld med sorg när jag vaknade.

Hade jag varit försökt eftersträva perfektion hade jag somnat klockan 22 senaste varje kväll för att vakna vid klockan 5 varje morgon, det vore nog fan rätt fantastiskt att göra. Lägga sig stel som en pinne för att koma sova i samma position och vakna 5, sträcka sig upp raklång och vagga ur sängen helt fylld med energi.

En perfekt dröm, kanske något att sträva efter.

Är fortfarande inne i stan, var hemma ytterligare en stund för att leta kläder. Nästa gång jag rör mig hemåt måste jag fan tvätta. Har snart slösat bort hela min lediga vecka för att vara support åt min vän, känns lite elakt att kalla det slöseri men jag hade kunnat göra mycket för mig själv under den här veckan. Har tvätthögar som måste bort och på måndag är det verklighet igen, så måste dra hem lördag tror jag. Sen vara vaken hela natten för att somna på söndag kväll och vakna tidigt på måndag, fan jag är grym på att planera!

Är dags för en förändring på något plan, kan inte längre vara det här längre. Finns så många stunder då det absolut sista jag vill är att vara mig själv. Hela känslan är sjuk när man går från 190cm till typ 50cm, så otroligt svårt att beskriva hur det känns innerst inne. Men man krymper ihop och vill mest gömma sig, det är så jag ser händelseförloppet när nånting skrämmer mig och jag bara vill bort. Jag blir som en slags liten pojke med ett träsvärd i handen och världen blir till något äckligt jävla monster som bara vill ta dö på mig.

Kanske behöver jag bara positiv energi från något håll som kan smitta av sig på mig, frågan är dock vem som ska smitta mig.

Syns vi snart min älskade? Eller ska jag leta ett tag till? Det är upp till dig 

Jag hör hur folk sakta vaknar upp ifrån sin sömn, gör sig redo för att lägga 8 timmar på nånting dom måste.

Ser hur grannarna tänder sina kökslampor för att äta sin frukost, funderar en stund på varför personen mitt emot tände sin lampa klockan 4 samt om personen i fönstret ovan verkligen är en person för isånnafall har jag blivit uttittad i snart 2 timmar.

Så intressant är livet i en lägenhet klockan 5:40ish på morgonen i min stad, så intressant har livet varit hela veckan i min stad. Kanske är mina ögon bara trasiga.

Snart kommer jag somna för att vakna vid 16 som jag gjorde igår, vakna upp och känna den där känslan av att jag har förstört hela dagen och kvällen. Känna känslorna av att trots att du sitter bredvid mig så är det egentligen ingen värme här, din lägenhet är kall.

Jag är här för att du är ensam, tycker synd om dig för jag tror att du faktiskt är ensam egentligen. Du har 300 vänner på facebook, du har folk som ringer dig dagligen men du är ensam för det. Jag har 26 vänner på facebook men jag behöver bara några för att inte känna mig ensam, dom är där för mig trots att vi knappt pratat med varandra. Dom 3 som jag bara känt i några månader respektive dagar, dom är där för mig och pratar med mig. 

Ibland känns det bra att ha dom där men dom är distraktioner, positiva distraktioner men fortfarande distraktioner.

Jag kan få er att le - kan få er att skratta - ni kan ta den glädjen jag ska känna men inte känner, varsågoda ta för er. Skulle egentligen aldrig ha sagt ett ord om hur jag mådde innerst inne, ni ser mig som ett svart hål. Kanske är jag ett svart hål för att illusionen av livet har spruckit, ramen och bildfiltret har försvunnit och allt jag ser är pelare av grå betong som håller er fjättrade.

Du behöver mig nu när du är ensam, jag skulle tro att jag är din bästa vän. Men jag är inte säker på om det stämmer eller inte, det har gått 20år kanske tillochmed 21år och mycket har hänt. Du valde att blunda när jag utvecklades till personen jag är idag, du valde att svika mig när jag behövde folk som mest. Jag kanske låter bitter kanske tillochmed arg, men hade jag hatat dig så hade jag inte suttit här i ditt vardagsrum nu. Jag hade inte följt med dig på dina joggingrundor, hade förmodligen inte svarat på något du sagt heller. Jag hade skalat av mig dig som jag skalade av mig allt annat tidigare, på den tiden när jag inte hade någon ekonomi.

Men du ringde och nu har jag varit här i 4 dagar, börjar bli dags att ta sig hemåt igen snart. Hem till mina 4 gråa väggar som kommer skrika av lycka när jag kliver in, som kommer vagga mig in i en falsk känsla av trygghet.

Lilll Damen ville träffas idag men eftersom klockan är 6 nu så kommer jag säkerligen missa det, inte av ren vilja för hon kan vara fantastisk när hon vill men samtidigt stampa sönder ditt hjärta när hon vill. Hon kan göra illa dig på samma sätt som hon kan hela dig, hon är trasig och sjuk men så otroligt bra. Om alla vore lika trasiga på pappret som henne så skulle jorden nog vara bättre, alla som ska föreställa perfekta är mer defekta än vad hon är vilket är sorgligt på sitt sätt.

Förlåt för att jag sviker dig idag, jag gillar aldrig att svika dig eller få dig att känna dig nere. Du har tillräckligt med problem för att jag ska vara ett till i ditt liv, det var nog därför du valde att skala bort mig från början. Jag var öppen som en bok och du såg alla bilderna och läste alla ord i boken, det var nästan som om du kunde citera mig för ett tag. Men du visste att jag var fel, du ska nog vara tacksam för det.

Om jag kunde för bara en minut eller så gå utanför min egna kropp, och titta på mig när jag sitter här under en filt hukandes över den här laptopen så skulle jag titta mig själv i ögonen och säga "Du är en jävla idiot, det absolut värsta med att du är en jävla idiot är att du faktiskt vet om det själv" sen skulle jag ta i allt vad jag orkade och bryta näsbenet på den personen jag har blivit.

Jag försöker komma på vad min backup plan ska bli nu när jag kommer svika mig själv återigen, svika löftet jag gav mig själv. Löftet som skulle vara det som faktiskt gav mig kraft att försöka iaf för en stund, iaf försöka för dagen. Men om man går runt och tänker "Om allting skiter sig så är självmord ett bra alternativ" så är man nog rätt dum i huvudet, jag är nog rätt dum i huvudet.

Det blir ingen lägenhet någonstans för mig, det är 3-5 års bostadskö så det är i stort sett kört där. Jobbet är samma sak där det är fortfarande 2-3 år kvar innan jag har ett riktigt jobb, sen om det blir ett jobb jag trivs med tror jag inte. Lönen kanske skulle vara något jag trivs med, men att bara leva för att få pengar när man tycker att csn studielån på 9000 i månaden är helt onödigt känns rätt dumt.

Tankarna börjar snurra och jag kan bara välkommna er ut i frihet, hoppas ni har haft det bra därinne. Mina demoner - Mina sorger - Mina fel - Mina misstag, välkommna.

Det känns dagligen som jag är påväg att drunkna, jag har ingen jävla aning om var jag är påväg längre. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här, jag kan inte plugga pga av att min hjärna inte lär sig något. Det leder till att går sämre för mig, till slut går det så jävla illa så jag inte har något val än att avsluta alltihopa. Socialt så är det samma sak, pågrund av studierna så har jag råd med fritid ekonomiskt men inte tidsmässigt. Pågrund av vänner och dålig busstrafik på helger så har jag inte möjligheten att röra på mig fritt, samt komma in i ett nytt mönster. Äckligt egentligen att jag skyller på andra, det känns helt fel. Är förmodligen mitt egna fel för att jag aldrig tänkt till.

Det här är du idag Andreas, det här är vad du har skapat. Du kanske förstår nu varför du är en jävla idiot och varför det skulle kännas så skönt att slå dig i ansiktet, det här är vad alla kommer tänka om dig om du tar livet av dig.

Din jävla idiot.

Spenderat 3 nätter inne i stan nu, hela lägenhetsgrejen och vuxenlivet som ska framstå som ett av delmålen för ett bra liv är ett skämt.

Närmare till affärer är ett +

Att inte vilja gå ut är ett -

Kollar ut genom fönstret och världen är grå, träden har färg men dom håller sakta på att dö och bege sig in i det gråtoniga samhället.

Min vän lever livet och har väl inte tillräckligt med intressen i övrigt, så han tränar när tillfälle ges. Tror säkert att det kan vara skönt och så men samtidigt gör jag nog hellre något som jag tycker är kul.

Undrar var den här träningshypen kom ifrån, visst att träning har varit relativt vanligt tidigare men nu är den överallt.

Folk tar med sina kids på träningspass och allt jag kan tänka är att dom bara borde få vara barn, sätt dom på någon aktivitet kanske men att ha en 12-13 åring med sig på gymet? Nej fuck that låt dom vara barn så länge dom kan, livet blir verkligare snabbare idag på grund av sociala mediehetsen och att alla jagar perfektion redan från 13 års ålder.

Följde iaf med han igår när han skulle vara hurtgurka och jogga, fast jag joggar inte för jag ser ut som Forrest Gump med legbracers så jag går istället.

Gick 5.2 kilometer utan problem, har jag en ipod och lurar + fullt batteri så kan jag bara knata på. Skiter i det mesta, världen får en sne blick sen beger jag mig in i en bubbla där jag trivs var jag än är.

Vad jag lärde mig av det: Powerwalk är rätt segt, gå runt i en cirkel 3 varv är inte sättet jag vill spendera min tid på. Går runt i en cirkel alldeles för ofta annars så jag klarar mig rätt bra om jag kan få slippa.

Skrev något nytt igår, kan lika gärna börja lägga upp sånt här. Det här är ju trots allt mitt lilla mörka hörn på internet där jag kan skriva om vad jag känner för, skriver alltid 8:or ifall ni undrar över radmarkeringen.

Natten nalkas och du somnar med huvudet på mitt bröst/1
dina andetag värmer upp mig och erbjuder mig tröst/1
jag kan finnas för dig jag blir din kinesiska mur/2
för att undvika att vi går vilse och inte hittar ut/2
jag vaknar först ligger stilla och känner lukten av ditt hår/3
älskar dig på ett sätt som ingen annan nånsin kan förstå/3
Jag är din alltid din, finns ingen annan i min lilla värld/4
först bosatte du dig i mitt hjärta, nu delar vi min själ/4
Blir det svårt på något sätt analyserar vi problemet/5
håller om varandra i stormen och korrigerar felet/5
Vill du bygga ett liv? vi tar en dag i taget/6
sen hjälps vi båda åt när det blir tungt att lyfta spaden/6
det känns så verkligt, har vi båda äntligen hittat hem/7
när jag berättar om dig för vänner så frågar dom "Vem?"/7
säger ditt namn, dom verkar inte ha lärt sig det än/8
Det är då jag inser att jag har drömt alltihopa igen/8

Sånt där tar mig allt mellan 10 minuter till 60minuter att skriva, beroende på om det kommer naturligt eller om jag måste försöka. Den där var lättskriven, man måste bara hitta orden för det man känner och inte tänka för mycket på slutrimmen. Första jag skrivit på ett tag på svenska dock, sakerna jag skriver på engelska är smutsigare och mer basic, en dag kanske det blir till en text som är tillräckligt för att rädda mig ifrån allt.

Inläggets namn kanske inte passar än så länge men jag tror jag kommer till den punkten alldeles strax, inte säkert då hjärnan måste få gå på autopilot och få ur sig allt innan den får för sig att explodera.

Min vän hörde av sig idag för första gången sen i fredags, var ju nästan trevligt. Värt att höra av sig dagar då han kommer hem runt 15-16 och sover runt 20-21 istället för dagar då han kan sova när fan han vill och göra vad han vill. Kommer nog inte förstå hur dom tänker, dom sitter mest och väntar på att bli äldre och hoppas väl innerligt att dom ska finna sin rätta plats hemma i föräldrarnas hem framför sina datorer. Är man 25 så finns det ju iaf vissa saker man ska ha gjort på vägen dit, som alla fjortisfester och liknande när man var yngre och allt random kaos man måste få leka ur sig innan man sitter där en dag och förväntas vara ansvarsfull och vuxen.

Jag är random kaos, jag är 10 öl på en onsdag om jag kan, jag är I-Dont-Give-A-Fuck-Killen , jag är den lugna personen på en fredagskväll, jag är nog en kameleont helt enkelt. Men jag är många saker men förmodligen aldrig tillräckligt för att framstå som bra eller värd att ödsla sin tid på.

Hade tråkigt igår så fick en random impuls att börja ta bilder på mig och då insåg jag att fan jag kanske inte ser så jävla taskig ut i alla lägen, alla dom där åren framför tv som enda ljuskälla har fått min hud att vara rätt så fantastiskt. Jag är nog en oslipad diamant egentligen, eller snarare en oslipad diamant som blivit svald av en otränad hund. Saker jag inte förstår och som känns obehagliga kan jag säkerligen lära mig om jag får chansen att prova på dom tillräckligt många gånger.

Jag har rätt många positiva egenskaper tydligen, eller folk säger det iaf sen om dom menar det eller inte får väl stå för dom. Allt jag vet är att jag har klart mer fler sidor än det gapiga rövhålet som vissa situationer tvingar mig att vara, eller snubben som sitter med headset på sig och nördar iväg livet.

Allt jag vet är att jag är simpel på många sätt, gillar jag något så gör jag det. Gillar jag en person så skiter jag i färg/ekonomi/klädval jag skiter i allt sånt, för uppenbarligen är personligheten så pass bra att alla skavanker inte är värda att tycka nånting om.

Idag önskar jag att jag kunde sluta bli skrämd av simpla saker, kanske inte känna så mycket över allt kanske bara vara lite mindre jag.

Du får några ord och kanske fastnar för dom, men jag är mer än bara några ord och dom sakerna jag vet och lever med är förmodligen för tunga för att du ska vilja stanna.

Jag fick inte med mig en enda av tankarna från kl 6 imorse, starkt jobbat om jag får säga det själv :)

Ibland vill livet ge dig en signal på vad du ska vara beredd på, mestadels bara för att se hur du tacklar problemen som ställs upp framför dig.

Jag har aldrig varit en person som varit duktig på problemlösning, jag är dock jävligt duktig på att ana problemen och försöka undvika dom helt.
Sen att det inte alltid funkar är en annan femma

Idag är det samma problem som vanligt, jag känner mig fastkedjad som om jag verkligen skulle behöva få flyga och se allt från ett annat perspektiv,
få andas annorlunda luft och få höra en annorlunda röst
Skulle må bra av att bara få ett samtal just nu, en varm röst som bara ringer och vill prata om ingenting.
Kanske skulle jag inte ens behöva prata utan bara lyssna lite.

Jag hatar inte mig själv idag, idag är jag bra och idag är jag precis så som jag borde få vara.
Idag hatar jag andra, mest för att dom sviker när jag behöver dom som mest.
Det hade räckt med ett nej eller vadsomhelst, men att ignorera en totalt känns så jävla ruttet och lågt.
En dag kanske jag har någon annan och då kommer allting komma tillbaka rakt i ansiktet på dig

Ledigheten gör mig galen, jag klarar inte menlösa dagar utan innehåll längre.
Har varit ledig sen i onsdags (klarade min kurs!) och nu har vi en veckas ledighet framför oss,
för mig är det ingen ledighet utan mest kommer jag nog bara känna mig ensam, vakna och känna mig nere utan anledning.

Det har börjat återkomma nu, nattbeteendet som jag hade innan jag var tvungen att vakna kl 5:20 på morgonen.
Nätterna gör så att jag känner, men det blir snabbt en överdos på alla möjliga känslor.
Ibland bra men oftast dåliga, inatt ville jag bara hålla mig vaken och få känna nånting igen så jag somnade inte förens 6.

Spenderade lite tid med att prata med en trevlig holländare, fredagskvällar ska ju vara lite aktiviteter.
Så han dök upp full och hög för att prata lite skit och slösa lite tid, inte mig emot direkt då jag var själv innan.
Han är inte den bästa på att prata engelska men han försöker iaf, oftast är det sånt som människor glömmer helt och hållet
Människor som försöker är alltid mer intressanta än folk som inte försöker alls,
trots en sprucken språkbarriär så gav han sitt allt.
Skön lirare och riktigt rolig.

Vaknade runt klockan 13:00 idag och direkt så var den där, känslan av sorg, känslan av att ha förlorat något.
Lite som när man var liten och ett husdjur hade dött och man tittade mot deras favoritplats för att mötas av ingenting,
ingen utsträckt tunga, inget skakande av en svans, ingenting finns kvar längre och stenen i ditt bröst faller.
Vill bli av med den men vet fortfarande inte hur.

Dagen var i stort sett händelselös, ingen hörde av sig trots sms och sånt så jag har ingen aning vad man gör då för att komma iväg.

Tände ett doftljus och öppnade en öl och kollade på en film som heter Safe Haven (Nicholas Spark filmatisering)
snöat in mig rätt mycket på hans filmer, tycker dom är välgjorda och oftast har dom ett bra bildfilter över sig.
Sen om dom skule ha bra story eller vara nånting mer kan man ju lämna till andra att tycka, jag gillar dom iaf.
Fast iofs gillade jag ju Silver linings, inte för att filmen var bra utan för att jag trivdes med karaktärerna.

I filmen så flyr iaf en tjej ifrån en våldsam make och hamnar på vischan och träffar genast en snubbe som självklart ser ut som han kommit från en Calvin Klein reklam ungefär,
det är ju så det alltid är i livet ;)

Började genast att känna nånting över hela den situationen pga det tillfället då jag gjorde illa mitt ex, inte för att det var lika grovt eller något men skadan är ändå skedd.
Kanske är jag egentligen ett jävla svin och allt som stör mig nu är pga jag ska lära mig av mitt livs största misstag.
karma ska väl vara jävligt, och jag kan må jävligt dåligt och vara jävligt nere när hjärnan bestämt sig för det.

Jag letar efter kärleken, efter den där speciella människan. Men jag kanske inte förtjänar det överhuvudtaget? Det kanske är så simpelt.
Inte för att jag någonsin skulle vara killen som dricker 10 öl för att dunka på sin älskade, men har man gjort ett misstag spelar inte skalan någon roll.

Skadan är redan skedd.

Allt jag kan göra är att ångra det och lova att det aldrig händer igen.

Namnet på inlägget kan säkert feltolkas till att jag skulle vara så pass duktig att jag faktiskt städar, men icke. 

Har tänkt göra flera inlägg men inte haft orken till att starta datorn, eller så har jag glömt vad jag ska skriva.

Om cirka 7timmar och 27 minuter så kan mitt försök till ett anständigt liv vara över.

Pluggandet har gått sådär, nästan ingenting fastnar överhuvudtaget i mitt huvud längre. Fick reda på att jag var 4 rätt ifrån ett godkänt på matten tidigare idag, det kändes fantastiskt.

Hade sån sinnessjuk ångest så resan hem var ett totalt helvete, tror aldrig jag har varit så nära på att bryta ihop helt och hållet bland folk tidigare. Att stå där på perrongen när dom hade något fel var inte mycket bättre dock, var så många tåg som åkte förbi och snabbt körde dom också. Var tvungen att hålla mig i mitten för annars vettefan vad jag skulle gjort, jag vet ju att om jag misslyckas nu så är min sista chans sumpad, det här är min endhållplats. 

Jag har ingen som helst möjlighet till att betala tillbaka något studielån, visst att jag tänkte på det innan men nu när det väl gäller så inser jag hur mycket jag fuckat upp för mig själv. Konstigt att ens persons resa tillbaka in i samhället kan leda personen åt helt fel håll.

Klarade senaste provet i en annars kurs efter omprov, idag är det dock tid för redovisning och sen omprov för prov 2 tror jag. Redovisning kan antingen gå helt galant eller helt åt helvete, det beror på hur mycket läraren vill jävlas.

Misslyckas jag med den här kursen är det 100poäng borta, jag måste ha minst 400 och med matten som nu ligger på ett IG så är jag redan nere på 400, dock är matte ett ämne jag MÅSTE ha klarat annars får jag inte fortsätta iaf.

Vet inte hur jag ska hantera allt runtomkring, visst jag har inte kört helhjärtat på pluggandet men jag har gjort läxor och läst det som har sagts. Men när saker inte fastnar hur fan gör man? Jag kan läsa samma text 5-10 gånger och det är borta efter 1-2 timmar.

Matte har jag alltid varit skit på vilket jag nämnt, men samtidigt klarade jag ju första matte provet. 

Hade bara otroligt jävla svårt att koncentrera mig under det viktiga pga andra människor, hade ju förväntat mig tystnad och att folk faktiskt gjorde det dom skulle istället för att försöka kolla vad andra gjort, det är ju förfan vuxen nivå trots allt

Så idag är det make eller break, skiter det sig är jag helt fucking körd. 

Ingen press...

Skulle dock städa ut allt och eftersom jag tänker för mycket för mitt eget bästa så har jag en massa extra skit att få ut.

Att signa upp sig på en datingsida var nog bland det dummaste jag har gjort i hela mitt liv, skrev tidigare om bruden som hört av sig. Nu har hon iaf varit inloggad men hon såg väl bilden och tyckte inte att jag såg ut som någon drömprins.

Att känna sig ensam och oälskad är jag inte långt ifrån att vara expert i, men när man känner samma sak via en sida där man ska träffa andra som också söker är aningen skevt. Fast iofs känner man sig som världens fulaste människa efter man lagt upp en bild där.

Hört av mig till 2-3 stycken som jag tyckt varit söta och haft sunda värderingar. Jag tror nog fan inte dom tyckte det om mig direkt, men samtidigt är jag inte så pass desperat så att jag kör något massmejlande bara för att hoppas att någon ska vara så trasig och bli kär i en på ett ögonblick.

(Nej dom svarade inte :) )

Kärlek kommer alltid vara en fascinerande process, man kan visserligen se någon och bara känna den där känslan. Jag har svårt för tjejer som dock är naturligt superheta utan föredrar tjejer som har en vis "söthet" över sig, det jag har lärt mig hittils är att dom snyggare människorna är oftast dom mest känslokalla och jävligaste, men samtidigt så skiljer det sig ju alltid ifrån person till person.

Stör mig dock på att ingen vågar höra av sig, man kan ju träffa nya människor utan att bli kär i dom. Alltid intressant och ibland skönt att bara höra en annan röst och se världen ur ett annorlunda perspektiv om så bara för en minut.

Vet ju själv att det kommer att ta något extra för att få ut mig själv ur den här jävla gropen, min självsäkerhet är nog tvärdöd. Har man visat sig sårbar och varit så lätt att ge till någon annan men återigen blivit bortkastad som skräp så är det nog sånt som händer. 

Men jag vet att jag är bra, ibland är jag tillochmed bäst! Men det betyder inte att jag avskyr mig själv mindre för det, personen jag är nu skulle jag nog bara vilja kasta utför ett stup och aldrig komma i kontakt med.

Jag är så jävla osäker på att jag gjort tidigare så kyssar känns skrämmande, sex känns nästan äckligt det enda som funkar är typ kramar. Kommer bli sedd som idioten som hellre kramades än hade sex, men jag saknar värmen av en annan människa så otroligt jävla mycket ibland. Att bara få somna in bredvid någon och veta att den personen är kvar morgonen efter och att hon kommer att stanna med en.

Att investera allt i någon annan slår nog tillbaka i nyllet på en 9/10 gånger, men jag kommer göra samma sak igen. Den nästa kommer bli mitt ljus, min höjdpunkt på veckan och någon att längta efter varje sekund.

När en människa inte har något riktigt att längta efter eller se fram emot så tappar världen sin färg

Känner mig dum i huvudet och otacksam.

En av mina närmsta vänner som jag känt sen 7-8´s år ålder fick mig att komma över igår natt för att kolla på film och dricka några öl, funkade ju prima när jag var astrött redan innan han kom och hämtade mig runt 00-01. Fick i mig 2 öl och lyckades med att somna under filmen, lär ju ha varit ett jävligt roligt sällskap.

Kollade på National Treasure som är en perfekt "Känn dig smart" film, som en dum människas svar på Da Vinci koden ungefär eller något mer komplicerat. Tycker den är intressant dock.

Vaknade runt 10-11 imorse, riktigt skönt att kunna vakna "tidigt" terroriserade honom för att få han att vakna, sen satte jag mig och lirade lite GTA5 på hans PS3, funkade väl dugligt lite ovan med kontrollen men gillar storyn så hade inget emot att spela några uppdrag.

Spelade några timmar och drog sen vidare mot diverse butiker, rätt soft att kolla runt hittade dock inte vad jag söker riktigt, måste till IKEA någon dag snart :/ Känner mig otacksam för att en sån här dag skulle folk med riktiga problem tycka vara riktigt avslappnande och bra, medans jag mest känner att den inte gav mig nånting. jag kom ingenstans dit jag ville vara påväg utan det vara samma mönster igen.

Jag vet ju själv att jag oftast är en riktigt bra vän för dom flesta av mina vänner, mest för att det inte är många som säger "Aja skitsamma dyk upp" 24/7 om dom är lediga dagen efter. Kan jag göra någon annans dag lite mer intressant eller roligare så visst jag kan väl dyka upp. 

Trivs inte riktigt i hans lägenhet även fast den är skitnice, hade jag fått en sådan pass bra lägenhet så hade jag nog gråtit av lycka. Känns väl mest bara som att den är lite för opersonlig, lite tom på något sätt som om den saknar något viktigt.

Den dagen jag skaffar lägenhet hoppas jag att jag lyckas få till en personlig touch på den och inte bara ser den som 4 väggar och ett tak som skyddar mig från kyla. Dock är den dagen fortfarande rätt långt borta, inte säker på om den någonsin kommer att dyka upp heller.

Kom iaf hem runt 16-17, käkade mat och pratade med mina internet britter. Fina killar som vanligt, känns som jag egentligen bara borde packa och dra dit istället. Men samtidigt så har jag vid ett tidigare tillfälle spenderat några månader i England/Wales och det är bara en del småsaker som är helt reko + att det är nog fan dystrare där än här. Fast känslan av frihet kanske skulle komma tillbaka.

Fixade lite ny musik till min ipod så jag har lite variation på tågen/bussen, blir nog storstädning av både ipod och rum nästa helg börjar bli dags för lite förnyelse så får passa på att möblera om. Hela rummet har nog skrikt depression dom senaste månaderna för att det är min privata plats där jag kan vara mig, ingen annan behöver se mig när jag är här och sänker mig själv om och om igen.

Såg även In Flames live i fredags, det var riktigt riktigt överfett. Tror intresset för att se mer band kommer öka nu framöver, förhoppningsvis kommer några favoriter till sverige snart. Blev riktigt inspirerad av att se dom iaf, lär ju vara en fantastisk känsla att stå på scen och skrika ut sin ångest till personen som förstår den och älskar en.

Nånting nu på kvällen när jag skulle sova förstörde min skalle för en stund, var tvungen att ligga och gråta för att få ur mig alla känslor som konstant återkommer. Tänkte på henne en stund, tänkte på vem jag har blivit och hur jävla trasig jag har blivit efter allt. Once bitten twice shy är ju det minsta man kan säga, äcklar mig själv för att jag känner mig så jävla svag, så jävla rädd och så otroligt förvirrad. 27:e nästa månad hade det varit 2 år, önskar nästan att det fortfarande var hon och jag.

Saknar den där tryggheten mer än nånting annat, inte tryggheten i att veta alla svar på frågorna utan bara att jag kanske har någon som håller om mig medans jag faller. Men eftersom hon stack så vet jag ju att faller jag så faller jag nu, jag faller hårt och jag faller ensam. Ska upp tidigt idag så egentligen ska jag sova, men när tårarna rinner och jag bara ligger här och kallsvettas så funkar det inte riktigt.

Såna här nätter förstör mig så otroligt mycket mer nu när jag försöker att hoppas att jag kan hitta någon, för vem fan vill ha 90kg ren jävla ångest? När dom säger att dom vill lära känna mig så vet jag ju inte riktigt om jag ska låta dom läsa det här, men samtidigt så vill jag vara ärlig det är oerhört viktigt för mig personligen att jag säger som det är. 

Jag faller och jag är inte den glada typen som skrattar och ler, jag kan vara otroligt bra för dig. Men jag kommer alltid att vara sämst för mig själv, förhoppningsvis så drar jag inte ner dig för det förtjänar du inte. Men jag har inte alltid varit människan som försökt komma på vad meningen med allt är, jag har varit människan som skrattat åt idioti och förmodligen har jag varit idioten rätt ofta. 

Den där nästa ska jag älska som jag aldrig älskat någon tidigare, fuck spärrar och fuck allt annat. Jag ska ge dig allt och våga hoppas, och om allt faller så vet jag iaf att jag gav dig allt. Om inte det räcker så vet jag att mitt bästa kanske aldrig är tillträckligt bra för någon annan

Jag hatar alltid att skriva starten på ett inlägg, känns som att dom alltid är krystade eller opersonliga.

Dock måste man ta sig förbi hindrena för att komma nånstans :)

Måndagen var ett totalt clusterfuck, kunde inte sova på natten och så ska man upp 5:30 på morgonen för att göra sig i ordning för att pendla till studier.

Men jag lyckades med bravaden att få läraren att snegla åt mitt håll när han påpekade att saker kanske är pisslätta för vissa (I R GENIUS) handla ny tröja och käka donken innan jag somnade kl 15:30 på eftermiddagen som man ska göra.

Signade upp mig på en datingsida för några veckor sen mest bara för att, man vet aldrig om det kanske finns någon intressant därute som förtjänar ens kärlek i slutändan. I mitt sömn depriverade läge lyckades jag höra av mig till någon random brud som dissade mig som tack. Påpekade mest att det hade varit otrevligt att besöka hennes sida utan att lämna en kommentar, men antar att hon inte tyckte detsamma eftersom det var vad hon gjorde. Får önska henne lycka till på sin livsresa hon verkade kärleksfull (Jag är inte bitter)

Av någon skum anledning så får ovanstående mig att le, önskar jag visste varför.

Egentligen borde dagen ha blivit ett totalt fiasko men det var faktiskt helt underbar, kanske var för att jag var helt borta i huvudet men jag hade verkligen asroligt.

Var någon som hade hört av sig till mig men hon har inte varit inloggad på snart 3 veckor, känns lite jobbigt skulle vilja veta lite mer om henne. Känns som att folk kräver bild nuförtiden, för mig personligen är bilden inte viktig. Jag spenderar tiden med att lära känna människan och gillar jag henne för vad hon är så är det bra. Man kan ju vara ihop med en fotomodell men 30-40 år senare är hon nog fan inte lika snygg som hon var tidigare, då är det viktigare att personligheten finns där. För målet är ju att hitta den där speciella som man vill leva ihop med dom få åren man får på den här jorden

Var och köpte kläder med en vän, han är utav modellen 120kg man så att hitta kläder i hans storlek kan vara lite krångel. Eftersom jag var fnissigare än en weedrökare under dagen så hade jag en makalös upplevelse + att jag lämnade affären med en ny tröja som inte såg alltför taskigt ut. 

Men nu vet han hur jag känner mig när skostorlek 46 är för liten och jag måste leta efter 47:or

KARMA

Sakerna som får en att skratta när man är övertrött kan vara så jävla udda, egentligen är inte hälften utav grejerna kul utan mest tragiska men man lyckas få dom att bli roliga.

Saker som skrattades åt

- Ena polarens vänsterböjda penis!

- 120kg kompis i large tröja

- 120kg kompisens ide om att skaffa 2 katter i brist på annat

- Bauhaus skylten i botkyrka

- Att min polare som barn trodde han var kemi kung och drack tvål...

Alla historier han berättar om sig själv som unge får mig att vilja bygga en tidsmaskin och åka tillbaks i tiden för att ge han lite stryk tills han gör rätt. 

Ahh han är en älskvärd människa och förmodligen den jag skulle klassa som min bästa vän, önskar bara att han skulle vilja vara lite mera social oftare för han är kul att vara med.

Känns som att måndagen var starten på en tid av glädje efter alla stunder då jag känt sorg, men det är oftast så för mig. Jag har några bra dagar ibland veckor sen skiftar det, men nuförtiden är det bara på helger som jag ger mig själv tid att sjunka ihop. 

Är något jag måste arbeta på för att lära mig hantera, men det kommer med tiden tror jag.

Började prata med en random person på en chatt i söndags och han sökte folk som känt sig deprimerade, när han väl började beskriva vad som försigick i sin hjärna så höll jag på att tappa hakan totalt. På något magiskt sätt hade jag lyckats möta en 20årig version av mig själv, han har samma grej med den där rösten i skallen som är allt annat än snäll, dock så var hans röst mer åt "Du är värdelös hållet" Jag är van med "Du borde inte leva längre, ta livet av dig" versionen som jag antar egentligen är samma eftersom jag började med värdelös grejen och den utvecklades till det senare.

Var riktigt fascinerande att prata med han, jag försökte ge han stöd så gått det går. Känns konstigt dock att man får sitta och ge folk stöd när man personligen funderar på att ta sitt liv för att man inte ser en annan utväg, dock brukar jag hålla folk ifrån det för jag tycker inte liv är någonting man ska slösa bort (Säger emot mig själv lite)

Men han verkade vara en riktigt trevlig snubbe, men han tillhör den där skaran där jag själv är inräknad, dom som tänker lite mer och dom som är lite mera osäkra på sig själva och inte riktigt hittar den där punkten av trygghet.

Skolan känns lite sådär just nu, tycker kursen är lite småtrevlig när det gäller vissa saker. Men att jag ska lära mig hur man skissar ett flödesschema tills den 29 samt att jag har prov nu på torsdag som sträcker sig över 17 sidor är en annan sak, speciellt då betygssystemet  tydligen är helt uselt utformat. Räcker med ett endaste F för att allting ska vara förstört. Skulle jag misslyckas med studierna och få CSN på mig så är jag körd, då blir det kronofogden direkt så pressen finns där och jag har ju min negativa grundsyn så jag är rätt inriktad på att allt skiter sig till slut.

Dock är det inte långt kvar tills december så i värsta fall har jag min utväg planerad.

Mitt horoskop på senaste har varit lite småudda, det är väldigt inriktat på att allting ska vara romantiskt. Ska väl dock nämnas att jag inte tar det 100% seriöst men det vore ju kul om det hade rätt någon gång när det gäller något positivt.

Väldigt mycket kärleksrelaterat på senaste så jag vet inte om universum har något speciellt planerat, skulle ju inte skada.

Fick höra dom 3 magiska orden idag och det kändes rätt bra, inte hört dom på riktigt jävla länge. Det är något speciellt med dom så får en att känna sig lite uppåt, speciellt om man iaf får tro att människan menar dom. Sen finns det ju alltid olika version såsom Kärlek/Kamrat/Familj etc men ett "Jag älskar dig" kändes fint.

Blev väckt runt kl 20:30 skulle egentligen somnat om men jag gick upp av någon dum anledning, min älskade moder sa att det fanns mat på spisen, men hela poängen med att äta McDonalds innan sömn var ju att slippa äta senare.

Så har varit uppe sen dess och ska åka om cirka 2 timmar, börjar känna mig trött nu men klockan ringer 5:30 och då ska jag duscha och allt sånt så kan inte sova nu iaf.

Egentligen hade jag bara tänkt skriva nånting kort om dagen men det blev rätt långt om allt som försiggår i min skalle just nu, förmodligen kommer ingen läsa det men det var skönt att få ur sig allt iaf.

Början på något nytt eller ytterligare en lögn för mig själv att tro på för stunden, den som lever får se :)