Människor har en tendens att bygga upp drömmar och sen lita blint på att dom ska slå
in, drömmarna slår sällan in och för varje person som uppfyller en livslång dröm så
gör miljoner andra det inte.

Det är okej och det är så det måste vara, clusterfucket som hade hänt om alla fått
sina drömmar uppfyllda hade nog fått världen att trilla.
Inflation av lycka skulle bara sluta med en brutal depp innan domedagen nalkas och
alla ändå trillar av pinn.

Livet är en rätt tragisk historia, vi är här för den simpla anledningen att dö. Eller
inte bara dö, vi fortplantar oss och ser till att vi har efterlevande som kan föra
våra gener vidare tills dom till slut är mer urvattnad än billig brittisk pub öl.
Människor bestämmer allt och vi har lärt oss att kommunicera, så på så sätt är vi
givetvis det viktigaste på jorden. Allt annat som kan utmana oss kan vi döda utan
problem, våran paranoia gav oss skjutvapen och bomber.

Men ändå så jagar vi alla lyckan, dag in och dag ut. När glädjen så småningom kommer
så tar vi den för givet, för vi har "förtjänat" den.
Till slut tar vi den så mycket för givet att vi mest är olyckliga hela tiden, det är
där en annan människa kan komma in.

Jag vet att personligen mår jag bäst när jag har en annan människa att bry mig om, vet
ungefär vem jag är och vad jag är nu. Ett hopplöst fall som gått omkull på okunskap
och brist på intresse av att nå mål i livet. Jag skulle kunna sätta mig på den närmsta
macken och jobba där tills pension, så länge lönen är levnadsduglig. Viktigaste är ju
att man trivs med det man gör, det gör man en stund tills man börjar leta problem
istället.

Min dag började helt fantastiskt, riktigt udda start. Var inte vad jag hade förväntat
mig men det var trevligt ändå, tills verkligheten kom ikapp och jag skulle förlita mig
på mig själv. Där föll vi och jag tror jag upplevt det närmsta jag kommit till ett
självmord.

Att man ska se livet passera i revy innan det händer verkar onekligen rätt sant, men
jag vet inte kanske bara var någon dum upplevelse. Men den minuten var nog det längsta
i mitt liv, kollade klockan precis innan det kändes som allt frös.

Efteråt kom floden av äckel och jag ville mest bara gråta, får ge mig själv propps för
att jag klarade av att hålla det inom mig.

Men det var gårdagen eller dagen före, ingen aning om vilka dagar det är nu när allt
börjar smälta samman igen.

Idag är jag på något ruttet skit humör, inte helt säker på varför. Människor som
pratat med mig kommer tolka och tro att det är pågrund av något dom gör eller något
dom sagt. Men det är inte helt rätt heller, trött på att vara mig själv. Trött på ett
liv som är så lite, trött på att hoppas på något som ändå aldrig händer. Händer det så
skiter det sig ändå, nånting inom mig säger att jag inte borde fortsätta med det jag
gör. Men jag har format mig själv till det jag är nu, så hur ska jag ta mig ur det?

Vetskapen om att jag förstör flera människors liv nu pågrund av mitt ego känns sådär,
en del av mig längtar tills den dagen då dom inser att jag aldrig var mer än en påse
skit i mänsklig form.

Samma tankar som förr börjar återkomma, känner mig undergiven och äcklig. Scenen när
jag ligger i fosterställning och blir sparkad på börjar spelas upp alltför ofta i
huvudet nu. Kanske är det nånting jag skulle förtjäna? Kanske är det något som behövs?
Kanske är det en förvarning om vad som ska komma, när mitt hjärta blir krossat igen.

Kommer skrämma bort, kommer aldrig kunna vara rätt. Jag är halv och saknar färdigheter
som behövs på alla plan, vet inte hur jag ska lära mig dom och tror inte du kommer ha
tålamodet som behövs för att jag ska kunna växa i dina ögon.

Är ensam ikväll och jag tror det behövs på ett sätt, men samtidigt ger dig mig bara
tid att tänka. Jag hatar att tänka, jag hatar när skallen svämmar över och jag ger mig
själv huvudvärk.

Behöver dig inatt men du är inte där, vet att jag kan ringa men vill inte att bilden
ska spricka.

Kan inte och ska inte vara den här personen i dina ögon, vill att du ska trösta mig
men samtidigt vill jag inte att du ska veta. Men eftersom det publiceras så vet ju den
som läser det ändå.

Kanske är allting bara ett rop på uppmärksamhet, kanske har jag blivit så pass
patetiskt att jag desperat vill ha allas uppmärksamhet. Ta tåget till Stockholms
central och ställa mig i mitten av det och skrika "HEJ ALLIHOPA KOMMA OCH TITTA PÅ DET
HÄR FUCKUPET, FYLLER SNART 30 OCH LIGGER SÅ LÅNGT EFTER ATT HAN SNART APPLÅDERAR ÖVER
UPPTÄCKTEN AV ELEKTRICITET"

Vill sova men väntar på samtalet, rädslan blandas med skam. Vet vad jag gjort och jag
tycker inte om det, borde inte behandla dig på det sättet. Du är mycket, jag är lite.
Tro mig det kommer synas till slut, du kommer försvinna och förhoppningsvis kan du
glömma mig snabbt för jag var inte värd dig ändå.

Har misslyckats med allt jag försökt mig på i livet, kommer misslyckas med dig också.

För feg för att dö, så jag får hoppas på att något sköter det i sömnen.

Skulle varit full idag