Om livet hade velat le emot oss för en stund, om inte jag hade tagit ut min osäkerhet på dig. Om jag bara kunde vara någon som kunde stå ensam på sina egna ben, om jag hade inte hade behövt någon annan för att hålla upp mig när jag faller.

Om och om igen så gör jag fel, allting känns fel och jag kan aldrig göra rätt för att få dig att må som du borde må.

Ständiga snesteg från min sida, känner hur bilden du målat upp av mig börjar tappa färg.

Jag är tristess, en mumlande röst utan verklighetsanknytningar som bara låter bra om du lyssnar medans du håller på att somna.

Ingenting händer i mitt liv förutom du, ingenting i mitt liv ger mig någonting utom just du.

Du är varenda sekund av glädje och varenda sekund av sorg, älskar att du finns medans jag sörjer för att du egentligen inte finns för mig.

När dagen väl kommer och dina sista ord blir något i stil med "Du kan dra åt helvete", kan jag få briljera med min manlighet medans jag med en tyst gråtfylld röst säger "Men vi kunde ha varit allting"

Vi kunde ha varit allting