Jag gjorde bort mig igen, som så många gånger förut.

Skammen övergick till desperation, ville inte att personen skulle lämna mig.

När rädslan möter skammen i 100kmh i en frontalkrock då föds desperationen, vad som hände sen var något som jag kommer ha i åtanke alldeles för många timmar framöver. Kommer aldrig kunna resa mig ur smutsen och kunna känna mig annat än underlägsen nu inför henne.

Jag inser att jag är rätt dum i huvudet när sånt här händer, men jag har inte råd att vara dum i huvudet längre.

Tiden är liksom över för att förvandlas till en 14 åriga psychobitch, dom gamla känslorna av fosterställning och att bli sparkad på återkom. Ville att hon skulle skada mig så mycket som möjligt, iaf på ytan för jag tror inte mitt psyke kommer klara av att hantera något mer just nu.

Funderar på om jag ska ge upp igen, har vaknat flera dagar i rad nu och somnat med samma tankar på att jag förmodligen måste dö. Min räddning kommer nog aldrig komma fram och det har jag börjat acceptera mer och mer, så frågan är varför jag ens försöker slåss och finnas till. Nånting kommer hända vid sommaren känns det som, för alla tankarna som leder dit bjuder på ett vitt moln i huvudet och känslor av obehag.

Kan knappt prata med en person utan att hoppas att den ska se något i mig som ingen annan sett, vilja rädda mig ifrån allt och bara låta mig få fly in i dens armar.

Känns som en situation jag redan har varit, jag glömde dig inte riktigt Malin. Hoppas dock du mår bra idag för du var fin på många sätt, var bara ditt hjärta som var smutsigt och ditt konstanta behov av bekräftelse som förstörde allt.

Tror inte personen finns som jag letar efter, vill glömma att hon ens ska finnas. Förtränga alla tankar om ett försök till ett bättre liv, för jag förtjänar ingenting bättre i slutändan. Jag satte mig själv i den här positionen och nu dör jag här också.

Hatar mig själv otroligt mycket, vill bara spola tillbaka alla timmar och göra allt ogjort. Men det funkar inte så, det jag gjorde kommer hon alltid veta om nu. Hon vet att jag är kapabel till det, det är inristat i mitt livsträd och kommer alltid vara synligt i hennes ögon.

Samtidigt så vet jag inte vad fan jag sysslar med, det fanns ingen somhelst anledning till det.

Nästa gång jag sjunker så måste jag hålla det långt ifrån henne så hon kanske får en bättre bild av mig, vill inte att hon ska se hur det ser ut när man plussar ihop Sorg + Skam + Panik + Ångest någonsin igen.

Känner mig fortfarande smutsig och huvudvärken har varit här sen jag vaknade imorse

Det kändes nästan som om det skulle kunnat ha blivit bra innan hela situationen dödade allt, istället får jag känslan av att jag måste gömma mig för henne. Vilket är svårt då hon är helt fantastiskt underbar att ha i ens närhet. Men jag vet redan nu att jag aldrig skulle förtjäna någon som är det i mina ögon, kanske blir dags att ge bort sig själv till första bästa.

Synd bara att den första bästa inte har någon anledning att någonsin vilja ha mig i sitt liv, jag skulle kunnat ha varit så mycket just nu. Istället är jag bara jag och det känns inte som nånting man ska sträva efter, tror jag är fake. Förmodligen har jag alltid varit det.

Vill inte att någon människa ska kunna få mig att känna hjärtat dunka extra mycket för dom någonsin igen, för redan där är jag fast och chansen för att jag förstör allt är 95% säker

"Å jag har inget mer 
Kvar att ge 
För varje gång, så dör jag lite till 
inuti"

Kan aldrig ge dig något du behöver

FAN