Mitt liv är fortfarande tomt, ointressant. Samma resa mot någonting som ska ge mig mer, men det dyker inte upp hur mycket jag än söker. 

Jag knäppte händerna idag och pratade med gud, antar att eftersom ingenting hände så orkade du inte lyssna. Det var avslappnande så jag lär förmodligen återkomma om och om igen, jag behöver nånting som får mig att känna mera.

Det är rätt konstigt det som pågår runtomkring nu, jag trodde kanske en smula kanske hoppades jag tillochmed på att något skulle ske. Nu när det förmodligen aldrig sker är jag inte bitter och inte heller ledsen, likgiltigheten och acceptansen finns där dom var redo redan från början.

Om jag nu skulle kunna vara något annat så måste jag förgöra det jag redan är, kasta det jag har varit. Bli det som jag inte vet vad det är, kanske blir jag sämre men risken finns att jag blir bättre. Kan kasta mig utför stupet mest bara för att se hur jag landar och hur mycket jag går sönder, jag är inte ensam men jag känner mig ensam. Otroligt jävla ensam.

Katten visar mig otroligt mycket kärlek, tror katten älskar mig mer än allt annat nu för stunden. Synd att katten gör mig sjuk, jag nyser och får huvudvärk av att ha den i närheten. Det enda som vill ge mig närhet och visa att det finns där gör mig sjuk, inte för att vara den men ironin är rätt mycket onpoint för stunden.

Jag skulle sväva för stunden det var hela planen med att skriva idag, eftersom jag är inkapabel att säcka ihop helt och hållet mentalt så måste jag sväva för stunden. Blicka mot en punkt jag inte kan nå för att försöka flyga emot den i hopp om något helt annat, jag kan titta på dig och ge dig en blick av längtan sen samtidigt döma ut mig själv i samma veva och aldrig ge mig själv en ärlig chans. Du behöver inte ens sänka mig, jag har sänkt mig själv på några sekunder genom att bara blicka emot dig.

Underbart är kort så jag frågar mig själv varför jag ens levt så länge, vad är egentligen poängen med ett liv där man är osäker och rädd inför allt som är nytt. Kommer jag ens klara mig på något sätt. kommer livet vara en konstant drunkningsrunda när jag kämpar frenetiskt för att inte åka bakåt när strömmen försöker leda mig?

Jag och samhället är inte fiender på traditionellt manér vi är bara 2 motpoler som aldrig funkar ihop, jag tittar på reglerna och försöker tyda boken så gott det går. Men inser om och om igen att det nog inte är för mig, varför ska jag sänka min standard för att passa in? Låter otroligt tråkigt och väldigt limiterande.

Livet borde bara överaska mig på något sätt, ge mig en trygghet och låta mig få leka runt så gott det går. Men om alla önskar sig samma sak så lär det aldrig slå in för mig, den dagen jag har tur är när bussen har vällt och alla andra drunknar i 4cm vatten förutom jag. Jag dog redan vid krocken.

Önsketänkande men jag är inte bättre än dig, bara aningen sämre och förmodligen aningen dummare.

Allt jag kan upprepa är att jag kan bättra mig, jag kan vara mer. Men jag är aldrig mer så jag får aldrig chansen att ljuga för dig, vilket är bra på sitt sätt för sänker jag dig och får dig att känna något annat än glädje har jag felat dig.