Vi tittar på varandra på ett utforskande sätt bara för stunden, du ger mig ett öga och jag ger dig ett öga.

Är du bra för mig? Skulle vi vara bra tillsammans? Fan vilka fula kläder hen har! MÅSTE DU SITTA SÅ JÄVLA NÄRA? Tankarna är många men vi kanske inte alltid tänker rätt i alla moment, kanske bara några sekunders extra betänke tid kunde vara lösningen innan vi redan skapat bilden om varandra på ett sätt som inte gör nån av oss rättvis.

Ska jag tolka ditt döda ansiktsuttryck som att du har flytt eller att du håller på att fly misären i den här stunden? Hur du tittar emot mig utan att ens orka få fram ett leende, kanske tittade jag på dig med samma döda ansiktsuttryck och du kanske tänkte exakt samma tankar fast om mig.

Om vi bara kunde börja om händelseförloppet och ge varandra några extra sekunder för att imponera på varandra, kanske försöka få ut oss ett "Hej" som inte låter alltför svagt och skräckslaget.

Kanske ger dig ett lätt hej, du tar blicken från din tidning och tittar upp på mig. Läpparna hårt sammanpressade, men tillräckligt öppna för att få ur dig ett hej som låter som det skulle betyda nånting annat. Hårda kalla ögon som försöker läsa av mig så snabbt som möjligt för att slippa se på eländet som uppenbarat sig framför dig.

Du kanske tar mod till dig och säger ett hej, eller gör någonting för att fånga min uppmärksamhet så lurarna ska åka av och du kan få det sagt. Kanske bemöter jag det leendet förvirrat undrandes vad du möjligtvis skulle kunna få ut av att ödsla din tid på mig, vill du ha pengar? kanske undrar du vad klockan är? har jag stört dig när jag har suttit och småsjungit högre än vad som egentligen var meningen?

Du möts nog inte med ett hej överhuvudtaget, jag kan inte få fram ett ord. Jag har redan försökt läsa dig och misslyckats, redan dömt dig på förhand.

Som jag väntade på att du skulle komma över, nu  väntar jag bara på att du ska gå.

Och det går aldrig att starta om händelseförloppet

När tankarna blir alldeles för smutsiga så försöker ni tvätta mig, hålla mitt sammanbitna ansikte så rent och fint som bara ni kan.

Ni fortsätter att kämpa och finnas där för mig varje gång det behövs, hatkärleken jag känner för er är total nu.

Jag är tacksam för vad ni försöker göra, men det hjälper mig inte längre. Det fanns en tid i livet då jag var tvungen att tvinga fram er, då ni hade vänt mig ryggen, var jag stark då? Förmodligen inte, men jag var starkare då än nu.

Inatt släpper vi taget och faller igen, jag och bara jag.

Ingen annan behöver följa med mig ner, och jag kommer aldrig tvinga er att stå där vid strandkanten och vänta på att jag skulle återkomma.

Du fanns där men jag vill inte blöta ner dig, din tröja som du hade på dig är för fin för att jag skulle vilja förstöra den.

Förhoppningsvis så förstörde jag inte din lördagskväll, nästa gång så ler jag och skojar bort allt för din skull.

Du ska egentligen aldrig behöva se mig när jag mår så här, när gardinerna sakta förs undan ifrån fönstret och världen visar upp sig som en ny rendering av helvetet.

Gatlampornas sken är inte lika vackert inatt som för några dagar sen, dom lyser på exakt samma sätt men dom har förändrats till något annat än en säkerhets zon för att skydda ifrån mörkret. Mörkret tog sig in igenom gliporna och har nu intagit huvudet som ett bågskyttstorn och står där uppe och smutsar ner allt omkring sig med pilspetsar dränkta med känslor av ensamhet och obehag.

Han sjunger om den 22:a oktober och har gjort det i snart 3 timmar, min vän i mörkret som inte faller med mig för att han redan har fallit ner i gropen. Vill att hans grop ska vara nära min, för hans sällskap är så otroligt smärtsamt och vackert. Vi blev presenterad för varandra av en gemensam bekant, och som jag älskar dig nu.

Frustration som leder vidare till att ni kommer ut, när jag inte pallar trycket så läcker ni.

Livet hade kunnat sticka ut mina ögon och lämna mig döv i en lejonbur, hade haft större chans att överleva det jämnfört med den här tiden. Eller så hade jag bara accepterat att jag skulle bli avstängd permanent.

"I killed another one tonight, i can´t stop myself from crying"

Ytterligare en kväll som blir mördad, när jag vaknar upp står jag där med blodiga kläder och mordvapnet i handen.

Hjärtat som ligger utskuret och vackert i mitten, pumpar fortfarande medans allting runtomkring är dött.

Blodpölen formas sakta i takt och blir till ett datum: 20 oktober, du var bara 2:27 men är redan död.

Han sjunger för mig och det pumpande hjärtat, får öppna upp mig själv för att sätta in det  så du inte har dött i onödan. Värna om dig och inte glömma dig, du var mer än dussinet. Nånting som behövde ske trots att det aldrig skulle hända.

Du får bli ytterligare en del av mig, kanske blir du den som först trillar av vid nästa fall? Eller så kanske det här blir det absolut sista någonsin, skulle vara lovande om inte tanken slog mig som helt absurd.

Allting kanske inte har en poäng, livet är inget äventyr. 

Inte livet som jag känner det, inte livet som det har visat upp sig för mig.

Livet som visas upp på tv med världens vackraste filter över sig, där känslor måste fejkas eller specialskrivas för människor som tjänar miljoner på 5 sekunder av tårar.

Min plats i livet i det undangömda hörnet ingen bestämde sig för att titta i, här kan jag sitta och känna alla känslorna på samma gång. Jag håller platsen åt dig tills du behöver den, för jag kommer nog inte behöva den länge.

Se till att du städar upp den bara, håller den i det skick som passar dig. Jag ska göra mitt bästa för att inte lämna en enda stor röra efter mig.

Dags att krympa ihop till 50cm när monstret blir alldeles för stort.

Du bjöd in dig själv i mitt liv, eller var det jag som öppnade dörren? Var det i själva verket tvärtom? Är jag den oinbjudna gästen? Den som inkräktar på ditt territorium? Personen som du vill ska gå efter bara några minuter i samma sällskap?

I mina öron låter det som något jag skulle kunna vara, utan minsta problem. Ska lära mig backa undan, lämna dig ifred inte kräva nånting av dig eller andra längre. Ni får höra av er om ni vill, behöver inte bli arg eller känna några andra känslor gällande er längre.

I slutändan så är det bara jag, alltid jag.

Vi utnyttjar nog varandra på helt olika sätt egentligen, idag ville jag inte bli utnyttjad men du hade redan vunnit.

Promenaden på kvällstid skulle bli min tid, min helt egna flykt in i min bubbla. Jag hade redan planerat hur jag skulle spendera den, med en nyfunnen vän i hörlurarna som skulle få sjunga sina sånger i ensamhet för mig.

Det blev vi 3 istället, det blev helt fel. Inga lurar över öronen, ingen lugn promenad takt. Bara lurar runt halsen på låg nivå, stressad gångfart pga kyla som bara du kände av.

Jag hörde hans röst på avstånd, lyssnade och kände hur världen blev helt nollställd då kyla och värme möttes på samma gång. Sen bröt du allt med något som egentligen aldrig hade behövt sägas, du skapade en konversation och jag hade tappat motivationen till att konversera.

Borde fått en hissyfit och bara kastat allting på backen och sagt att vi skiter i det här nu, inga mer falska leenden det räcker nu. Hatten av för vad du är, du är bra. Men var det för dig själv, för jag kan inte sjunka så lågt att jag blir arg. Jag baktalar dig på ett a4 istället som årets jävla praktarsle...

Känns som jag börjar få slut på ord nu, kan inte formulera tankarna på samma sätt. Det där lättsamma sättet som liksom bara kommer av sig själv, anstränger mig för att tänka.

Irritation är en riktig cockblocker, men nej inte idag. Idag blir det inte speciellt bra.

Och till dig som jag analyserar allt för ofta dom senaste dygnen, du kanske tröttnade helt och hållet. Kanske ska kärlek födas på traditonellt sätt, inte genom en skärm, inte genom ett A4 test där du klickar i ABC alternativ för att hitta drömprinsen. Vissa saker kanske bara är morötter för hjärnan, du kanske var en morot för stunden.

Till dig den där andra: Jag kommer hitta dig nånstans, önskar bara att du kunde visa dig så jag vet ungefär vart jag ska leta, jag må ha långa ben men om jag inte vet vilken riktning jag ska gå åt så används dom fel.

Ger dig ett leende när jag tror, en kram när jag vet, och en kyss när det är sant.

Får avsluta med något som skrevs igår, lägger det här så jag aldrig riktigt glömmer det, aldrig riktigt glömmer dig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag fann dig så var du vingklippt, så liten ensam och förstörd. Utanförskapet du hade byggt upp för dig själv, raserade jag när du lät mig se dig för vad du verkligen var.

Dina änglavingar var svarta och täckta av sot, dina kinder var inte lika färglada som dom skulle bli.
Du var i underläge från starten, för du hade jagat mig och inte fått mig när du ville.

Åldern förstörde for oss då, idealen och åsikter från andra ledde mig till att ta beslutet ingen av oss ville höra.

Jag försvann ur ditt liv, men du fanns alltid där på något sätt. Du var alltid vacker, alltid söt, alltid något jag ville ha. Men jag lät andra ta det svåra beslutet åt mig.

När åren flög förbi så kom vi till slut nära varandra, för första gången på riktigt. Inte som när vi var små och du var kär i mig, inte som den gången då du var liten och jag var omogen. Det här var första gången på riktigt, kommer du ihåg det på samma sätt som mig?

Jag kan måla upp bilder av hur vi sågs från andras perspektiv, hur världen såg på med hakan i marken över att jag en gång lyckades vinna över den. Hur den såg på hur hans (im)perfekta skapelse fastnade för en golem, hur jag fick något som alla andra bara kunde sukta efter.

Kunde le mot mig själv och vara tillfreds, på samma sätt som jag log emot dig medans jag lovade mig själv att aldrig släppa taget och ta varenda kula som världen försökte skjuta emot dig.

Kommer du ihåg när du ringde mig? Hur jag alltid gjorde vad jag kunde för att ge dig tryggheten? Hur vi senare byggde om den trots att ingen var redo för förändring.

Jag vårdade dig med omsorg medans dina vingar fick läka ihop, försökte ge dig allt jag kunde för att få vara med dig.

Jag kunde bara se på hur energiförloppet sakta omvandlades och du helt plötsligt fick all min energi inpumpad i dig, hur jag sakta men säkert bröt ner mig själv för att kunna vara stark för dig.

Mitt hjärta slår nog fortfarande för dig, skulle egentligen vilja hålla dig stark i alla moment. Trots smärtan, trots att du nästan dödade mig helt, trots att vi aldrig var menade för varandra på riktigt.

Skulle vara så lätt att säga att jag älskar dig men hatar dig på samma gång, du fick ta över kungariket i mitt hjärta, jag kapitulerade för dig alldeles för snabbt, du läste aldrig lagarna som redan var skapade utan du skapade egna som jag aldrig förstod.

Du satte dig på tronen och blickade aldrig tillbaka mot dina trogna undersåtar, du tog dom bara för givet.

Du gav mig ultimatum som jag försökte följa, lita på utomstående som om det skulle hjälpa. När dom svek mig, så svek jag dig utan avsikt.

Jag.
Svek.
Dig.

Månljus
Du fanns där, jag fanns där. Vi möttes i mitten den natten, som vi var skapade fast i xl versioner. Du höll om mig och skyddade mig för första gången på länge, jag fann tröst i dig den natten. Jag älskade situationen, hela momentet var vårt och är fortfarande vårt, skillnaden är att vi inte delar det längre, eller snarare för att du inte vill ha det kvar, och jag älskar det för mycket för att släppa det helt.

Jag ville att du skulle flyga för att komma tillbaka, men jag gjorde fel och skadade dig istället. Jag sållades till dom som redan gjort illa dig, din tillit försvann för mig den dagen när tårarna rann ner för dina kinder.
Jag gjorde felet som aldrig fick begås, det som jag skyddat dig emot. Felet som aldrig kunde repareras.

Jag.
Skadade.
Dig.

Jag insåg mina fel och brister alldeles försent, mitt livs största misstag var redan begått. Jag älskade dig, felet skulle aldrig begås, men det brast när smärtan kom, det var ditt fel i 10 sekunder. 10 sekunder som raserade oss, som raserade dig och nu sakta dödar mig.

8 dagar.
Vi skulle ha firat det du och jag, pengarna skulle gett oss god mat och jag skulle köpt något för att smycka dig, kanske oss.

Istället kan jag inte se dig med samma ögonen för att vi svek varandra, du svek mig som hämnd för att jag svek dig.

Du skapade ett vakuum inom mig när du försvann, du tog mitt leende och min manlighet med dig, jag fick behålla min form och minnena som jag inte kan le åt längre. Det gör ont idag, ondare imorgon men smärtan kommer vara värst om 8 dagar.

Jag kan aldrig gottgöra dig, jag kan aldrig ta emot dig igen, jag kan aldrig se dig med samma ögon igen.

Aldrig du och Aldrig jag. Aldrig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte idag.

Alla människor har brister, den perfekta killen/tjejen är bara nånting som en annan människa kan måla upp i sin egna hjärna. Förmodligen fick jag iaf 2 stycken "MEN DUUUUHHH" reaktioner redan på starten, bra start enligt mig i sånna fall. Om inte så vet jag iaf att jag gav mig själv en.

Tänker lite på hur jag ser på människor i min omgivning och hur bara jag kan anta att dom vill bli sedda på det sättet. 

Du som framstår som skötsam med bra jobb - bra ekonomi, kanske tillochmed en bra partner. Jag hoppas att du är lycklig på riktigt, att du utmanar dig själv på ett sätt som är positivt för dig varje dag. Att du slipper gå till ditt arbete och tänka "Fuck 8 timmar idag igen" såna tankar kommer alltid finnas självklart, men för din skull hoppas jag att du inte behöver tänka dom på måndag.

Hur jag ser på dig som ett monument av styrka och självsäkerhet, en människa som inte kan bli skadad. Bilden av dig är så jävla överhypad egentligen, lite som att du skulle vara en hollywood blockbluster medans jag är en liten skitig indie film med en 100kr´s budget. Ibland önskar jag nästan att vi kunde byta liv om så bara för en minut, men jag tror ärligt talat att det inte skulle hjälpa heller. För det som skrämmer dig som du kanske har lärt dig att inte visa upp, är förmodligen lika läskigt om inte värre för nån som inte är van med att se det.

Du får en tanke för att du sköter dig, du är bra, egentligen är vi alla bra men det tar en annan människa för oss att inse det oftast.

Man ska vara rädd inför nya saker i sitt liv, är man inte rädd så har man inget att förlora. Har man allt att förlora måste man göra sitt yttersta för att hålla sig själv flytande. Det stämmer i rätt många fall, om man inte har som backup plan att dö, men annars hade det nog funkat relativt bra. Egentligen så borde Sverige fixa sina vapenlagar och göra det lite friare, så kanske jag slipper ligga och blöda på ett badrumsgolv den dagen jag känner att jag fått nog. Ett skott rakt i tinningen eller alternativt rakt upp i gommen skulle kännas mer humant än det.

Finns ju självklart andra alternativ som Hjärnvägsbroar - Pendeltåg - Piller - Motorvägar - Hängning och liknande, men det viktigaste är att aldrig dra med någon annan i fallet. Pendeltåg har ju varit rätt lockande vid flera olika tillfällen, men samtidigt så är det inte resenärer eller tågföraren som ska lida för ett av mina beslut. Det är aldrig min rätt att traumautisera någon annan för egen vinning. Sen vill man ju inte bli ihopplockad i en doggybag heller för den delen, vore respektlöst emot min älskade mamma. 

Om bara den där off knappen fanns.

Vill samtidigt inte skriva på något sätt som skulle hylla ett självmord, finns många som inte har fått rätt hjälp som har lämnat jorden för tidigt och alldeles för många som har försökt att lämna men inte lyckats. Ni har förtjänat så otroligt mycket mer, men världen har inte kunnat hantera er på det sättet som ni har förtjänat att bli behandlade heller. Alla ni människor som har förtjänat den där extra kramen eller dom där värmande orden som skulle ha gjort eran dag, kanske saknade ni bara sällskapet eller så var ni i helt fel sällskap.

När man önskar att man kunde göra nånting, få er att veta att det finns iaf en person som önskar att ni finner eran plats i den här världen, du är fantastisk glöm aldrig bort det för länge. 

Jag är rätt rädd att du ska försvinna nu inatt, jag har förskönat bilden av dig och målat upp dig till nånting du förmodligen inte kan vara, shit det är inte ens säkert att du ens vill vara nånting för mig på något sätt.

Men samtidigt så behöver du inte vara allt, jag kräver aldrig perfektion ifrån din sida.

Kraven på dig är lojalitet, en otrogen människa är inte en människa värd att beblanda sig med. Att leka med känslor för någon annan är horribelt, det kan vara så otroligt lätt ibland att kontrollera en människa för ens egen vinning. Jag har varit kontrollerad, följt order som om jag skulle varit en soldat beredd på att bege sig ut i krig, medans du var generalen som förmodligen aldrig brydde dig ifall ett liv försvann så länge du vann på det hela.

Kravet är aldrig att du är glad hela tiden, du behöver inte le hela tiden. Var bara dig själv, var den du har lärt dig att vara. Den personen som jag kanske lärt mig att älska om möjligheten har givits.

Var bara du så är jag bara jag, så är vi "bara" ett vi. Men fan vilket bra vi vi skulle vara du och jag.

Tankeställningarna var helt annorlunda när jag började skriva, skulle gå igenom alla mina brister, alla mina fel dom sidorna av mig själv som jag avskyr. Tror jag misslyckades en smula på den punkten....Fan

Vi andades samma luft idag för första gången på länge, trötta och trasiga med varsitt leende på läpparna. Du var du på sättet som du egentligen alltid är, var skönt att se dig igen, går alldeles för lång tid mellan våra möten. Du är viktig för mig men kan inte träffa dig hela tiden.

Du verkade må bra iallafall och leendet och lite av glädjen verkade finnas kvar, när du mår bra så mår jag bra. När du mår dåligt så säger du till så är jag kudden eller axeln, beror på vad du behöver. Jag finns där och det hoppas jag att du vet.

Hoppas innerligt att han vet att han ska finnas där, gör han inte sitt jobb och beskyddar dig ifrån allt det onda så kommer jag aldrig kunna se han på ett sätt som är förknippat med respekt.

Du är vacker, rolig och underbar på ditt sätt så jag vill att du lovar mig att aldrig dö. Men jag kan inte ställa krav, så ifall ingenting blir som vi vill. Lova mig att jag får hålla dig en sista gång och säga farväl innan du ger dig av.

Jag älskar dig gumman... Alltid

Klockan är bara 1 men jag har redan hunnit somna och vakna upp igen, så nu är jag här på ruta ett igen.

Hade ett mindre systemfel i huvudet, dom där tankarna kanske stämmer trots allt. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag gått vidare så kanske det inte stämmer i alla lägen, kan känna det på så många sätt att jag är redo för en förändring. Men om man har 15 minuter av tvekande nån gång ibland kan man antingen överanalysera det, eller låta det vara. Jag tvekar inte på grund av andra utan jag tvekar på grund av mig själv, jag är som ett tävlingsdjur som har lärt mig mina rutiner och kan repetera dom oändligt många gånger. Men hur vet jag att just du skulle vilja ha gamla rutiner, jag måste kasta dom gamla och lära mig några nya trick jag kan använda.

Är jag redo för att programmera in alla ny rutiner? Kommer jag kunna dom utantill? Kommer jag vara redo att visa dom på kommando? Kommer du ens be mig att utföra dom? Kommer jag vara jag eller kommer jag vara en handdocka för dina egna nöjen? Kommer dagen då du kastar mig på samma sätt som jag blivit kastad tidigare?

Kanske är jag en trasdocka. En trasdocka med en viss charm över sig men fortfarande samma gamla slitna utseende, nånting som inte passar in hur mycket du än försöker få den att passa in i ditt liv.

Kan inte klandra dig vilka beslut du än tar, men om jag inte vill ha mig själv så varför skulle du?

Huvudvärken börjar komma nu, känner mig aningen tom. Hjärnan har utvecklat ett slags vakuum, svårt att skriva ibland.

Sof fanns där idag för mig när jag kraschlandade, fan vad bra hon är! Ser fram emot hennes nästa stockholmsbesök då ska hon få världens största kram, helt sjukt att en såpass fantastisk människa kan vara singel. Önskar nästan jag kunde se henne med andra ögon, men samtidigt så är det nog lika bra att hon får vara kvar i myskategorin tror jag. Hon är värd varenda kram och varenda leende, du underbara människa. Kan inte förstöra något genom att bli blyg eller kär, men lite kär är jag nog alltid men på ett helt annat sätt.

Mina 2 damer som alltid har en plats i mitt hjärta av guld, ni 2 damer som försöker hjälpa mig städa undan all skit i min hjärna.

Älskar er båda 2...... Alltid

Äntligen har det hänt! Hittat en dam som känns värd att prata med via dejtingsida, hon framstår som rätt mysig än så länge. Jordnära och sweetie stilen, helt min typ. Vet väl dock att man ska ta längre tid på sig innan man bygger en uppfattning men so far so good, kanske blir det hon? Kanske blir det inte hon! Får ta en dag i taget och bara vara mig själv med alla skavanker och saker jag är missnöjd med, vem vet hon kanske gillar det.

Skulle inte förvåna mig om det är en snubbe som vill jävlas eller något, kännas som något jag skulle lyckas med.

Äh egentligen ska man inte ha några förhoppningar på någon annan människa, dom kanske förtjänar bättre i slutändan medans jag inte förtjänar något alls.

Somnade vid 1 ungefär för att vakna upp vid 2 :/ Somnade runt 2 för att vakna upp vid 3 och nu ligger jag här, känner mig rätt ensam och kände mig rätt fylld med sorg när jag vaknade.

Hade jag varit försökt eftersträva perfektion hade jag somnat klockan 22 senaste varje kväll för att vakna vid klockan 5 varje morgon, det vore nog fan rätt fantastiskt att göra. Lägga sig stel som en pinne för att koma sova i samma position och vakna 5, sträcka sig upp raklång och vagga ur sängen helt fylld med energi.

En perfekt dröm, kanske något att sträva efter.

Är fortfarande inne i stan, var hemma ytterligare en stund för att leta kläder. Nästa gång jag rör mig hemåt måste jag fan tvätta. Har snart slösat bort hela min lediga vecka för att vara support åt min vän, känns lite elakt att kalla det slöseri men jag hade kunnat göra mycket för mig själv under den här veckan. Har tvätthögar som måste bort och på måndag är det verklighet igen, så måste dra hem lördag tror jag. Sen vara vaken hela natten för att somna på söndag kväll och vakna tidigt på måndag, fan jag är grym på att planera!

Är dags för en förändring på något plan, kan inte längre vara det här längre. Finns så många stunder då det absolut sista jag vill är att vara mig själv. Hela känslan är sjuk när man går från 190cm till typ 50cm, så otroligt svårt att beskriva hur det känns innerst inne. Men man krymper ihop och vill mest gömma sig, det är så jag ser händelseförloppet när nånting skrämmer mig och jag bara vill bort. Jag blir som en slags liten pojke med ett träsvärd i handen och världen blir till något äckligt jävla monster som bara vill ta dö på mig.

Kanske behöver jag bara positiv energi från något håll som kan smitta av sig på mig, frågan är dock vem som ska smitta mig.

Syns vi snart min älskade? Eller ska jag leta ett tag till? Det är upp till dig 

Jag hör hur folk sakta vaknar upp ifrån sin sömn, gör sig redo för att lägga 8 timmar på nånting dom måste.

Ser hur grannarna tänder sina kökslampor för att äta sin frukost, funderar en stund på varför personen mitt emot tände sin lampa klockan 4 samt om personen i fönstret ovan verkligen är en person för isånnafall har jag blivit uttittad i snart 2 timmar.

Så intressant är livet i en lägenhet klockan 5:40ish på morgonen i min stad, så intressant har livet varit hela veckan i min stad. Kanske är mina ögon bara trasiga.

Snart kommer jag somna för att vakna vid 16 som jag gjorde igår, vakna upp och känna den där känslan av att jag har förstört hela dagen och kvällen. Känna känslorna av att trots att du sitter bredvid mig så är det egentligen ingen värme här, din lägenhet är kall.

Jag är här för att du är ensam, tycker synd om dig för jag tror att du faktiskt är ensam egentligen. Du har 300 vänner på facebook, du har folk som ringer dig dagligen men du är ensam för det. Jag har 26 vänner på facebook men jag behöver bara några för att inte känna mig ensam, dom är där för mig trots att vi knappt pratat med varandra. Dom 3 som jag bara känt i några månader respektive dagar, dom är där för mig och pratar med mig. 

Ibland känns det bra att ha dom där men dom är distraktioner, positiva distraktioner men fortfarande distraktioner.

Jag kan få er att le - kan få er att skratta - ni kan ta den glädjen jag ska känna men inte känner, varsågoda ta för er. Skulle egentligen aldrig ha sagt ett ord om hur jag mådde innerst inne, ni ser mig som ett svart hål. Kanske är jag ett svart hål för att illusionen av livet har spruckit, ramen och bildfiltret har försvunnit och allt jag ser är pelare av grå betong som håller er fjättrade.

Du behöver mig nu när du är ensam, jag skulle tro att jag är din bästa vän. Men jag är inte säker på om det stämmer eller inte, det har gått 20år kanske tillochmed 21år och mycket har hänt. Du valde att blunda när jag utvecklades till personen jag är idag, du valde att svika mig när jag behövde folk som mest. Jag kanske låter bitter kanske tillochmed arg, men hade jag hatat dig så hade jag inte suttit här i ditt vardagsrum nu. Jag hade inte följt med dig på dina joggingrundor, hade förmodligen inte svarat på något du sagt heller. Jag hade skalat av mig dig som jag skalade av mig allt annat tidigare, på den tiden när jag inte hade någon ekonomi.

Men du ringde och nu har jag varit här i 4 dagar, börjar bli dags att ta sig hemåt igen snart. Hem till mina 4 gråa väggar som kommer skrika av lycka när jag kliver in, som kommer vagga mig in i en falsk känsla av trygghet.

Lilll Damen ville träffas idag men eftersom klockan är 6 nu så kommer jag säkerligen missa det, inte av ren vilja för hon kan vara fantastisk när hon vill men samtidigt stampa sönder ditt hjärta när hon vill. Hon kan göra illa dig på samma sätt som hon kan hela dig, hon är trasig och sjuk men så otroligt bra. Om alla vore lika trasiga på pappret som henne så skulle jorden nog vara bättre, alla som ska föreställa perfekta är mer defekta än vad hon är vilket är sorgligt på sitt sätt.

Förlåt för att jag sviker dig idag, jag gillar aldrig att svika dig eller få dig att känna dig nere. Du har tillräckligt med problem för att jag ska vara ett till i ditt liv, det var nog därför du valde att skala bort mig från början. Jag var öppen som en bok och du såg alla bilderna och läste alla ord i boken, det var nästan som om du kunde citera mig för ett tag. Men du visste att jag var fel, du ska nog vara tacksam för det.

Om jag kunde för bara en minut eller så gå utanför min egna kropp, och titta på mig när jag sitter här under en filt hukandes över den här laptopen så skulle jag titta mig själv i ögonen och säga "Du är en jävla idiot, det absolut värsta med att du är en jävla idiot är att du faktiskt vet om det själv" sen skulle jag ta i allt vad jag orkade och bryta näsbenet på den personen jag har blivit.

Jag försöker komma på vad min backup plan ska bli nu när jag kommer svika mig själv återigen, svika löftet jag gav mig själv. Löftet som skulle vara det som faktiskt gav mig kraft att försöka iaf för en stund, iaf försöka för dagen. Men om man går runt och tänker "Om allting skiter sig så är självmord ett bra alternativ" så är man nog rätt dum i huvudet, jag är nog rätt dum i huvudet.

Det blir ingen lägenhet någonstans för mig, det är 3-5 års bostadskö så det är i stort sett kört där. Jobbet är samma sak där det är fortfarande 2-3 år kvar innan jag har ett riktigt jobb, sen om det blir ett jobb jag trivs med tror jag inte. Lönen kanske skulle vara något jag trivs med, men att bara leva för att få pengar när man tycker att csn studielån på 9000 i månaden är helt onödigt känns rätt dumt.

Tankarna börjar snurra och jag kan bara välkommna er ut i frihet, hoppas ni har haft det bra därinne. Mina demoner - Mina sorger - Mina fel - Mina misstag, välkommna.

Det känns dagligen som jag är påväg att drunkna, jag har ingen jävla aning om var jag är påväg längre. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här, jag kan inte plugga pga av att min hjärna inte lär sig något. Det leder till att går sämre för mig, till slut går det så jävla illa så jag inte har något val än att avsluta alltihopa. Socialt så är det samma sak, pågrund av studierna så har jag råd med fritid ekonomiskt men inte tidsmässigt. Pågrund av vänner och dålig busstrafik på helger så har jag inte möjligheten att röra på mig fritt, samt komma in i ett nytt mönster. Äckligt egentligen att jag skyller på andra, det känns helt fel. Är förmodligen mitt egna fel för att jag aldrig tänkt till.

Det här är du idag Andreas, det här är vad du har skapat. Du kanske förstår nu varför du är en jävla idiot och varför det skulle kännas så skönt att slå dig i ansiktet, det här är vad alla kommer tänka om dig om du tar livet av dig.

Din jävla idiot.

Spenderat 3 nätter inne i stan nu, hela lägenhetsgrejen och vuxenlivet som ska framstå som ett av delmålen för ett bra liv är ett skämt.

Närmare till affärer är ett +

Att inte vilja gå ut är ett -

Kollar ut genom fönstret och världen är grå, träden har färg men dom håller sakta på att dö och bege sig in i det gråtoniga samhället.

Min vän lever livet och har väl inte tillräckligt med intressen i övrigt, så han tränar när tillfälle ges. Tror säkert att det kan vara skönt och så men samtidigt gör jag nog hellre något som jag tycker är kul.

Undrar var den här träningshypen kom ifrån, visst att träning har varit relativt vanligt tidigare men nu är den överallt.

Folk tar med sina kids på träningspass och allt jag kan tänka är att dom bara borde få vara barn, sätt dom på någon aktivitet kanske men att ha en 12-13 åring med sig på gymet? Nej fuck that låt dom vara barn så länge dom kan, livet blir verkligare snabbare idag på grund av sociala mediehetsen och att alla jagar perfektion redan från 13 års ålder.

Följde iaf med han igår när han skulle vara hurtgurka och jogga, fast jag joggar inte för jag ser ut som Forrest Gump med legbracers så jag går istället.

Gick 5.2 kilometer utan problem, har jag en ipod och lurar + fullt batteri så kan jag bara knata på. Skiter i det mesta, världen får en sne blick sen beger jag mig in i en bubbla där jag trivs var jag än är.

Vad jag lärde mig av det: Powerwalk är rätt segt, gå runt i en cirkel 3 varv är inte sättet jag vill spendera min tid på. Går runt i en cirkel alldeles för ofta annars så jag klarar mig rätt bra om jag kan få slippa.

Skrev något nytt igår, kan lika gärna börja lägga upp sånt här. Det här är ju trots allt mitt lilla mörka hörn på internet där jag kan skriva om vad jag känner för, skriver alltid 8:or ifall ni undrar över radmarkeringen.

Natten nalkas och du somnar med huvudet på mitt bröst/1
dina andetag värmer upp mig och erbjuder mig tröst/1
jag kan finnas för dig jag blir din kinesiska mur/2
för att undvika att vi går vilse och inte hittar ut/2
jag vaknar först ligger stilla och känner lukten av ditt hår/3
älskar dig på ett sätt som ingen annan nånsin kan förstå/3
Jag är din alltid din, finns ingen annan i min lilla värld/4
först bosatte du dig i mitt hjärta, nu delar vi min själ/4
Blir det svårt på något sätt analyserar vi problemet/5
håller om varandra i stormen och korrigerar felet/5
Vill du bygga ett liv? vi tar en dag i taget/6
sen hjälps vi båda åt när det blir tungt att lyfta spaden/6
det känns så verkligt, har vi båda äntligen hittat hem/7
när jag berättar om dig för vänner så frågar dom "Vem?"/7
säger ditt namn, dom verkar inte ha lärt sig det än/8
Det är då jag inser att jag har drömt alltihopa igen/8

Sånt där tar mig allt mellan 10 minuter till 60minuter att skriva, beroende på om det kommer naturligt eller om jag måste försöka. Den där var lättskriven, man måste bara hitta orden för det man känner och inte tänka för mycket på slutrimmen. Första jag skrivit på ett tag på svenska dock, sakerna jag skriver på engelska är smutsigare och mer basic, en dag kanske det blir till en text som är tillräckligt för att rädda mig ifrån allt.

Inläggets namn kanske inte passar än så länge men jag tror jag kommer till den punkten alldeles strax, inte säkert då hjärnan måste få gå på autopilot och få ur sig allt innan den får för sig att explodera.

Min vän hörde av sig idag för första gången sen i fredags, var ju nästan trevligt. Värt att höra av sig dagar då han kommer hem runt 15-16 och sover runt 20-21 istället för dagar då han kan sova när fan han vill och göra vad han vill. Kommer nog inte förstå hur dom tänker, dom sitter mest och väntar på att bli äldre och hoppas väl innerligt att dom ska finna sin rätta plats hemma i föräldrarnas hem framför sina datorer. Är man 25 så finns det ju iaf vissa saker man ska ha gjort på vägen dit, som alla fjortisfester och liknande när man var yngre och allt random kaos man måste få leka ur sig innan man sitter där en dag och förväntas vara ansvarsfull och vuxen.

Jag är random kaos, jag är 10 öl på en onsdag om jag kan, jag är I-Dont-Give-A-Fuck-Killen , jag är den lugna personen på en fredagskväll, jag är nog en kameleont helt enkelt. Men jag är många saker men förmodligen aldrig tillräckligt för att framstå som bra eller värd att ödsla sin tid på.

Hade tråkigt igår så fick en random impuls att börja ta bilder på mig och då insåg jag att fan jag kanske inte ser så jävla taskig ut i alla lägen, alla dom där åren framför tv som enda ljuskälla har fått min hud att vara rätt så fantastiskt. Jag är nog en oslipad diamant egentligen, eller snarare en oslipad diamant som blivit svald av en otränad hund. Saker jag inte förstår och som känns obehagliga kan jag säkerligen lära mig om jag får chansen att prova på dom tillräckligt många gånger.

Jag har rätt många positiva egenskaper tydligen, eller folk säger det iaf sen om dom menar det eller inte får väl stå för dom. Allt jag vet är att jag har klart mer fler sidor än det gapiga rövhålet som vissa situationer tvingar mig att vara, eller snubben som sitter med headset på sig och nördar iväg livet.

Allt jag vet är att jag är simpel på många sätt, gillar jag något så gör jag det. Gillar jag en person så skiter jag i färg/ekonomi/klädval jag skiter i allt sånt, för uppenbarligen är personligheten så pass bra att alla skavanker inte är värda att tycka nånting om.

Idag önskar jag att jag kunde sluta bli skrämd av simpla saker, kanske inte känna så mycket över allt kanske bara vara lite mindre jag.

Du får några ord och kanske fastnar för dom, men jag är mer än bara några ord och dom sakerna jag vet och lever med är förmodligen för tunga för att du ska vilja stanna.

Jag fick inte med mig en enda av tankarna från kl 6 imorse, starkt jobbat om jag får säga det själv :)