Stadsdrömmen är nånting jag alltid trodde skulle rädda mig, att få lämna rummet med dess 4 gråa väggar.

Vidga vyerna och få se mer än 2 lampor på 100 meter nattetid.

Idag är jag tillbaka för att spendera några dagar här ensam, dom kallar det lägenhetsvakt. Jag personligen vaktar ingenting, ingenting här är mitt.

Egentligen hade jag inte behövt vara här, men jag tackade ja mest bara för att jag fick frågan.

Typiskt mig. Jag hade kunnat spendera min tid med nånting bättre.

Men jag ska nog inte dra alla platser över samma kant, nånstans därute finns det nog en lägenhet som även jag kan känna mer frihetskänsla i. En plats där jag inte behöver vara någon till lags hela tiden, där jag bara kan vara jag.

Nu är jag ju som sagt ensam vilket är skönt, problemet är att jag vill röra mig utåt och försöka hitta på nånting och jag har svårt för att göra sånt själv.

Låter ungefär lika kul som det verkar, vill inte vara nära en del människor men måste för att vilja göra saker. Helt dumt i huvudet.

Egentligen vill jag nog sitta på en pub just nu, sitta i ett hörn inte tänka på något utan bara smutta på en öl och iakta omgivningen. Har ingen lust att dricka för mycket alkohol, men har 10 öl kvar så lär ju få i mig dom under kvällen.

Först blir det dock en tur till ICA måste se till att fixa lite saker, försöka testa på det vuxna livet då allting inte bara är red bull och snus. Kanske köpa nånting vuxet och försöka skapa något i ett kök? Morgondagen ser minst lika lovande ut men då ska jag iaf försöka ta mig ner på stan och kolla på kläder och liknande.

Är det så här den vanliga människans liv ser ut? Förutom kanske vaktdelen, ni äger nog lägenheten istället skulle jag anta.

Varför känns det som jag inte passar in nånstans, har ingen plats kvar att fly till längre. Jag vill komma iväg ett tag, få leva nån vecka/månad utan att behöva tänka på vad som kommer sen.

Ensam som flera tusen andra med inget bättre att göra en lördagskväll förutom att skriva av mig, skulle knappt kalla det skriva nuförtiden för det känns inte speciellt bra längre. Som om alla ord jag skrivit är helt meningslösa, kanske är dom det och jag bara antar att dom skulle vara meningsfulla.

Borde nog egentligen ha gått ut och gjort något nu ikväll, mer redo än så här kan man inte bli.

Fräsch efter duschen, luktar gott i fräscha kläder. Hela jag hyffsat så genom fräsch, ekonomin kan man inte klaga på. Men jag kastar bort det genom att bara sitta härinne, fan för känna att man behöver andra för sånt.

Funderar på vad man ska göra resten av kvällen, valet står mellan öl eller cola, aktiviteten blir densamma med filmtittande hur jag än gör.

Läste återigen samma gamla grej idag och jag sitter och funderar över det fortfarande "Du ska lära dig att älska dig själv innan du älskar någon annan"

Jag har idag inga större problem med mig själv, är jag redo då? Jag har nog fan inte älskat mig själv vid nån tidpunkt i livet, jag har älskat andra istället och det har funkat hyffsat vid dom flesta tillfällena.

Jag hatar ensamheten väldigt mycket och det är det största problemet just nu, saknar någon att vara viktig för. Vara nånting mer än bara några ord i en skype konversation, det är väl det bästa jag kan göra just nu.

Inte så mycket depp utan mest frustration och känna sig hopplös idag. Imorgon så är jag orolig för total haveri dock pga att det skulle varit 2 år då. Massa tankar som jag vill ha bort och aldrig behöva tänka på någonsin igen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...