Hur jag log emot dig?

Jag var inte säker på om det var mig som du tittade emot, kanske var det bara för att busshållsplatsen var riktad mot mitt håll som jag trodde att du gjorde det. Kanske hade du fastnat i en dröm och såg världen genom nyvakna ögon, kanske syntes jag inte alls i mörkret.

Jag såg dig men var inte säker på om det var på riktigt, kanske var det personen bakom mig som var av intresse.

Kunde bara urskilja vissa konturer på grund av avståndet, men du stack ut ifrån mängden på något sätt.

Kanske var du orolig för att jag aldrig stod still? Det har blivit en vana nu, jag måste röra på mig hela tiden även om det bara gäller att gå i en cirkel. Kan inte stå still.

Det var kallt men på något sätt så kände jag mig varm, som om jag inte var ensam längre fast jag egentligen alltid är ensam. Kanske syns vi imorgon också, även fast det inte vore optimalt för mig att åka så pass tidigt.

Livet presenterade nya utmaningar idag, fast dom känns inte så svåra just nu. Jag borde kunna hantera dom och avverka dom utan att bryta ihop helt och hållet. 1 November kommer det riktiga testet, jag måste klara det. Annars blir det att försöka igen, men jag kan inte ha det som en återkommande chans att misslyckas, i nuläget är jag för känslig för misslyckanden dom tär för mycket på mig och skapar stress som jag inte ska behöva känna. Stress som jag inte vill känna, stress som leder till att sömnen försvinner och allting ser mörkare ut än vad det behöver göra.

Efter att ha varit vaken alldeles för länge för mitt eget bästa så har hjärnan fått löpa fritt under dagen, jag har hatat mig själv på ett sätt som ingen annan någonsin kommer kunna göra.

Har börjat förstå nu varför allting är som det är, varför det bara är jag.

Det handlar inte om att jag saknar värde för er, det handlar bara om att jag är överflödig.

Clownen har fått er att skratta för länge och efter den 20:e säsongen har nu humorn tappat sin charm, det är ingen fara jag skulle nog behöva nånting annat än ytterligare en säsong i livet som enbart känns som en usel spinoff.

Jag kan inte tillföra något bättre i din vardag på något sätt alls, jag kan bara dra ner dig i smutsen och förstöra allt som du är. Säga några kränkande ord och hån le mest bara för att jag inte har nånting att säga för att mitt liv är helt ointressant, och du skulle inte orka bry dig även om det var intressant.

Börjar acceptera det mer och mer att jag inte är mer än en groda, men livet är ingen rasistisk disney film så den här grodan blir aldrig till en prins. Du kan pussa grodan tills grodan går sönder, och ger dig något nasty utslag det är allt grodan är bra för. En blema på ditt annars så perfekta ansikte.

Ensamheten jag skapade börjar bli mer och mer fullständig, jag tjänar ingenting på att hoppas på att nånting någonsin skulle förändras, jag kommer alltid vara fast inom dom här 4 väggarna, alltid vara fast med mitt alldeles för tunga bagage på min egenskapade flygplats utav någon avgång dom närmsta åren.

Jag kommer nog visa dig det här förr eller senare, och du kommer motbevisa mig genom att ta ditt eget plan härifrån, ett plan som jag inte har råd att åka med. Allt jag kan göra är att vinka genom fönstret och hoppas att du hamnar på den bättre plats, en plats långt ifrån mig.

Det här är min verklighet, det här är hur jag ser på allt.

Min värld är svart eller vit på många sätt, men dom svaga nyanserna av grått har börjat skina igenom alldeles för starkt mellan dom 2.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så tar det över som så många gånger förut, som så många gånger innan vänder jag ut och in på mig själv.   Jag orkar inte så nu gråter vi, det måste räcka nu. Det måste ta slut, vill inte vänta till sen jag vill att det tar slut nu. ...

Så fick vi sänka blicken mot marken och sakta gå tillbaka till exakt samma ruta som vi gav oss av ifrån, resan tog ett abrupt slut när jag inte längre kunde kontrollera situationen.   Skammen är total nu och jag känner mig så skitig/smutsig/värde...

Det känns som jag faller, kraften jag faller med sliter sönder mig i stycken.Fast i en bungy-jump lina som aldrig vågar sträckas ut helt, den fortsätter bara att studsa mig. Men kraften är med den och det är som att slå kroppen mot gatsten, om och ...

Det känns lite som om livet är påväg att förändras nu, när tankarna inte längre är svarta moln utan bara grådisiga och har regn att erbjuda.   Jag gillar regn, regn är bland det mysigaste vädret som kan erbjudas. Hur skönt det än kan vara med sol...

30 minuter senare och alla tankar som skrivits ned har blivit raderade   Kan inte Orkar inte Vill inte   Skriver för att jag mår dåligt, kan inte skriva på grund av att jag mår dåligt. Alla tankarna formas i huvudet och ser ut ungefär s...