Det spelar egentligen ingen roll vilken dag det är, alla känns fortfarande likadana. Det blir ingen förändring hur mycket jag än försöker få till den.

Ibland vill jag för mycket men då får jag analysera om det är möjligt, men att bli besviken när man inte vill ha mer än det absolut minsta känns rätt förjävligt.

Jag hatar att bli sviken att bli förbisedd, att vara den som är ensam kvar i slutändan medans alla går vidare. Jag har aldrig gjort något sånt emot någon annan om jag inte har varit absolut tvungen, och då har det tagit emot rätt hårt. Jag vet fortfarande vilka fel jag har gjort, samt när jag gjorde dom även om det var 10-15 år sen jag gjorde dom.

Att människor kan vara olojala är ett sånt tragiskt fucking fel, det kommer nog alltid äckla mig på ett sätt som inget annat kan äckla mig.

Idag är det lördag, jag känner mig ensam så jag måste skriva av mig. 

Har tänkt sönder huvudet på bara några timmar, så sitter här med pulserande huvudvärk och äckel känslor av ensamhet som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera.

Söker fortfarande efter den där drömkvinnan som har världens mest perfekta axel som jag kan luta mig emot en aning och bara få känna värme ifrån, ingen aning om var hon är men jag ska inte ge upp än iaf.

Ju mer jag börjar komma nära människor märker jag dock att deras existens inte är någon solskenshistoria i alla lägen, men på något magiskt sätt så är dom inte hälften så förstörda som jag har gått och blivit.

Avundsjuka är väl inte alltid det bästa, men jag skulle nog kunna ge vadsomhelst bara för att slippa känna om så bara för en månad, slippa alla känslor av ångest som sköljer över mig i alla olika lägen.

Saknar något, men vet inte 100% vad det är. SKulle kunna göra det simpla och säga att jag bara saknar en partner men det är alldeles för lätt. Saknar något inom mig själv som gått förlorat på min väg i livet, kanske är det jag själv som har försvunnit nånstans.

Huvudvärken släppte lite, ibland är ord fantastiska.