Dagarna nuförtiden är rätt splittade, ena stunden är allting bra och jag känner att jag funkar dugligt och inte är alldeles för trasig.

Sen tar det 1-2 timmar eller kortare tid och så sjunker jag, utan att ens behöva tänka på något speciellt.

Som vanligt nuförtiden så handlar allt om att sätta sig i en situation jag är ovan med, ändra på mig, bli någon annan på vissa punkter utan att förlora mig själv och sälja hela min själ.

Nånting klickade till i skallen efter helgen, så nu försöker jag inte visa hur jag känner på utsidan längre. Det har gått tillbaka till hur jag alltid varit, är väl inte så att jag gömmer det avsiktligt men samtidigt så vet jag att inga ord kommer hjälpa förutom mina egna. Det är bara jag själv som kan hjälpa mig när jag faller, eftersom hon inte är kvar längre för att finnas där.

Hela situationen känns sjuk när jag tänker på det dock, man hittar en tjej som man verkligen gör allt för och till slut så blev hon den punkten i mitt liv som kändes trygg, den punkten som kändes lycklig, den punkten jag verkligen behövde.

Man ska aldrig leva för någon annan är väl dock det jag lärt mig, men samtidigt så kan man behöva det för att få mål och ha något att se fram emot. 

Jag vet ju nu att det kommer ta en otrolig tid att finna den personen som känns rätt för mig, och det är där outsider feelingen kickar in totalt.

27 år - mentalt 20 = Har jag blivit den där creepiga äldre snubben som kommer hänga med 20 åringar och framstå som tragisk? Samtidigt kan jag pga min situation inte relatera till barn/villa/volvo situationer, visst kan man prata om det men jag är inte där än.

Så vad är möjligheterna egentligen? Ett av dom främsta tipsen i alla "How to handle a breakup" scenarios är ju att man ska inse att man varit älskad och kan bli älskad igen, livet är inte kört lycka till typ.

Då försöker jag tänka på vad jag kan tillföra i en annans människas liv, dom punkterna jag själv ser är ju att jag kan vara rolig (beror på humor) lojal, kärleksfull dom flesta standard grejerna som krävs för att saker ska funka. Det jag dock har svårast med är att jag vet att jag är en tråkig person i dom flesta lägena, jag är inte super social (kan vara) en bra kväll för mig är den personen jag tycker om och en film/serie eller bara ta det lugnt ihop, då mår jag bra och det känns bra för mig. Men hur många personer är ute efter det? 

Samt vilken ålder går man på? (jag vet att ålder inte spelar någon roll, så länge personligheterna funkar ihop)

Mentalt 20 = Då hittar jag någon som förmodligen är på samma vågplan tankemässigt, skillnaden är att dom är på g emot något annat i livet. Dom har precis lyft på vingarna och ska flyga mot deras mål.

Mitt läge: Blir ju då att jag drar ner dom i ett totalt förfall, när dom inser att jag bara är en loser som nöjer mig med det simplaste av det simplaste, är ju inte direkt det man vill ha utan man vill hålla igång, göra saker se världen innan det är försent

Riktig ålder 27 = Kalla det fördomar eller dåligt tänkande, men jag tror tjejer i min ålder är på gränsen till för mogna. Dom har nått alla saker jag personligen inte nått än som: Egen lägenhet, säker inkomst etc.

Mitt läge: Jag ligger efter så otroligt jävla mycket just nu, så vad jag kan erbjuda dom kan säkerligen någon annan också göra utan minsta problem. Samt börjar ju 30 närma sig och då ska man ju sikta in sig på att få dom flesta vuxen grejerna ur världen och bygga sitt familjebo.

Så min lösning på problemet blir att stå utanför fönstret och titta in, 200 tankar snurrar i skallen och jag måste bli av med dom för att inte längre känna mig som en outsider.

Jag gick vilse i skallen en stund och det är sånt här jag tänker på och analyserar om och om igen, välkommen till min hjärna :)