Livet just nu är fan inte speciellt roligt, stressen över att vända allt och ordna upp livet får mig att känna mig mentalt sjuk. Alla är positiva och har inget annat än lovord och fina saker att säga, jag som haft IG i matte sen 7 klass är tydligen otroligt duktig på matte? The fuck? Om jag nu var så jävla duktig hur kunde jag då misslyckas med den i 4 år?

Ibland är det skönt att höra sånt självklart, men det jobbigaste är att höra att jag tydligen har världens potential när jag själv inte kan se den. Vet inte vart i helvete livet är påväg att gå, allt jag vet är att jag vaknat upp ur en längre koma. En tid då jag sket i allt runt omkring och inte brydde mig, Livet skulle vara kul så jag gjorde det mesta av min tid. Men dagen kommer då du gjort roliga saker enbart, då du inser att livet måste vara sjukt tråkigt också ibland för att balansera upp det hela.

Så nu känner jag mig utanför/förvirrad/ensam/uttråkad, sakerna som brukade underhålla mig funkar inte. Hjärnan pumpar bara runt alla tankar om och om igen, analyserar dom hela tiden och det går inte att stänga av den heller. Rädslan av att inte veta har jag fått putta åt sidan, den är fortfarande där men jag får inte undvika den längre.

Dagar som denna vill man bara krypa ihop och dö, men det kan man inte heller.